Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Dalby Söderskog.

Dalby Söderskog, en grå och stilla dag i
november.

Dalby Söderskog, en grå och stilla dag i november, en natur- och
kulturkrönika i 27 bilder från det biologiskt och historiskt rika Skåne,
inte långt från staden Lund

Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, på november månads
första dag 2013.

 

Det var en blåsig och grå första novemberdag som vi anlände till
Dalby Söderskog, världen kändes liten i allt det skånegrå och de
krumma grenarna från den gamla eken tycktes sträcka ut sig mot som
för att hälsa oss välkomna. 

Slånbären var mogna och att smaka var en självklarhet. Bären är något
smaklösa men kan å andra sidan skördas i stora mängder, vilket gör att
de med fördel kan agera utfyllnad tillsammans med exempelvis
björnbär, hallon och blåbär.

En berömd individ som ätit bland annat slånbär som sin sista måltid
var Ötzi, Ismannen, en 5300 år gammal österrikare eller italienare,
dock långt innan dessa länder var uppfunna. På Ötzis tid var spannmål
ett viktigt baslivsmedel, som kompletterades med bland annat bildens
slånbär, vildäpplen, svamp, bär eller baljfrukter.

Ismannen, Ötzi, är en mumifierad stenåldersman upptäckt i september
år 1991 i en glaciär i Ötztalalperna på 3 212 meters höjd över havet i
italienska Sydtyrolen nära gränsen mot Österrike.

Ismannen var fullt påklädd när han dog och mumifierades genom
intorkning på den höga höjden i början av en köldperiod, vilken varat
fram till i dag. Även hans inre organ har fabulöst nog bevarats.

På hans rygg, knä, vader, anklar och vrist finns tatuerade grupper av
korta streck eller små kors, förmodligen en sorts primitiv medicinsk
behandling liknande akupunktur.

Ganska snart bildades en glaciär över Ismannen Ötzi och förutom hans
kropp bevarades även de organiska delarna av hans utrustning, såsom
pilbåge, pilskaft med befjädring, elddon, näverbehållare, fnöske,
läderremmar, tvinnade snören och rep av gräs, bärmes och skaft till
både kopparyxa och flintdolk.

För flera av dessa föremål är det första gången organiska delar
bevarats. Kläderna är gjorda av skinn eller päls och består av
ländkläde, hosor, höfodrade skor, pälskappa, ytterkappa av gräs och
björnskinnsmössa.

Flintföremålen och kopparyxan härrör från neolitikum, det vill säga,
yngre stenåldern eller bondestenåldern, och kol-14-dateringar ger en
ålder av ca 5 100– 5 300 år. DNA-analys bekräftar att Ismannen Ötzi
var europé, och osteologiska analyser visar att han vid sin död var
omkring 45 år gammal, vägde cirka 50 kilo och var ungefär 160
centimeter lång, vilket var medellängd på den tiden.

Håret var mörkt och vågigt och man tror att han hade skägg och enligt
DNA-testerna hade han bruna ögon. Pollenanalyser av tarminnehållet
tyder på att han dog i juni–juli och då fann man också bland annat
rester av bildens slånbär.

Ismannen har sannolikt lagt sig ned, somnat och frusit ihjäl i sömnen
efter att ha placerat utrustningen på två platser i närheten.

Ismannen är den äldsta människokropp som hittills påträffats och
fyndet har central betydelse för förståelsen av livsmönster och
livsvillkor under yngre stenåldern i Europa. Ötzi är sedan våren år
1998 utställd i eget museum i Bolzano i Sydtyrolen.

Flera år efter att man hittat Ötzi upptäcktes att han antagligen omkom
i sviterna efter en strid. I hans rygg helt nära ena skulderbladet fanns
nämligen en pilspets. Skadan var tillräcklig för att inom en tid orsaka
dödsfall på grund av blodförlust, men var inte den direkta
dödsorsaken.

Kort efter det sensationella fyndet började dock italienarna ifrågasätta
om han verkligen hade påträffats på den österrikiska sidan av gränsen.
De skulle få rätt, Ötzi ramlade faktiskt omkull i Italien, 92 meter och
56 centimeter från gränsen mot Österrike.

Döda och döende, stående och fallna almar finns tyvärr i stor mängd i
Dalby söderskog, det är almsjukan som härjar.

Almsplitborren, den lilla skalbaggen, bär på svampsporer från en
svamp inom släktet ”Ophiostoma”, och när skalbaggen gräver sig in i
bark och ved för att lägga sina ägg levererar den också svampsporer
som sedan dödar trädet mer eller mindre fort

Bilden visar ett antal vackra röktickor, ”Bjerkandera fumosa”, som
växte relativt vanligt inom Dalby söderskog.

Röktickans fruktkroppar är köttiga, konsolformade och mellan 5-10
centimeter stora, samt ofta taktegellagda eller sammanvuxna med
varandra, precis som på min bild. Ovansida är smutsigt gråvit till
läderfärgad, särskilt mot kanten ofta med mörkare, gråsvarta ytor, som
gör att hattarna ser ut att vara nedrökta, därav dess namn.

Smaken är mild, lukten är svag, och något obehaglig och svampen
växer på lövved, gärna på viden, bok och ask samt påträffas både i
kulturpåverkade miljöer, lövskogar och i fuktiga strandsnår med sälg.
Röktickan räknas som mindre allmän.

Tuvhätta, ”Mycena inclinata” är en svampart som först beskrevs av
vår egen Elias Fries från Femsjö i Småland. Svampen räknas i vår
svenska rödlista som livskraftig, LC.

Ostronmussling, ”Pleurotus ostreatus”, är en vanlig svamp och en fin
matsvamp. I naturen förekommer den på multnande trädstammar, men
odlas även kommersiellt då den kallas ostronskivling.

Fruktkroppen innehåller upp till 2.8 % lovastatin på torrviktsbasis som
har en kolesterolsänkande effekt och har även kommersialiserats som
en källa till betaglukan och relaterade polysackarider för stärkt
immunförsvar.

Lovastatin ingår i gruppen statiner, kallade för HMG-CoA
reduktashämmare, och är en grupp läkemedel som sänker
kolesterolhalten i blodet hos människor som löper risk för hjärt- och
kärlsjukdomar. Statiner verkar genom att hämma enzymet HMG-CoA
reduktas, som är det hastighetsbegränsande steget i kroppens
nybildning av kolesterol.

Betaglukan, eller β-glukan, är en sorts fiber som är löslig i vatten och
återfinns i bland annat havre. Betaglukaner sitter närmast under skalet
på sädeskornet men också i viss del i hela stärkelserika endospermet
eller frövitan.

Betaglukaner är speciellt viktiga för kroppen då de hjälper till att
sänka kolesterolhalten. Detta sker genom att betaglukaner, på grund
av sin förmåga att bilda gel i vattenlösning, för med sig gallsyra från
tunntarmen vidare till tjocktarmen och ut ur kroppen utan att tillåta
dem att bli återupptagna i tunntarmen.

Betaglukaner hjälper även till att stabilisera blodsockernivån. Detta
sker också på grund av betaglukanernas förmåga att bilda geler i
vattenlösning, vilket gör näringsupptaget från tunntarmen
långsammare och förhindrar snabb stegring av blodsockret.

Sidentickorna på den fallna almen gör den till både ett naturens
konstverk och ett bevis för att död ved lever. Paradoxalt nog ser den
också till att almveden på sikt återgår till kretsloppen, det vill säga att
kretsloppet sluts. 

Sidenticka, ”Trametes versicolor”, växer här på bokved och denna
mycket vackra ticka bildar tunna och ganska breda, oftast
taktegellagda hattar, som kan vara halvcirkelformade till rosettlika.
Hattens yta är vanligtvis fint sammetsluden och sidenglänsande samt
kraftigt zonerad i bruna till rödbruna nyanser, och oftast med inslag av
blåaktiga och svarta färger.

Svampen förekommer på död ved av en rad olika lövträd, bland annat
bok och ek både i lövskog och på öppna marker. Den har en sydlig
utbredning och är vid sin nordgräns i mellersta Sverige tämligen
ovanlig. Sidentickan förväxlas ibland med zontickan, ”Trametes
ochracea”, som dock är tjockare, saknar blåa och svarta färger på
hatten samt förekommer i hela landet.

Vackert, lugnt, promenadvänligt och biologiskt rikt, det är Dalby
söderskog, även på hösten.

Denna almstubbe visar tydligt att almen är mycket benägen att sätta
skott, och dessa ärr efter skottbildningen ses här som fina och
konstnärliga mönster.

Hattbildande, i huvudsak ettåriga arter med seg konsistens som
orsakar vitröta i lövved. Det finns 6 olika arter i Sverige i detta släkte
som heter ”Trametes” på latin.

Korkticka, ”Trametes gibbosa”, som vi ser på min bild är en
konsolformad, platt ticka med halvcirkelformade till njurlika hattar,
som blir upp till 20 centimeter bred och 1-4 centimeter tjock vid
basen.

Arten förekommer i Sverige nästan uteslutande på död ved av bok,
vanligen i bokskogar, men också på planterade träd i parker. De
utdragna porerna är mycket typiska, och liknande hymenium finns
egentligen bara hos tegeltickan, ”Daedaleopsis confragosa”, som dock
har mörkare hatt och kött, samt växer på andra substrat. Arten klassas
som mindre allmän.

Kanten hos korktickan är skarp, något vågig, ibland svagt inskuren
och hattytan är först fint sammetsluden och vit till gråvit, svagt
zonerad, efterhand kal, sträv och med gräddfärgade till blekt ockra
nyanser, fläckvis ibland ljust brunaktig med olivton. En stor del av
hatten kan på äldre exemplar vara grönfärgad av alger precis som min
bild visar.

Ekorrn satt i granen skulle skala kottar, fick han höra barnen då fick
han så bråttom, hoppa han från tallegren stötte han sitt lilla ben och
den långa ludna svansen. Sprang han hem till mamma på den gröna
ängen fick han med det samma krypa ner i sängen, beska piller fick
han då plåster på sin lilla tå och ett stort bandage om svansen.

”Ekorrn satt i granen” är en barnsång med text och musik av Alice
Tegnér, publicerad år 1892 i häfte 1 av Sjung med oss, mamma!
Sedermera under rubriken ”Visor om djur och blommor” i ”Nu ska vi
sjunga”, den svenska folkskolans sångbok från år 1943.

Spontana utökningar av texten kom fram redan på tidigt 20-tal, där
ekorren tas om hand för sin ben- och svansskada på olika sätt, bland
annat med beska piller och varmt bandage, i senare versioner med
kallt bandage och plåster på tån och svansen. Dessa
efterhandskonstruktioner tillhör dock uppenbarligen inte visans
originaltext.

I en kommande krönika av mig med namnet ”Mötet, del 25 – ekorre”,
ska ni få mer information om denna lilla välkända krabat.

Blåticka, ”Postia caesia”, eller ”Oligoporus caesius”, är en mjuk,
köttig art, vars hattar blir upp till 6 centimeter breda och 1 till 1,5
centimeter tjocka med en skarp kant som ofta är vågig.

Ovansida fint luden, liksom svampen i övrigt med mer eller mindre
tydliga blå eller blågrå nyanser. Övervintrade exemplar brukar vara
kraftigt angripna av allehanda organismer, men den blå färgen kan för
det mesta observeras, åtminstone i fruktkroppens inre delar.

Svampen växer på barrved, vanligen gran men även som här på bok
samt al, asp, björk, en, hassel, rönn och viden. Blåtickan är frekvent
både i triviala och rikare miljöer, liksom på både grov och klen ved
och kommer ofta sent på säsongen.

Blå färger finns i övrigt endast hos den närstående arten blek blåticka,
”Oligoporus subcaesius”, som normalt växer på lövved och för det
mesta har bara en antydan till blåfärgning. Ibland påträffas dock
kraftigt blå tickor även på lövved, och sådana bör, enligt expertis,
alltid mikroskoperas, varvid de något bredare och svagt amyloida
sporerna hos den vanliga blåtickan kan användas som en särskiljande
karaktär.

Kanske är detta den sällsynta arten blek blåticka, ”Oligoporus
subcaesius”, men det lämnar jag därhän. Skulle någon veta bättre så
hör gärna av Er.

Sotticka, ”Ischnoderma benzoinum”, allmän, eller Sydlig sotticka,
”Ischnoderma resinosum”, sällsynt och rödlistad som VU, är relativt
stora tickor där storleken kan uppgå till ett par decimeter och kanten är
ofta vågig eller inskuren, och ”flikar” av hatten överlappar ibland
varandra.

Konsistensen hos unga fruktkroppar av sotticka är mjuk och saftig,
medan äldre blir sega och hårda. Ovansidan är först sammetsartad och
mörkbrun, efterhand kalare och med svarta zoner, i slutstadiet helt
svart och med radiära rynkor eller åsar.

Arten sotticka växer på död ved av både gran och tall, sällsynt också
på lövträd, som här på almved. Sottickan undviker i allmänhelt de
yngsta skogarna, men är i övrigt väl spridd i både slutna och
halvöppna barr- och blandskogsmiljöer, ibland även på hyggen och
andra öppna marker.

Som fullt utbildad är sottickan svår att förväxla med andra svampar än
den närstående och mikroskopiskt identiska arten sydlig sotticka,
”Ischnoderma resinosum”, som i sydligaste Sverige påträffas på bland
annat alm och bok. Dess kött är något blekare, särskilt om man jämför
äldre exemplar av de båda arterna med varandra.

Sydlig sotticka, ”Ischnoderma resinosum”, överensstämmer i allt
väsentligt med den vanliga sottickan, se ovan, men kan vara något
tjockare. Färska fruktkroppar är vackert rödbruna och saftiga, och har
i fuktigt väder ofta vätskedroppar på hattkant och porer.

Arten sydlig sotticka finns i sydliga ädellövskogsmiljöer, och växer
där i huvudsak på alm och bok. Växtmiljön och i viss mån den ljusare
köttfärgen skiljer arten från sottickan.

När jag ser denna stilla bild från Dalby Söderskog tänker jag osökt på
Karin Boyes lyrik och framförallt på dikten ”I rörelse”, ur
diktsamlingen ”Härdarna” från år 1927.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Naturen skapar sina egna bilder, denna gång likt ett vanställt ansikte i
en alm, som påminner mig om livets förgänglighet och samtidigt om
en man som hette Joseph Carey Merrick var liv var både tragiskt och
sorgligt, men trots detta fanns det också glimtar av glädje och stor
medmänsklighet.

Joseph Merrick, levde mellan åren 1862–90, även kallad
Elefantmannen, var en brittisk man med deformerad kropp som
förevisades inför publik. Han ansågs länge ha haft neurofibromatos
typ 1 även kallat von Recklinghausens sjukdom.

Sedermera har det befunnits mer troligt att han led av det sällsynta
Proteussyndromet, som främst utmärks av tilltagande tumörliknande
utväxter av hud och underhud samt tillväxt av benvävnad som bland
annat medför förstorat och deformerat huvud.

Från femårsåldern visades Joseph Merrick upp på marknader och vid
cirkusföreställningar, och han introducerades även i den
sensationslystna viktorianska societetsvärlden. Han fick från år 1884
en vän i läkaren Frederick Treves, som levde mellan åren 1853–1923,
som gav honom behandling och hjälpte honom att komma bort från
sina plågoandar.

Joseph Carey Merrick tragiska livsöde har skildrats i flera böcker och
pjäser samt i David Lynchs film ”Elefantmannen” från år 1980.

För första gången på många år är det porlande vatten i den lilla
bäcken, ety vid mina tidigare besök under sommar tid har bäcken
alltid varit torrlagd.

Jag hann inte undersöka de liggande stammarna, lågorna, med död
lövved vid mitt besök, men de borde vara mycket intressanta ur
mykologisk synvinkel för vedlevande svampar.

En av lövvedslågorna var i alla fall bevuxen med svampen rostöra,
”Hymenochaete rubiginosa”, som är en svampart som ingår i släktet
”Hymenochaete” samt i familjen ”Hymenochaetaceae”.

På en annan lövträdslåga, dock inte invid bäcken, växte mängder med
glitterbläcksvamp, ”Coprinellus micaceus”. Det är en svampart i
basidsvampordningen ”Agaricales” och har en ljust gulbrun, mot
mitten mörkare brun, klocklik till utbredd, 2–5 centimeter bred, fårad
hatt.

Som ung är hatten beklädd med små, glittrande korn, vilket syns bäst
på svamparna till vänster på min bild. Skivorna på hattens undersida
är först vita, sedan brunsvarta och bläckande. Svampen har vitt,
luktlöst kött med fadd smak och är oätlig.

Glitterbläcksvampen växer från maj till november på murken
lövträdsved, där den kan uppträda tätt tuvad i hundratals exemplar,
precis som här i Dalby söderskog. Svampen kan också påträffas på
välgödslade gräsmattor och arten förekommer i hela Sverige förutom i
fjällen.

En märklig bild på svampen rak fingersvamp, ”Ramaria stricta”, som
är avbetad, kanske av vildsvin som finns inom området. Dessa djur är
under dagen mer eller mindre ”osynliga” men man ser ideligen de mer
eller mindre stora och dramatiska spåren efter djuren.

Platticka, ”Ganoderma lipsiense”, är en art i basidsvampsordningen
”Polyporales”. Den har fleråriga, hårda, konsolformiga fruktkroppar
som är mellan 15–40 centimeter breda och lika långa men bara 1–5
centimeter tjocka. Fruktkroppens ovansida är koncentriskt fårad,
gråbrun till kanelbrun och ofta täckt av rostbruna sporer.

Plattickan växer på stubbar och stammar av främst lövträd, där den
orsakar så kallad vitröta. Den är i Sverige allmän norrut till Uppland
och sällsynt norr därom, arten kan även ge fnöske.

Bilden visar svampen sammetsticka, ”Trametes pubescens”. De har
halvcirkelformade till solfjädersformade hattar som kan bli upp till 10
centimeter breda och har ibland avsmalnande, mer eller mindre
fotliknande basaldel.

De kan växa enstaka, men bildar ofta taktegellagda gyttringar med
talrika fruktkroppar, som i färskt stadium har påfallande mjuk och
saftig konsistens, precis som på bilden.

Ovansida fint sammetsartad, gräddfärgad till blekt ockrabrun, svagt
zonerad och särskilt mot den skarpa, vågiga till inskurna kanten med
talrika, grunda, radiära fåror.

Sammetstickan växer på död lövved och finns både i relativt tät, fuktig
skog och i öppnare marker, men är vanligare i landets norra delar, den
är klassad som tämligen allmän.

Bilden visar sporangier av slemsvampen glansgryn, ”Leocarpus
fragilis”, som egentligen inte alls är en svamp utan närmare släkt med
oss djur.

Slemsvampar eller myxomyceter, ”Mycetozoa”, är en grupp som har
oklar systematisk placering men som numera vanligen förs till
understammen amöbor. Slemsvamparna omfattar cirka 600 olika arter,
varav cirka 175 finns i Sverige.

Vanliga svenska slemsvampar är till exempel trollsmör, vargmjölk
och jordspott och de påträffas ofta på murkna stubbar.

Slemsvampar skiljer sig från äkta svampar bland annat genom sina
plasmodier, som är mångkärniga, ofta livligt färgade slemmiga
kroppar som inte är indelade i celler, samt genom att de liksom djur
kan uppta fast föda.

De är viktiga nedbrytare av organiska lämningar och äter till exempel
bakterier, svamphyfer och organiska partiklar genom så kallad
fagocytos. Slemsvamparnas livscykel är mycket komplicerad.

Genom plasmaströmningar kan plasmodierna krypa flera centimeter
per dag över underlaget. De lever på fuktiga och skuggiga ställen och
uppsöker under lämpliga yttre förhållanden torrare miljöer och
omvandlas helt eller delvis till bildens sporangier.

”Var finner man bäst svampen bokdynan, på bokved”.  Många gånger
avslöjar artnamnet var man bäst kan hittar olika arter, undantag finns
dock hela tiden så bli aldrig förvånad av vad naturen har att erbjuda.

Dyna är för övrigt finlandssvenska för kudde, och bokdyna är sålunda
en kuddlik svamp, som ser ut som en rund sten som växer i och på
bokved.

På latin heter den ”Hypoxylon fragiforme” och beskrevs första gången
av Christiaan Hendrik Persoon, och fick sitt nu gällande latinska namn
av Jean Kickx år 1835. Bokdynan ingår i släktet ”Hypoxylon”, och
familjen kolkärnsvampar.

Dynsvampar, är det gemensamma namnet på ett flertal
sporsäckssvampar ur flera släkten kärnsvampar, så kallade
pyrenomyceter. Dynsvamparnas gemensamma drag är att de bildar
dynformiga fruktbäddar.

Hit hör bland annat arter som björkdyna, guldyna, grönpricksdyna,
klubbdyna, tickdyna, bildens bokdyna och koppardyna samt
stubbdyna.

Glasticka, ”Antrodiella semisupina” är en ticka som är
utseendemässigt mycket variabel, men bildar vanligen ett flertal,
taktegellagda hattar med en diameter på 1-4 centimeter och
nedlöpande porlager.

På liggande substrat uteblir ofta hattbildningen helt, och sådana
fruktkroppar kan vara besvärliga att identifiera. Fruktkropparna är vita
till smutsigt gräddfärgade, och hattarna är i stort sett kala och har
tämligen skarp, tunn kant.

Arten finns i ett flertal miljöer, men är i södra Sverige vanligast i
fuktiga löv- och blandskogar med björk och asp, här växer den på en
bok. Glastickan klassas som tämligen allmän.

Vi avslutar som vi började, hos en väldig ek som kanske ett av de
mest karaktärsfulla träden vi har och det som mest tillbetts som heligt
under religiösa former i Europa.

Namnet på de keltiska läromästarna, de så kallade druiderna, kommer
från det grekiska ordet för ek, ”Dryas”, eftersom det påstods att
keltiska druider alltid hade med sig ekblad vid offer och dylika riter.

Gustav Vasa beordrade på sin tid plantering av ekar för framtida
behov för skeppsbyggnad och det var belagt med stränga straff för
gemene man att hugga ner eller skada ekar. Även ekplantor hade
samma skydd.

Det gick åt cirka 2000 ekar för att bygga ett större skepp, och
tillräcklig tillgång och närhet till skeppsvarven blev tidigt ett
uppmärksammat problem. Enligt ett kungligt plakat från den 4 augusti
år 1608 var straffet vid olovlig avverkning av en ek första gången 40
daler, andra gången 80 daler och vid tredje gången förlust av livet.

Detta är ett av skälen till att så många ekar som är flera hundra år har
fått stå orörda i Sverige.