Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.

Stridsvagnar

Stridsvagnar, ”beväpnat, pansrat stridsfordon, ett stridsmedel som i sig
förenar vapenverkan, rörlighet och skydd”, en kultur- och
naturkrönika i 23 bilder från Skillingaryds skjutfälts norra delar.

Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, i slutet av höstmånaden
september år 2013

 

Stridsvagnar är per definition ett beväpnat, pansrat fordon, ett
stridsmedel som i sig förenar vapenverkan, rörlighet och skydd. Den
moderna stridsvagnen är ett förbränningsmotordrivet bandfordon.

Dock, stridsvagnar dragna av hästar fanns redan hos assyrierna.
Leonardo da Vinci konstruerade en stridsvagn redan år 1482, men
liksom senare ångdrivna koncept var den oanvändbar i brist på en
effektiv drivkälla.

Assyrien var ett forntida rike med centrum vid floden Tigris i
Mesopotamien i det nuvarande norra Irak. Assyriska riket existerade
från cirka 2000 före Kristus till sin undergång i början av 600-talet
före Kristus. Assyrien räknas som den första riktiga militära
stormakten.

Bilden visar den sovjetiska stridsvagnen T55 som hade sin storhetstid
under slutet av 40-talet till början av 60-talet.

Den första stridsvagnen i modern mening var den brittiska Little
Willie från år 1915. Den visade att tekniken nu medgav att tunga
vapen kunde föras fram i terrängen under pansar.

Kampen mellan medel och motmedel har drivit fram allt tyngre
beväpning och pansarskydd, det vill säga ökad vagnvikt. Kanonkaliber
och vagnvikt ökade från maximalt 75 millimeter och 45 ton år 1939
till 122 millimeter och 69 ton år 1945. Därefter har de till början av
1990-talet blivit 125 millimeter och 63 ton.

Bilden visar den sovjetiska stridsvagnen T55 som hade sin storhetstid
under slutet av 40-talet till början av 60-talet.

Då en stridsvagns totalvikt på 63 ton ligger nära en praktiskt möjlig
övre gräns har det varit en strävan att minska vikten, till exempel
genom laddautomater som medför några ton lägre vagnvikt.

Samtidigt har utveckling av skyddet medfört att NATO och Frankrike
i slutet av 1980-talet avtalade om 140 millimeter kanonkaliber för
nästa stridsvagnsgeneration, och i Sovjetunionen studerades 135
millimeter kanoner.

Bilden visar den sovjetiska stridsvagnen T55 som hade sin storhetstid
under slutet av 40-talet till början av 60-talet, notera samtidigt det
cirka 50 centimeter tjocka pansar som skyddar kanontornet.

De ökade stridsvagnsvikter som dessa större kanonkalibrar innebär,
gör att intresset har ökat för helt nya kanontyper, såsom
elektrotermisk-kemiska kanoner, det vill säga elektromagnetiska
vapen.

Man transformerar då upp en elektrisk spänning, från tiotalet volt till
några tiotals tusen volt, i ett par steg och laddar upp en så kallad
pulsgenerator. Denna komprimerar därefter den elektriska energin i tid
och matar en mikrovågskälla med en elektrisk drivpuls på runt 10
Gigawatt. Detta kan i effekt jämställas med elproduktionen från tio
stora svenska kärnreaktorer!

Bilden visar den sovjetiska stridsvagnen T55 som hade sin storhetstid
under slutet av 40-talet till början av 60-talet. Notera även luckornas
skyddande effekt på den eller de som står upp och spejar efter olika
hot.

Efter år 1980 har skyddet ökat mycket kraftigt med kompositpansar
och reaktivt pansar och båda typerna utvecklas fortlöpande, det vill
säga ett explosivt aktivt skydd utvecklas som utlöser vapenverkan mot
en anflygande robot, som upptäckts av vagnens sensorer.

När det gäller skydd mot upptäckt och träff har sensorutvecklingen
medfört att utöver liten målyta, där för övrigt vår svenska Stridsvagn S
eller Stridsvagn 103, var en föregångare, får låg infraröd och liten
radarsignatur allt större betydelse.

Bilden visar den sovjetiska stridsvagnen T55 som hade sin storhetstid
under slutet av 40-talet till början av 60-talet. Kanonröret är avsågat
och ett antal meter längre i ordinarie utförande.

Förmågan att träffa i första skottet har ökat kraftigt tack vare den
elektroniska utvecklingen som gjort att laseravståndsmätare och
datoriserade kalkylatorer, som infördes redan under 1960-talet,
kontinuerligt förbättrats. Vagnschefernas ledningsstöd innehåller
sedan slutet av 1980-talet bland annat digital kartinformation på
bildskärm och utrustning för positionsbestämning.

Medel för att strida i mörker har utvecklats från 1960-talets kikare
med ljusförstärkare eller aktiv infrarödteknik, IR, till 1990-talets
värmesikten med passivt IR, men trots alla dessa hjälpmedel så räcker
en träff från sidan på drivbandet för att oskadliggöra en stridsvagn.

Bilden visar den sovjetiska stridsvagnen T55 som hade sin storhetstid
under slutet av 40-talet till början av 60-talet.

De gamla stridsvagnvraken av en engelsk Centurion och den på bilden
sovjetiska T-55:an som står nordost om ljungheden, upp emot
Mellersta Boglös, på Skillingaryds skjutfält, påminner verkligen om
ekon från det kalla krigets dagar och borde väl egentligen tas bort och
järnet återvinnas medan eventuella miljöfarliga detaljer destrueras.

Bildens stridsvagn T-55 är för övrigt en sovjetisk stridsvagn som
tjänstgjorde i första linjen i dess försvar mellan åren 1947–1962.
Stridsvagnen kom att få stor spridning under det kalla kriget och är
ännu i tjänst idag hos flera länders arméer. Denna stridsvagn är den
mest tillverkade stridsvagnen genom historien med sammanlagt mer
än 95 000 enheter.

Tiotusentals T-55:or tillverkades i Sovjetunionen mellan åren 1958-
1979. Stridsvagnen producerades också i Polen, Kina,
Tjeckoslovakien och i Rumänien. I Kina utvecklades modellen
ytterligare till Typ-69, som än idag tillverkas för exportmarknaden,
samt Typ-79, en version som var utrustad med en 105 millimeters
kanon.

Mellan åren 1990 till 2000-talet såldes hundratals restaurerade och
uppgraderade T-55:or av Bulgarien, Tjeckien, Israel, Slovakien,
Polen, Ukraina och Vitryssland till mindre utvecklade länder som
sökte efter tjänstdugliga stridsvagnar, däribland Angola, Azerbajdzjan,
Kambodja, Etiopien, Georgien, Lettland, Makedonien, Sri Lanka,
Sudan, Uganda, Uruguay och Jemen.

Stridsvagnsmodellerna T-54 och T-55 anses vara den mest
producerade stridsvagnen i världen genom tiderna och är än i dag den
vanligaste stridsvagnen i världen.

Centurionen, på bilden, är en brittisk stridsvagn som utvecklades
under andra världskriget och dess namn kommer från latinets centuria
som var den huvudsakliga officersgraden i romarrikets arméer, ytterst
kommer dock ordet från centum för hundra. Den började levereras i
slutet av kriget men kom inte i strid. Den framsynta konstruktionen
var dock väl lämpad för uppgradering och modernisering vilket
utgjorde en viktig faktor för modellens långa livslängd. Vagnen
anskaffades av många länder och kom att bli en av de vanligaste
stridsvagnsmodellerna världen över.

Första gången Centurionen sattes in i strid var i Koreakriget mellan
1950 och 1953 och den har sedan bland annat använts i följande krig,
Indien 1965, Sexdagarskriget, även kallat 1967 års arabisk-israeliska
krig, Jom Kippur-kriget eller det arabisk-israeliska kriget 1973,
Vietnamkriget 1959–1975, inbördeskriget i Angola under 70-talet och
första Gulfkriget mellan Iran och Irak 1980-1988.

Bilden visar den brittiska stridsvagnen Centurion som hade sin
storhetstid från andra världskrigets slut fram till början av 2000-talet.

Centurionen ingick i det svenska försvaret från 1953 tills dess att den
successivt ersattes av den tyska Leopard 2-stridsvagnen, som på
svenska kallades Stridsvagn 121 och Stridsvagn 122. Centurionen
användes så sent som 2006 i Israel-Libanon kriget, men då i starkt
modifierade och moderniserade versioner. I svenska försvaret fanns
den i fyra versioner, Stridsvagn 81, Stridsvagn 101, Stridsvagn 102
och Stridsvagn 104.

Notera det räfflade kanonröret vars funktion var att sätta projektilen i
spinn för att denna bättre skulle kunna ”skära” genom luften för bättre
träffsäkerhet. Man sköt så att säga skruvade projektilbanor i princip
som en skruvad frispark i fotboll.

Bilden visar den brittiska stridsvagnen Centurion som hade sin storhetstid
från andra världskrigets slut fram till början av 2000-talet.

I början av 1950-talet började den svenska armén att titta efter en ny
stridsvagn för att ersätta den gamla Stridsvagn modell 42 som blivit
omodern. Bland annat testades den franska AMX-13 men ÖB,
generalen Nils Swedlund, ville hellre ha en stridsvagn med tjockare
pansar för att klara av hotet från taktiska atomvapen.

Stridsvagn m/42 var en svensk stridsvagn, konstruerad av Landsverk
under början av 1940-talet. Totalt tillverkades 282 vagnar från april
1943 till januari 1945

Bilden visar en del av kanonröret till den brittiska stridsvagnen
Centurion som hade sin storhetstid från andra världskrigets slut fram
till början av 2000-talet.

Den 1 december 1952 fattades beslutet att köpa Centurionen och en
order lades på 80 vagnar av modellen Centurion Mk III. De första
vagnarna kom till Sverige i maj 1953 vilket var 5 år tidigare än
planerat. Stridsvagnarna levererades till Skånska dragonregementet i
Hässleholm, P2, under beteckningen Stridsvagn 81. Numret 81 kom
från att det var den första stridsvagnen med kaliber över 80 millimeter.

I avvaktan på en ny svensk stridsvagn inleddes år 1973 en central
renovering av samtliga Centurionstridsvagnar. När detta var klart år
1977 på Stridsvagn 102 hade livslängden förlängts till 1985.
Renoveringen av Stridsvagn 101 blev klar år 1983 och fick med detta
en förlängd livslängd till år 1990.

I och med renoveringarna fick eldrören ett så kallat termoskydd för att
förhindra att eldröret kröker sig av den uppvärmning som blir
resultatet av upprepad eldgivning vilket ni kan se som en avlång
”burk” i mitten av eldröret

Bilden visar en del av kanonröret till den brittiska stridsvagnen
Centurion som hade sin storhetstid från andra världskrigets slut fram
till början av 2000-talet.

År 1958 beslutades om inköp av 110 vagnar av typen Centurion Mk X
med 10,5 centimeters kanon. Den svenska beteckningen blev
Stridsvagn 101 då det var den första stridsvagnen med kaliber över
100 millimeter. Under perioden 1964 till 1966 ombeväpnades
samtliga Sveriges 240 exemplar av Stridsvagn 81 med en 10,5
centimeters kanon och gavs då beteckningen Stridsvagn 102.

Bilden visar den brittiska stridsvagnen Centurion som hade sin
storhetstid från andra världskrigets slut fram till början av 2000-talet.

År 1954 inköptes ytterligare 160 exemplar för att uppdatera de
svenska pansarbrigaderna med nyare vagnar. Dessa vagnar var det
främsta vapnet fram till början av 1960-talet. Då blev de äldre
Centurionstridsvagnarna ombyggda, modifierade och fick
beteckningen Stridsvagn 102.

År 1980 fattade armén beslut om att börja skrotningen av
Centurionvagnarna i syfte att ersätta dem med en ny svensktillverkad
stridsvagn. Beslutet upphävdes dock 1982 i väntan på den nya vagnen
och det visade sig vara tur, för senare på 1980-talet beslutade
regeringen att ingen ny vagn skulle inköpas före år 2000.

Således var modifiering nödvändig och ett antal Stridsvagn 102
uppgraderades till Stridsvagn 104. Modifieringarna var,
laseravståndsmätare och kalkylator för bättre skjutförmåga,
tilläggsskydd med extra pansar och reaktivt pansar med ökad
skyddsnivå som följd samt en ny dieselmotor och en automatväxellåda
för väsentligt ökad rörelseförmåga.

Bilden visar den brittiska stridsvagnen Centurion som hade sin
storhetstid från andra världskrigets slut fram till början av 2000-talet.

Då ersättaren till Centurionstridsvagnen, den tyska
Leopardstridsvagnen Leopard 2, som på svenska fick beteckningarna
Stridsvagn 121 och Stridsvagn 122, började levereras skrotades så de
kvarvarande Centurionerna, Stridsvagn 101 och Stridsvagn 102.

De återstående exemplaren av Centurionstridsvagnen, Stridsvagn 104,
placerades i den mekaniserade brigaden vid P18 på Gotland.
Besättningen i en Centurion bestod för övrigt av förare, skytt, laddare
och vagnchef, totalt fyra personer.

Bilden visar den brittiska stridsvagnen Centurion som hade sin
storhetstid från andra världskrigets slut fram till början av 2000-talet.  

Bandfordon kallas de fordon som drivs fram med band. Dessa har en
lägre hastighet på väg och högre driftkostnader än terrängbilar men
har bättre framkomlighet på mjuk mark och i terräng med till exempel
diken, stenblock eller branta backar. Militära bandfordon kan ha en
maximihastighet upp till 80 km/h, civila bandgående
anläggningsmaskiner i regel endast 10 km/h.

Bilden visar den brittiska stridsvagnen Centurion som hade sin
storhetstid från andra världskrigets slut fram till början av 2000-talet.

Något litet av ödletyp ilade med stor fart in under stridsvagnen och
jag, utan att tänka mig för, kastade mig efter i en jakt som jag inte
trodde jag skulle vinna, men…

Banden består, som på bilden av Centurionen visar, av ledat
sammanfogade plattor av stål. Lätta bandfordon, under 5 tons vikt,
kan ha kontinuerliga band av gummi med stål- eller
glasfiberförstärkningar. Bandfordonen styrs på två principiellt olika
sätt, det vill säga, band- och midjestyrning.

Bilden visar den brittiska stridsvagnen Centurion som hade sin
storhetstid från andra världskrigets slut fram till början av 2000-talet.

Rost är bruna korrosionsprodukter som i huvudsak består av
hydratiserade järnoxider. Det bildas genom korrosion av järn eller stål.

Så kallat främmande rost härrör inte från korrosion på det ställe där
rosten avsatt sig utan har bildats av järnhaltiga ämnen som
transporterats dit, till exempel av rinnande vatten.

Korrosion är en kemisk reaktion mellan ett material och den
omgivande miljön med följd att materialet och/eller miljön påverkas.
Termen korrosion används mest om metaller och ett vanligt exempel
är när stål rostar, vilket kan medföra att konstruktionen försvagas och
att omgivande ytor missfärgas.

Korrosion kan också avse andra material såsom plast, glas och betong.
Inom geologin används termen om angrepp på berg genom kemiska
processer och om frätangrepp på kristallkorn i flytande magma.
Korrosion leder vanligen till skada men kan i vissa fall vara av godo,
till exempel nedbrytning av metallskrot i naturen.

Korrosion av metall orsakar samhället stora kostnader i form av
driftstörningar, materialförstöring, säkerhetsrisker, miljöpåverkan med
mera.

Bilden visar den brittiska stridsvagnen Centurion som hade sin
storhetstid från andra världskrigets slut fram till början av 2000-talet.

Inskriptionen 40796T ESC är en typbeteckning på stridsvagn A41
Centurion som ni ser på bilden och denna typbeteckning finns, precis
som här, på tornets baksida.

Bilden visar den brittiska stridsvagnen Centurion som hade sin
storhetstid från andra världskrigets slut fram till början av 2000-talet.

När vi talar om stridsvagnar i det svenska försvaret under det kalla
kriget får vi naturligtvis inte glömma bort eller hoppa över vår
egenhändigt utvecklade Stridsvagn S eller Stridsvagn 103.

I mitten av 1950-talet började den svenska armén diskutera
utvecklandet av en ny stridsvagn för att kunna ersätta
Centurionstridsvagnarna. Volvo och Bofors lade fram ett förslag vid
namn KRV men det förslaget ansågs vara för dyrt. Hösten 1956 lades
dock ett nytt förslag fram av Sven Berge som var överingenjör vid
stridsfordonsbyrån på dåvarande armétygförvaltningen. Detta förslag
gick ut på att kostnaden skulle vara så låg som möjligt, med andra ord
skulle man ta bort tornet på stridsvagnen vilket dessutom skulle göra
vagnen mycket lättare och enklare att manövrera.

Bilden visar den svenska stridsvagnen Stridsvagn S, eller Stridsvagn
103, som hade sin storhetstid från slutet av 60-talet till början av 90-
talet då den tyska Leopardvagnen tog över.

Konceptet med en tornlös stridsvagn väckte intresse hos Bofors som
år 1958 fick uppdraget att bygga en prototyp. Mellan åren 1967 till
1971 levererades 290 exemplar av Stridsvagn 103 eller Stridsvagn S
till den svenska armén. Den maximala produktionstakten var 7 vagnar
per månad och Stridsvagn 103/S kom att tillföras pansarbrigaderna vid
P2 i Hässleholm, P4 i Skövde, P5 i Boden och P7 i Revingehed.

Bilden visar den svenska stridsvagnen Stridsvagn S, eller Stridsvagn
103, som hade sin storhetstid från slutet av 60-talet till början av 90-
talet då den tyska Leopardvagnen tog över.

Stridsvagn 103/S var, som sagt, utvecklad speciellt för svensk
försvarsstrid och hade inget torn vilket gav den en mycket låg profil,
se bilden. Kanonsiktet var därför kopplat till vagnens styrning så att
hela fordonet vreds för att rikta kanonen i sidled medan kraftig
hydralik höjde och sänkte vagnen för att rikta kanonen i höjdled.
Stridsvagnen kunde dessutom framföras flytande i vatten med en
hastighet av 6 knop.

Åsikterna om huruvida Stridsvagn S/103 var en framgång eller ett
misslyckande går dock isär, dock utsåg Discovery Channel Stridsvagn
103C till den 6:e bästa stridsvagnen genom tiderna.

… jag vann och fick tag i ett stort och vackert exemplar av den
ovanliga sandödlan, ”Lacerta agiglis”, i detta fall en hona, som var
någonstans mellan 15 till 17 centimeter lång inklusive svans vilket var
en av de största sandödlor jag har sett.

Sandödlan är för övrigt rödlistad som sårbar, VU, i den svenska
rödlistan och vi ska verkligen vara stolta och rädda om denna art som
uppenbarligen trivs bra på Skillingaryds skjutfält.

Sandödlan, på latin ”Lacerta agilis”, är en art i familjen egentliga
ödlor. Sandödlan är en fullständigt ovipar, det vill säga äggläggande,
ödla, som ibland kan ses solande på stenar och grenar i mer öppna
landskapsmiljöer.

Sandödlan skiljer sig från den i Sverige mycket vanligare skogsödlan
genom att den har gomtänder samt blir nästan 28 centimeter lång, hos
oss i Norden dock som mest 23 centimeter, och alltså är betydligt
större än skogsödlan. Den har dessutom fyra små plåtar mellan
näsborren och ögat.

Grundfärgen är gråbrun eller grön samt ofta med längsgående rader av
svarta fläckar. Längs ryggen har den ett band med små fjäll som är
klart mindre än omgivande fjäll medan hanen på buken är ljust
grönaktig, medan honan där är vitaktig. Under parningstiden blir
hanens sidor vackert och intensivt gröna.

Arten föredrar varma sydsluttningar i sand- och grustäkter, men kan
även förekomma på jordbankar som järnvägsvallar och
kraftledningsgator, samt i skogsbryn, på sandstränder och hedartade
marker.

Födan består främst av ryggradslösa djur som gräshoppor, skalbaggar,
fjärilslarver och spindlar. Det händer dock även att den tar mindre
byten av sin egen art.

Sandödlan kan bli upp till 19 år gammal och bilden visar en hona. Hon
lägger mellan 5-17 mjukskaliga ägg i en håla som hon själv har grävt i
sandig mark. Efter äggläggningen täcker hon över äggen som sedan
kläcks efter mellan 70-80 dygn, beroende på temperatur.

Bland predatorer kan nämnas många fåglar, som hägrar och fasaner,
däggdjur som grävling och tamkatt samt hasselsnok där den finns.

Sandödlan kan snöra av sig svansen om den skulle känna sig hotad
och då svansen rör sig ett tag efter avsnörningen kan den tjäna som ett
lockbete mot en tilltänkt fiende. Den avsnörda svansen växer ut igen,
men låt den inte ”tappa” svansen i onödan. Exemplaret på bilderna
släpptes efter någon minut av fotograferande med hela svansen i
behåll.

Sandödlan är spridd över mellersta och södra Europa samt till Sibirien
i öster. I Sverige påträffas den från Skåne i söder till Dalarna och
trakten av Gävle i norr.