Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på höstens mångfald.
Höstens krympande mångfald
Höstens krympande mångfald, en naturkrönika i 9 bilder från en grå
novemberdag i Skillingaryd, när mångfalden är på väg bort ifrån oss och när
livets villkor hårdnar.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av november 2013.
Inte långt från det militära Västra lägret i Skillingaryd, nere i den lilla bäcken
som i folkmun heter Gropabäcken, håller en liten vacker blåmes på att fylla
de kroppsliga förråden av frön från det hesperisbestånd som sommartid
förgyller bäckens stränder för att klara vintern, annars svälter den snabbt
ihjäl.
Fröets näringsvävnad innehåller, beroende på växtgrupp, fetter, proteiner,
stärkelse och, eller, hemicellulosa. Hemicellulosa är för övrigt en grupp av
kolhydrater som finns i växternas cellväggar.
Även vi människor måste ha föda, och vår föda måste också innehålla
näringsämnen som fett, proteiner, kolhydrater, mineralämnen, vitaminer
och naturligtvis vatten.
Hesperis, ”Hesperis matronalis”, är en två- till flerårig ört med väldoftande
blommor som sitter i klaselika kvastar. Den blommar från juni till augusti
och blommorna är violetta, rosa eller vita.
De är väldoftande men luktar mest om kvällen och natten. Fruktskidorna är
utstående, långsmala, trinda med kort spröt precis som bilden visar.
Hesperis är en ursprungligen odlad art som dock ofta förekommer
naturaliserad i södra och mellersta Sverige, vanligen i närheten av
bebyggelse. Arten har tidigare kallats för trädgårdsnattviol.
En lång och kall vinter innebär stora problem och påfrestningar, bland
annat för våra stannfåglar men också för däggdjuren som inte går i ide eller
lägger sig i dvala. De är därför mer eller mindre beroende av oss människor
mellan november till mars, april, för att inte svälta ihjäl.
Den lilla blåmesen på bilden gör sitt bästa för att äta så mycket som möjligt
under dygnets ljusa timmar, annars kan den kommande natten bli den sista
om kylan blir svår.
Svält är för övrigt ett tillstånd som är följden av uteblivet intag av
energigivande och essentiella, livsnödvändiga, näringsämnen under längre
tid.
En vuxen människa med normal kroppssammansättning vad avser muskler
och fettdepåer kan klara sig utan föda mellan 6–8 veckor under
förutsättning att det finns tillgång på vatten.
Utan föda blir en kropp, en organism, helt beroende av sina egna förråd av
substanser som kan förbrännas och därmed ge energi och värme.
Kroppens kolhydratförråd, glykogen, i lever och muskler, räcker endast
några timmar. Därefter tillgodoses energibehovet genom nedbrytning av
muskelprotein samt av fettsyror och glycerol från depåfettet.
Eftersom vissa vävnader är i behov av glukos, eller blodsocker, för
förbränning leder svält redan i tidigt skede till ökad nedbrytning av
skelettmuskelvävnad. Kroppen bildar i det sammanhanget glukos genom
glukoneogenes, det vill säga, omvandling av aminosyror från
vävnadsprotein, framför allt i muskelvävnad, till glukos, socker.
Glukoneogenes är för övrigt en energikrävande process där, som sagt,
glukos bildas från andra enklare föreningar som cellen inte kan bryta ner.
Man räknar med att den energi som kan frigöras från muskulaturen
motsvarar cirka 25 % av kroppens energiförråd. Kroppen ställer samtidigt
om ämnesomsättningen, så att hjärnan, som under normala förhållanden
får sin energiförsörjning genom förbränning av glukos, även kan använda,
så kallade, ketonkroppar som bildas ur fettsyror.
Ketogenes är en biokemisk process i levern där acetyl-koenzym A ombildas
till ketonkroppar som är acetoacetat, beta-hydroxibutyrat samt aceton.
Dessa kan sedan transporteras till vävnader där de används som bränsle.
Det hastighetsbegränsande steget är reaktionen till hydroximetylglutaryl-
koenzym A, som katalyseras av ett enzym som enbart finns i levern, som
heter hydroximetylglutaryl-koenzym A-syntas.
Ketonkroppar produceras huvudsakligen i mitokondrierna av leverceller och
syntesen sker som en reaktion på låga glukosnivåer, sockernivåer, i blodet,
då kroppen konsumerat slut på sitt förråd av cellulära kolhydrater, som till
exempel glykogen.
Produktionen av ketonkroppar påbörjas då för att tillgängliggöra energi som
lagras som fettsyror. Fettsyrorna bryts sedan enzymatiskt ned via β-
oxidation och bildar då acetyl-koenzym A.
Viktförlusten är störst under svältens första dagar, väsentligen beroende på
utsöndring av vatten som bildats i samband med tömningen av
glykogenförråden. Glykogen binder nämligen vatten motsvarande cirka tre
gånger sin egen vikt.
Undernäring innebär att kroppen per dygn får för liten mängd kemisk
energi från födan och ur global synvinkel är brist på föda den dominerande
orsaken till undernäring, men födans sammansättning är också av
betydelse.
Ibland får organismen otillräcklig mängd av proteiner som krävs för
kroppens egen proteinomsättning. Ofta är energibrist och proteinbrist
kombinerade och detta tillstånd är särskilt ödesdigert för barn.
Svälten blir livshotande för oss människor när fettdepåerna, vanligen efter
6–8 veckor, är i det närmaste uttömda och kroppen i ökande omfattning
måste bryta ner vävnadsproteiner för att tillgodose energibehoven.
Man kan nästan tro att bildens björktrast, ”Turdus pilaris”, vill visa mig sina
vackert orangebruna bröstfjädrar, som den sträcker på sig, men i själva
verket vill den bara komma åt ytterligare några vackra och nyttiga rönnbär.
Björktrastens ryggsida är minsann också vacker. Här fanns för övrigt 100-
tals fåglar som åt mer eller mindre rent på de rönnbär som fanns i de små
träden.
Rönn, ”Sorbus aucuparia”, är en art som ingår i samma familj som oxel,
hagtornar, hägg, vildapel och sötkörsbär. Trädet kan bli upp till 15 meter
högt och bladen är parbladiga medan bladkanterna är sågade.
Rönnens blommor är vita och sitter många tillsammans och rönnbären är
runda och orangeröda. Egentligen är de dock inga bär utan uppbyggda som
små äpplen och man kan med fördel göra marmelad och gelé av dem.
Rönnen växer i hela Sverige och finns i skogar och i hagar samt på stränder,
eller som här i ett dike ned emot motorvägen i sydöstra delen av
Skillingaryd.
Det håller sedan en tid tillbaka till en gröngöling, ”Picus viridis”, vid den
gamla trafiklekskolan i Skillingaryd. Idag är denna fordom mycket
trafikpedagogiska anordning sedan många år tillbaka totalt förfallen, tyvärr.
Trots detta kvarstår platsen med de snart helt övervuxna små vägarna, som
enda synliga minnet, som ett härligt barndomsminne från 60-talet, då vi
barn cyklade runt på dessa små vägar förbi den lilla bensinstationen och
vidare bort emot det gamla röda huset där man då förvarade små cyklar
och trampbilar samt små vägskyltar som skulle användas vid
trafiklektionerna. Här cykeltävlade vi, här lekte vi och här trivdes vi en gång
för länge sedan.
Namnet gröngöling är känt i skrift sedan år 1639 men är säkert betydligt
äldre. ”Grön” kommer av artens övervägande gröna fjäderdräkt, medan
”göling” är avlett av ordet gul. Namnet betyder alltså helt enkel ”gröngul
fågel”.
Den har även kallats för vedknarr, grönspik, grönspett och grön hackspett
och under 1800-talet och fram till 1950-talets början var gröngölingen den
vanligaste hackspetten i södra Sverige.
Idag är gröngölingen passerad med god marginal av den större hackspetten
som den vanligaste arten, något som troligen inträffade under slutet av
1950-talet och början av 1960-talet.
Nu under den kalla årstiden strövar gröngölingen mest omkring, men gör
inga längre färder, utan stannar oftast inom ett och samma område, så
passa på att uppleva denna vackra fågel, kanske som här, vid den gamla
trafiklekskolan i Skillingaryd invid Movalla ishall. Gröngölingens läte ”klyh,
klyh, klyh” ansågs förr ge förebud om regn. Det samlade beståndet av
gröngölingar i Sverige beräknas för närvarande uppgå till mellan 20000 till
40000 par.
När jag kom hem efter min cykeltur denna gråa och mörka novemberdag
råkade jag hitta denna vackra svamp som växte på den gamla björkstubben
som står gömd i syrénhäcken.
Jag plockade sålunda med mig några exemplar och placerade på gräsmattan
dels för att få bättre ljus och dels för att få bättre fotomöjligheter.
Bilden visar svampen grönmussling, ”Panellus serotinus”, som är en art i
basidiesvampsordningen ”Agaricales”. Den har en mellan 3–8 centimeter
bred hatt, som är köttig, mer eller mindre njur- eller musselformig och som
ung med brunt sammetsludd på ovansidan.
Som äldre är grönmusslingens hatt kal och olivgrön till gulbrun vilket min
bild visar. Skivorna på hattens undersida, som ni ser på min förra bild, sitter
tätt och är gulaktiga, ofta med rött inslag.
Foten är sidoställd och mellan 1–3 centimeter lång, 1–2 centimeter tjock
och gul med fjäll eller prickar i brunt men svampen kan för övrigt också helt
sakna fot.
Köttet är blekt och något slemmigt med en obetydlig smak och lukt. Arten,
som är tämligen allmän i hela Sverige, påträffas från oktober till december
en och en eller, som på vår björkstubbe i grupper, på murken lövved och
svampen är oätlig.
Tack och på återseende!