Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på sångsvanen.

Mötet, del 27, sångsvan

Mötet, del 27, sångsvan, en naturkrönika i 4 bilder om den vackra och
ståtliga fågel som fann en fristad i Norrlands ödemarker men som
sedan blivit allt vanligare igen allt eftersom åren gått.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av november
månad året 2013.

Svanar, finns i två släkten, ”Cygnus” och ”Coscoroba”, båda hör
hemma i andfågelfamiljen ”Anatidae”.

Släktet ”Cygnus” innehåller 6 olika arter, bildens sångsvan, ”Cygnus
cygnus”, knölsvan, ”Cygnus olor”, mindre sångsvan-tundrasvan,
”Cygnus columbianus”, trumpetarsvan, ”Cygnus buccinator”,
svarthalsad svan, ”Cygnus melancoryphus”, och svart svan, ”Cygnus
atratus”, medan släktet ”Coscoroba” bara innehåller en art, nämligen
coscorobasvan, ”Coscoroba coscoroba”.

Det finns två underarter av den så kallade tundrasvanen, den
nordamerikanska nominatformen ”Cygnus columbianus columbianus”
och den eurasiska ”Cygnus columbianus bewickii” som kallas mindre
sångsvan, se ovan.

Svanar finns i alla världsdelar utom Afrika och Antarktis, de är mellan
90–180 centimeter långa och har mycket lång, smal hals och vit
fjäderdräkt, med undantag för svart svan i Australien och svarthalsad
svan i Sydamerika.

Svanarterna som häckar på tundran och i sjöar i boreal skog flyttar
vintertid söderut till isranden eller till och med något längre.

Hos oss i Sverige häckar knölsvanen och sångsvanen, medan den
mindre sångsvanen bara passerar under flyttningen. Trumpetarsvanen
häckar för övrigt i Nordamerika.

Sångsvanen är ungefär lika stor som knölsvanen men trots detta
framstår den som smäckrare än knölsvanen. Den håller oftare halsen
rak till skillnad från knölsvanens ibland s-formade halsföring.

Den triangelformade näbben, som är längre än knölsvanens, fortsätter
ut från den sluttande hjässan och ger huvudet ett mycket spetsigt
utseende och när den simmar håller den stjärten, som är kortare än
knölsvanens, nedsänkt horisontellt mot vattenytan.

Den adulta sångsvanen ter sig än vitare än knölsvanen och näbben är
mot näbbroten klart gult medan näbbspetsen och nederdelen av näbben
är svart. Det gula når nedanför näsborren och den har ett större
gult fält på näbben än vad den mindre sångsvanen har.

De juvenila fåglarnas fjäderdräkt är gråbrunvita och näbben är svart
och vitgul med ett lite anstrykning av rosa. Dessa anlägger en vit
fjäderdräkt under sommaren av dess första levnadsår eller tidigt på
våren under det andra levnadsåret. Den isländska populationen vitnar
för övrigt ofta tidigare än den fennoskandiska populationen.

Sångsvanen kan utstöta ett högt, trumpetande läte, i grupper om tre
eller fyra toner när den flyger medan ljudet från vingarna är ett
tystlåtet svischande till skillnad från knölsvanens kraftiga sjungande
vingslagsljud.

Sångsvanen häckar i mindre vatten på tundra, på myrar och mossar
och i mindre sjöar ofta långt upp i norr i den arktiska regionen av
Eurasien från Island i väster till Kina i öster och den är en flyttfågel
som flyttar till öppna vatten i östra Asien, södra Skandinavien och
nordvästra Europa.

Delar av population som lever på Island övervintrar i Storbritannien
och på Irland medan den västra populationen är stannfåglar, precis
som en mindre population i norra Norge.

Sångsvanen är Finlands nationalfågel och återfinns också på det finska
1 euromyntet, men är även Norrbottens landskapsfågel.

Islands population har historiskt ibland behandlats som en egen
underart vilken beskrevs första gången år 1831 av Brehm som
”Cygnus cygnus islandicus”. Även trumpetarsvanen har tidvis
behandlats som en underart till sångsvanen.

Sångsvanen har under de senaste decennierna återtagit den
utbredning i Skandinavien som den hade under förra seklet, det vill
säga, att den idag häckar ända ner till Skåne. Den finns till och med
som häckfågel så långt söderut som på några få platser i Polen.

Boet är ofta oerhört stort, speciellt på höjden, och det består av
växtdelar som mestadels tas från sjöbottnen och den normala
häckningstiden är i maj och juni men det förekommer att den börjar
häcka redan i mitten av april.

Honan lägger 4-7 smörfärgade ägg och ruvar dessa i cirka 30-36 dygn.
Ungarna lämnar boet bara några dygn efter kläckning men stannar hos
föräldrarna oftast i minst två månader eller till och med fram till
föräldrarnas nästa häckning.

Sångsvanen jagades ivrigt i Norrland på 1800-talet bland annat genom
att man satte ut rävsaxar i vakar. Av skinnet gjorde man sedan mössor
och köttet åt man eller så skickade man det till en korvfabrik i
Vadstena.

På grund av den intensiva jakten under 1800-talet minskade antalet
sångsvanar drastiskt och fram till år 1960 fanns uppskattningsvis
endast 20 par kvar i nordligaste Lappland. Tack vare fridlysning och
utplantering av svanar har beståndet sedan ökat kraftigt och antalet
häckande sångsvanar i dag torde vara närmare 4 000 par.

En gammal småländsk vidskepelse sade att om man räknade svanarna
i en plog så skulle de råka i oordning.

Andfåglar bildar oftare än många andra fågelordningar blandpar vilket
kan resultera i så kallade hybrider och i områden där
häckningsförekomst av knölsvan och sångsvan överlappar varandra,
eller i fångenskap där båda arterna finns, förekommer hybrider.

1. Hybriden mellan knölsvanshane × sångsvanshona är
utseendemässigt så pass avvikande från de båda arterna att
fältbestämning inte bör var svårt.

2. En juvenil hybrid mellan sångsvanshane × knölsvanshona är i det
närmaste identisk med knölsvan i samma dräkt.

3. Hybriden mellan knölsvanshane × sångsvanshona uppvisar yttre
karaktärer som starkt överensstämmer med sångsvanen. De är också i
snitt större än båda sina föräldraarter och de väger också mer i snitt.

Som pulli, dununge, också kallad bounge, är dessa pärlgrå och liknar
sångsvanen i samma dräkt. Juvenil hybrid är grå och också den likt
sångsvanen.

Den adulta fågelns fjäderdräkt är helvit och fågeln har svarta ben, gul
orbitalring runt ögat och brun iris samt håller halsen som en sångsvan.
Den främsta karaktären hos de adulta fåglarna är dock näbbens form
och färg.

Näbbens form påminner om sångsvanens och den saknar knölsvanens
knöl och från och med andra levnadsåret får den ett rosa tvärband
innanför den svarta näbbnageln. Den anlägger också en stor gul fläck
på vardera sidan om näbben mot näbbroten till, medan resterande
delar av näbben är svart.

Längden på stjärtfjädrarna är intermediära, mittemellan, i förhållande
till de båda föräldraarterna och även dess läte är ett mellanting mellan
sångsvanens rop och knölsvanens mer grymtande läte.

4. Hybriden mellan knölsvanshona × sångsvanshane uppvisar yttre
karaktärer som starkt överensstämmer med knölsvanen. De är också i
snitt större än båda sina föräldraarter och de väger också mer i snitt.

Innan de når adult ålder är dessa hybrider i det närmaste identiska med
knölsvan. Den adulta fågelns näbb visar dock samma färgning som
hybriden mellan knölsvanshane × sångsvanshona men den har en knöl
som en knölsvan, om än något mindre. Den håller halsen som en
knölsvan och stjärtpennans form överensstämmer också med
knölsvanen.

Avslutningsvis för denna gång, Gunnar Brusewitz skriver att den
poetiska uppfattningen om svanesången var att den var glad och
förtröstansfull. Det berättas också att när Sokrates vänner frågade
honom om han oroade sig för döden, svarade han, ”Jag gör som den
döende svanen, jag fröjdar mig!”.

Svanesång refererar till en mycket gammal föreställning om att
knölsvanen är helt stum under hela sitt liv, men att den är kapabel till
att sjunga endast en oerhört vacker och hjärtskärande sång precis
innan den dör, dock kände man redan i antiken till att detta var en myt.