Vår naturkrönikör Dan Damberg tittat närmare på fladdermössen i Tabergsgruvan
Taberg och fladdermössen, del 2
Taberg och fladdermössen, del 2, en naturkrönika i 26 bilder om de små flygande däggdjur som vi kallar ”fladdrande möss” eller ”läderlappar”.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av oktober 2013.
Smålands Taberg är beläget söder om Jönköping och syns vida omkring. Det är en malmkropp som bildades för 1,2 miljarder år sedan, eller om ni så vill 1200 miljoner år sedan, vilket är en obegripligt lång tidsperiod.
Den från början trögflytande massan trängde sig sakta uppåt men stelnade innan den nådde jordytan. De omgivande bergarterna har sedan eroderats bort och Tabergstoppen reser sig nu cirka 100 meter över landskapet.
Här har man hittat mer än 400 arter blomväxter och ormbunkar och här möts mellaneuropeiska växter och fjällväxter. Den speciella basiska berggrunden gör att många sällsynta växter finns här. Den rara sydliga ormbunken brunbräken möter till exempel här den nordliga släktingen grönbräken.
Taberg har också Sveriges rikaste bestånd av mossor och här finns sex utrotningshotade mossarter bland annat den långhalsade nickmossan.
I bergets branter lever den smaragdgröna sandödlan som är ett värmekrävande och mycket känsligt djur som också är fridlyst. I Tabergsåns dalgång häckar strömstaren och forsärlan och ibland också kungsfiskaren.
Under vinterhalvåret får bara fladdermöss vistas i gruvorna, de sover nämligen sin vintersömn i bergets 1,5 kilometer vindlande gruvgångar. Om man väcker en fladdermus i vinterdvala kan den förlora så mycket energi av stressen att den inte överlever till våren. I och kring Taberg finns 9 fladdermusarter varav 6 av dessa övervintrar i gruvan.
Redan på 1400-talet började man bryta järnmalm här. Tabergsjärnet blev snart känt för sin höga kvalitet. ”C’est fer de Takaberg!”, ”Det är järn från Taberg!”, ska pistolsmederna i Paris ha utropat när de var extra nöjda med ett arbete.
Berget består av titanomagnetitolivinit och denna speciella bergart finns bara här och på Rhode Island i USA. De största och sista brytningarna i Taberg skedde under andra världskriget då Tyskland var i stort behov av järnmalm.
År 1831 upptäckte geologen N G Sefström grundämnet vanadin i malmen från Taberg. Vanadin är en legeringsmetall som gör stål hårdare och planer på att utvinna detta vanadin dök upp på 1970-talet men sattes aldrig i verket.
Naturskyddsföreningen köpte gruvrättigheterna till Taberg efter en landsomfattande insamling år 1986. Därmed sattes tills vidare punkt för fortsatt naturskövling genom gruvdrift och slalombackar.
Området är nu ett naturreservat.
Hematit, även blodstensmalm eller järnglans, är en rödaktig järnoxid som ni kan se på bilden. Hematit är vanligt i tropiska jordar och orsakar ofta sådana jordars mer eller mindre röda färg.
Hematit bildas mycket långsamt efter omvandling av ferrihydrit men är också en vanlig järnmalm och förekommer allmänt i till exempel malmfälten i Bergslagen. Hematit är omagnetiskt på grund av antiferromagnetism, vilket gör den svårare att sortera ur gråberget än magnetit.
Antiferromagnetism är en typ av magnetism som uppvisas av vissa material såsom hematit eller blodstensmalm. Det kännetecknas av att det finns minst två antiparallella så kallade elektronspinn, eller ferromagnetiska strukturer, med magnetiska moment av samma magntitud. Detta gör att inget magnetiskt moment kan påvisas i materialet.
Namnet blodstensmalm kommer av att när den repas eller pulveriseras får den en röd färg.
Blodstensmalm, hematit, järnglans eller blodsten är det vanligaste järnmalmsmineralet och har sammansättningen Fe2O3. Mineralet förekommer ofta i mindre mängd i magmatiska bergarter, särskilt lavor, men även i pegmatiter.
Enorma massor av hematit påträffas i regionalmetamorfa bergarter där den bildats genom omvandling, oxidation, av mineral som limonit, siderit och magnetit. Hematitmassor omfattande tiotals miljoner ton och mer är för det mesta sedimentära bildningar av prekambriska, kvartsbandade järnmalmer. De största av dessa finns bland annat inom Övre sjön-området i USA, Minas Gerais i Brasilien och Krivoj Rog i Ukraina.
I Sverige är framförallt Bergslagen det viktigaste området med Stripa och Stribergsfältet i Örebro län som exempel.
Som en liten blöt, rund och pälsklädd pingisboll hänger den lilla mustaschfladdermusen i taket inne i Tabergs gruva, temperaturen är bara cirka 7 plusgrader och dess livsuppehållande system går på sparlåga så att fettreserverna räcker till nästa vår.
Mustaschfladdermus, ”Myotis mystacinus”, är en art i familjen läderlappar och är en av Europas minsta fladdermusarter. Den blir 3,5–4,5 centimeter lång och är gråbrun med smutsgrå undersida. Den har fått sitt namn på grund av en rad långa hår ovanför munvinkeln.
Mustaschfladdermusen var i Sverige upptagen på 2005 års Röda lista som VU, sårbar. Den är upptagen i EU:s habitatdirektiv, bilaga 4. I 2010 års rödlista har dess status dock ändrats till LC, livskraftig, och den anges inte längre vara hotad i landet som helhet.
Mustaschfladdermusen finns i Europa, Nordafrika och Asien till Japan, i Sverige norrut till mellersta Norrland.
Den högra eller bortre mustaschfladdemusen vände plötsligt på sitt lilla huvud och tittade på mig och undrade förmodligen vad som var på gång.
Troll, eller som här Taberg gruvtroll, är övernaturliga väsen som många trodde på förr i tiden. Trollen liknade människor men var fula och hade svans. De levde i skogen eller inne i berg eller gravhögar och ofta beskrevs de som tjuvaktiga och farliga. Bland annat trodde man att de rövade bort nyfödda barn och ersatte det med en trollunge, en så kallad bortbyting. Människor och husdjur kunde också bli bergtagna och då blev de bortrövade av trollen.
Man trodde också att trollen samlade guld och rikedomar, fortfarande säger man ”rik som ett troll” om någon som är väldigt rik. Troll nämns också i folksagor och då fungerar de som stora och farliga motståndare som hjältarna måste besegra, sådana troll har människor däremot inte trott på.
Den lilla mörkt bruna krabaten i taket är en vattenfladdermus, ”Myotis daubentonii”, som är en art i fladdermusfamiljen läderlappar. Det är en medelstor art, som mestadels jagar insekter tätt över vattenytan. Den håller under sommaren till i ihåliga träd eller husgavlar, medan den om vintern påträffas i jordkällare och gruvor.
Arten är vanlig i Syd- och Mellansverige och liksom många andra så kallade småfladdermöss har den en välutvecklad svansflyghud mellan bakbenen och svansen, dessutom har den en tydlig kort fri tumme ungefär mitt på vingens framkant.
Liten vattenfladdermus, som upptäcktes år 1977, har tidigare betraktats som en separat art under namnet ”Myotis nathalinae”, men DNA-undersökningar förefaller ge vid handen att den snarare bör räknas som en underart till bildens vattenfladdermus under det latinska namnet ”Myotis daubentonii nathalinae”.
Dessa två underarter skiljer sig endast åt, förutom mikroskopiska olikheter i anatomiska detaljer, genom att liten vattenfladdermus ”Myotis daubentonii nathalinae” är genomsnittligt något mindre än vattenfladdermus ”Myotis daubentonii daubentonii”.
Å andra sidan har arten vattenfladdermus år 2001 delats upp i två separata arter, då man upptäckt en ny art, nymffladdermus, ”Myotis alcathoe”, som tidigare också trotts tillhöra arten vattenfladdermus, läs om arten nymffladdermus i min krönika ”Taberg och fladdermössen, del 1”.
Långörad fladdermus, ”Plecotus auritus”, är en art i familjen läderlappar som förekommer i Europa och Asien, i Sverige är den vanlig från Skåne till Medelpad. Kroppen blir 4–5 centimeter lång plus kort svans, öronen blir upp till ytterligare 4 centimeter långa och viks ihop under sömn. Arten äter insekter, särskilt nattfjärilar.
Fladdermusblod har för övrigt använts som hårborttagningsmedel och som kärleksbefrämjande medel, det vill säga afrodisiakum. Fladdermössens utseende och beteende har dessutom skapat en rik flora av olika föreställningar. Till de mer allmänt spridda hör tron att de skulle vara särskilt begivna på fett fläsk och därför farliga för svin. Denna tro återspeglas i benämningar som engelska ”bat” och det äldre svenska ordet ”aftonpacka” eller ”nattpacka”. Både bat och packa kommer nämligen av ett äldre germanskt ord för späck.
Andra vanliga fördomar var att de skulle vålla skallighet, särskilt om en fladdermus pinkade eller trasslade in sig i ens hår, därav kommer namn som ”hårtjuv” i sydeuropeiska dialekter, och därmed sammanhängande användning av fladdermusblod som hårborttagningsmedel, bland annat omtalat av Plinius den äldre, men också som afrodisiakum, så även i svensk folktro.
Långörad fladdermus jagar sent, först när det blivit ordentligt mörkt. Jaktflykten är långsam, arten flyger fram och tillbaka och ryttlar gärna. Den är en god klättrare och kan också ta sig fram på marken.
Arten finns framför allt i ej för gles skog, men också i parklandskap och andra planterade biotoper.
Fladdermössen fortplantar sig som regel endast en gång per år och antalet ungar är få, oftast endast en enda. I gengäld är fladdermössen långlivade vilket betyder 30 år eller mer som har noterats.
Inom de tempererade områdena sker parningen på hösten och föregås oftast av komplicerade spel. Hos en del arter i familjen läderlappar etablerar hanarna revir inom särskilda parningsområden. Hanarna skaffar ett harem genom att locka honorna med en sångflykt och vid parningen lagras hanens sperma hos honan för att finnas tillgänglig vid ägglossningen, som sker först på våren efter övervintringen.
Långörad fladdermus övervintrar gärna inomhus, som i kyrkor, ladugårdar, på vindar och under takbeklädnad och även dagvistet förläggs gärna på liknande ställen.
Dräktighetsperioden hos fladdermöss är jämförelsevis lång, det vill säga, mer än 35 dygn och dessutom högst varierande, även hos en och samma art på grund av väderlek och tillgång på mat.
Innan honorna skall föda samlas de vanligen i kolonier av varierande storlek, dit hanarna inte har tillträde. Tidpunkten för födseln är anpassad efter tillgången på föda, inom tempererade områden är detta på försommaren. Fladdermusfostret är relativt sett mycket stort och dess vikt kan uppgå till nära en tredjedel av honans vikt. Småfladdermössens ungar föds nakna och blinda men utvecklas som regel mycket snabbt och inom mindre än en månad är många redan flygfärdiga.
Bilden, som verkligen inte är bra, visar det gamla hisschaktet inne i Tabergs gruva, och den vita beläggningen som man ser på omgivande väggar är svampmycel som uppenbarligen trivs bra i den fuktiga och alltid frostfria miljön inne i gruvan. Näring får mycelen troligtvis från gammalt trä som lämnats kvar i gruvgångarna.
Denna bilds gamla rostiga ”järngryta” hör ihop med förra bildens hisschakt, det är nämligen hisskorgen. Jag undrar vad dagens skyddsombud hade sagt om denna hissanordning, hursomhelst jag hade aldrig åkt varken upp eller ner i denna ”tingest”.
Detta är förmodligen limonit eller järnockra, som är ett malmmineral bestående av en blandning av olika järnoxider och den innehåller som högst 62 viktsprocent järn. Limonit kan anses som järnoxidhydroxid, FeO(OH), med en varierande vattenhalt.
Limonit var viktig som råvara för järnframställning från järnåldern och framåt, i Småland ända in på mitten av 1800-talet. Först då slogs den ut som råvara av gruvorna framför allt i Bergslagen. Detta ledde till en järnbruksdöd hos oss i Småland, många järnbruk omvandlades dock till glasbruk.
Bilden visar ett vanligt förekommande silikatmineral i Tabergs gruva som heter plagioklas, och som i folkmun kallas för ”skatskitmalm”. Det är detta mineral som bildar de mönster av vita streck och kryss som är vanliga i järnmalmsbergarter som den titanomagnetitolivinit från Tabergs innandöme, som ni ser på min bild.
Bildens plagioklas, lokalt kallat för skatskitmalm, är ett samlingsnamn för en grupp fältspater som består av albit, natriumaluminiumsilikat och anortit, kalciumaluminiumsilikat vilka är helt lösliga i varandra och samkristalliserar. Man har delat in plagioklasmineralen i sex grupper beroende på halten anortit.
Hit men inte längre, innanför denna betongvägg finns en stor vattenreservoar med ett mycket högt vattentryck som förr utnyttjades för att driva bland annat de borrmaskiner som användes i gruvan.
Trots att det är mycket spännande att vistas inne i gruvans kyla och mörker är det skönt att komma ut i det vackra landskap som finns på och omkring Smålands Taberg, i synnerhet en dag som denna.
Solen sken, temperaturen var relativt hög och höstfärgerna förgyllde träd och buskar. Precis till vänster på denna bild växer Tabergs stora raritet brunbräken på en av sina många platser på berget. Även de små släktingarna svarbräken och grönbräken finns inom promenadavstånd från bilden.
Bildens svartbräken, ”Asplenium trichomanes”, är en lågväxt, tätt tuvad ormbunke med smala parbladiga blad.
Svartbräken är mycket lik den mycket sällsynta arten brunbräken, men hos den senare är bladets mittnerv grön upptill. Arten grönbräken, ”Asplenium viride”, som i byggnad liknar dessa två arter, har helt grönt bladskaft och mittnerv.
Bildens brunbräken, ”Asplenium adulterinum”, är en lågväxt, tuvad ormbunke med lansettlika blad som är enkelt pardelade med rundade, naggade småblad.
Brunbräken är mycket sällsynt och förekommer endast här på Taberg och på en plats i norra Västergötland. Den växer på klippor och avsatser på berg med den basiska bergarten olivin, notera för övrigt mittnervens gröna avslutning vilket är typiskt för brunbräken.
Den första fynduppgiften för brunbräken är just här ifrån Taberg och publicerades redan år 1918.
Hos den mycket sällsynta arten brunbräken, som ni här ser på en närbild, är bladets mittnerv grön de sista centrimetrarna upptill, i övrigt är mittnerven svart som hos släktingen svartbräken. Denna karaktär skiljer den bland annat från släktingarna svartbräken och grönbräken.
När hösten gör sig påmind anpassar sig vår natur för och till ett kallare klimat. Trädens blad ändrar färg och faller tillslut av. De olika färgerna skapas av ämnen i bladen, vissa finns där hela tiden medan andra bildas när det blir kallt.
Varför bladen ändrar färg vet man inte riktigt i dag, en tanke är att det kan bero på att träden återanvänder olika näringsämnen som finns lagrade i bladen.
Det är karotenoider som gör bladen gula, vilket för övrigt är samma ämne som ger moroten dess färg. Färgämnet finns i bladet hela sommaren, men syns inte på grund av det gröna klorofyllet.
De röda färgerna kommer främst från antocyaniner, som nybildas i bladcellernas hålrum på hösten. I vakuolerna, som hålrummen kallas, bildar träden socker på dagarna. Under kalla nätter omvandlas sockret till antocyaniner. Den mängd antocyanin som bildas varierar mellan olika år och detta beror troligen främst på temperaturskillnader.
I dag vet man inte varför dessa vackra och starka färger bildas. Det kan bero på flera samverkande orsaker som är viktiga för olika processer i träden och som exempel kan nämnas återanvändning av näringsresurser som kväve och fosfor. Denna process skiljer sig dock mellan olika arter och olika geografiska områden. Ett annat förslag som finns är att färgen är ett resultat av ett samspel av utvecklingen mellan insekter och växter.
Hos träden åldras och dör bladen nästan samtidigt. Lövfällningen kan tolkas som en anpassning till vattenbrist och kyla som drabbar träden under vintern i vårt klimat. Den främsta orsaken till att växterna börjar förbereda sig för vintern verkar vara den kortare fotoperioden, det vill säga, dagar med allt mindre dagsljus, men även temperaturen när den går ner.
Abskissionsskiktet, med ett annat ord avskiljningsytan, som bildas på bladskaftet där det fäster mot grenen, gör det möjligt för träden att fälla sina löv. Cellerna i avskiljningsytan upplöses vilket leder till att skiktet försvagas och träden fäller sina löv.