Jag heter Susanna Ekström, är fyrabarnsmor, tillika både farmor och mormor till fyra små barnbarn. Bor i ett charmigt gammalt hus som aldrig tycks bli färdigrenoverat.
Barnmorska till yrket. Fascinerad av möten med människor. Intresserad av kvinnofrågor med alla dess aspekter. Och det är kvinnor jag arbetar med. På bred front så att säga…
Älskar musik. Funderar ofta över tillvarons djupare aspekter och gillar att klä funderingarna i ord.
Jag är hörselskadad… I övrigt är jag nog som folk är mest… ;-)

…………………………………………………………

(2 mars 2011)

Marsleda…..

…har jag drabbats av.

Och jag kan inte reda ut om det beror på kylan och den otroligt långa vintern eller om det är min hastigt påkomna konstiga förkylning som förmodligen är något mer än förkylning eftersom jag också har feber och det värker i varje led och muskel. Kanske är det helt enkelt livet som kommit ifatt och de flåsande andetagen jag hör bakom ryggen är Tiden som jagar mig…

Jag går mellan sängen och datorn och TV:n, orkar inte vara uppe men orkar heller inte ligga hela tiden och jag vänder på dygnet för att jag sover för mycket på dagen. Men ögonen trillar igen hela tiden så då behöver jag  väl sömnen då…

”Sluta jaga mig,” väser jag över axeln till Tiden.

”Du bara går och går och springer efter mig överallt och jag vill inte tänka just nu på allt jag inte hunnit och kanske heller aldrig kommer att hinna.”

– Jamen…Om du bara kunde stanna till lite så jag får prata med dig, säger Tiden.

– Lever du verkligen det liv du vill? Lever du ditt önskade liv?

Jag stannar mitt i steget, nästan med ena foten i luften. Gör jag det? Lever jag mitt önskade liv? Så många drömmar, så många förhoppningar…Hur länge sedan? Inte alls länge men ändå alltför många år. Flera av dem har jag gjort upp med, insett att de inte var realistiska, men de andra? Vad tänkte jag, vad ville jag, vad längtade jag efter?

Av alla de roller vi intar på livets scen är nog känslan av att ingå i ett sammanhang den största. Att betyda något för någon, några, att vara viktig och behövd. Klart att jag ville det. Att få uträtta något, inte bara för min egen skull utan också för att finnas i ett sammanhang i samhället, i världen. Klart att jag vill det också. Arbete och yrkesroll är och förblir viktiga delar i en människas liv, man kan inte särskilja en människas egenskaper från hennes arbete. Däremot har jag aldrig haft särskilt stora materiella drömmar. Klart att jag vill ha det bekvämt, varmt, tak över huvudet, mat och inte alltför mycket slit med att få vardagen att gå ihop, men materiell status har aldrig varit ett mål i sig. Jag minns att jag tänkte när jag fyllde femtio att om man skulle mäta framgång i materiell status så har jag inte kommit någonstans. Men jag har lärt mig att på många sätt vara en överlevnadskonstnär…

Och så tvåsamhet då, någon att dela vardagens grå, smutsiga strumpor med. Jo, det också, trots att det fanns en tid för länge sedan när jag tyckte att ”man” kunde tvätta sina smutsiga strumpor själv. Dem hade jag ingen lust att befatta mig med, som tilltufsad nyskild fokuserade jag på det som var roligt…

Med tiden bleknar allt, även det som en gång var svårt och man får faktiskt ändra sig. Att tycka något annat idag än jag gjorde för tio år sedan är väl inget tecken på att jag då tyckte ”fel”, snarare visar det väl att jag utvecklats och tagit till mig nya erfarenheter…:-)

Såå…Vad ska jag då göra med resten av mitt liv? Damma av mina drömmar, pröva om några av dem går att sjösätta. Det här är ju bara första dagen…Och det är alltid för tidigt att ge upp!

Susanna

…………………………………………………………..

(inlagt fredag den 18 februari 2011)

God fortsättning…

…Kära läsare

Nu är vi en bit på väg mot en efterlängtad vår, de värsta oxveckorna är avklarade och ljuset har vänt åter. Denna februarifredag skiner solen och i söderläge, i lä, kan man faktiskt känna att den värmer en smula. Det bådar gott för framtiden, det…

Och vad har jag på hjärtat egentligen? Språket, kära läsare, språket…

Jag kan inte låta bli att undra varför vårt språk har blivit så urholkat och varför så många inte längre tycks veta var och i vilka sammanhang man använder vad.

Med risk för att låta som en besserwisser eller förnumstig språkpolis så tycker jag otroligt illa om särskrivningar. Lika illa tycker jag om att inte kunna skilja på de och dem liksom på var och vart…

Jag funderar över varför det har blivit så svårt att veta vad som är rätt? Har det med talspråket att göra? Vi säger ju helt glatt ”dom” i alla möjliga sammanhang och ”dom” kan ju betyda både ”de” och ”dem”. Och om man nu inte vet när i skriftspråket man ska använda det ena eller andra är det väl bättre att också skriva ”dom” trots att det är talspråk. Det ”stör” inte ögat lika mycket…

Särskrivningar har väl en del med det alltmer ökade bruket av englska ord i vårt språk. Men där det i engelskan är korrekt att dela orden i två är det i svenskan en styggelse…

Det är stor skillnad på en brun hårig flicka och en brunhårig flicka…

Själv tycker jag att det är tråkigt att läsa en text med ideliga syftningsfel som ju blir följden när ord inte används ”rätt”. Texten förlorar tyvärr en hel del av sin trovärdighet och man kan undra vad det ursprungliga syftet var. I en skönlitterar text eller vanlig artikel spelar det kanske inte så stor roll, man kan ju alltid lägga boken eller vad det nu var ifrån sig om man inte orkar fortsätta gissa. Risken för missförstånd är ganska uppenbar. Och missförstånd kan vara rent ödesdigra inom somliga områden….

I all kommunikation finns en sändare och en mottagare. Mottagaren kan inte veta vad sändaren tänkte när han/hon avfyrade sitt budskap och han/hon ska inte behöva gissa vad som menades. Detta är extremt viktigt i den värld där jag arbetar. Vårdens värld, där kraven på dokumentation har ökat alltmer. Väldigt många anmälningsfall mot sjuksköterskor och barnmorskor (nu talar jag om den grupp jag tillhör, de andra grupperna har jag inte lika stor insyn i) handlar om just bristande dokumentation. Det får inte finnas utrymme för missförstånd, budskapen måste vara tydliga och vem som än behöver läsa ska förstå vad som menades. Detsamma gäller alla undersökningar  som görs  av vårt arbete, det må vara patienters såväl som personals upplevelse av vården och arbetsplatsen. Syftet måste vara tydligt, det gör det lättare att kommunicera och det ökar också känslan av trygghet som ligger i att bli förstådd.

Ja, nu har jag vandrat bland orden…Från vårt språkbruk i allmänhet till hur viktig kommunikation kan vara inom vissa områden i synnerhet. Men egentligen är det väl lika viktigt att vi uppfattar varandra ”rätt” inom alla områden, vare sig det gäller en varm, nära relation, ett läkarbesök eller ett enkelt inköp?

Det är alltid sändarens ansvar att uttrycka sig så tydligt att han/hon kan vara säker på att rätt budskap går fram till mottagaren…

Susanna

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

(inlagt 9 dec 2010)

Det goda livet…

Min trädgård är full av snö. Inbäddad  i ett tjockt dunigt täcke ligger den där och enstaka spretande, snötyngda grenar här och var skvallrar om att det faktiskt har växt något här. Någon gång, för länge sedan…Full vinter redan, en hel månad tidigare än förra året  och jag funderar över nya möjliga istider och infrusna mammutar när jag forcerar snövallarna på jakt efter skyffeln.

Jaa…vad är ett gott liv?

Jag smakar på orden, vänder och vrider på dem medan jag skottar min gång. Ingår det? Hmm, ja, det gör det faktiskt, snöskottning ingår i ett gott liv för mig. Få bylta på mig en tjock  halsduk, benvärmare och mina fula snöskottarstövlar. Njuta av att använda kroppen, känna att armar och ben fungerar, orka fast jag blir andfådd och svettig. Flåsa lite, stanna upp och ta in bilden av det otroligt vackra landskapet. Och tystnaden som snön skänker när den dämpar alla hårda, skrälliga ljud, det är balsam för mina skruttiga öron.

Joo, snöskottning ingår absolut, precis som gräsklippning och räfsning. Odla blommor, kryddor, grönsaker för nöjes skull, jag behöver det ju inte för min fysiska överlevnad. Till och med rensa ogräs ingår men ogräs ska avnjutas lite i taget. Just det där, lite i taget, har jag svårt för, jag har nämligen en medfödd brist…Tålamod.

Väntan kan göra mig smått galen för i mina fantasier är buskar och träd redan blommande fullgoda exemplar när jag planterar dem, pergolan och planket är redan uppspikade, fulla med slingrande klängväxter. Alpclematis, rosor, doftande kaprifol, humle…Men jag övar mig hela tiden på att töja min gräns…;-)

Man kan säga att jag har en relation till min trädgård, jag älskar den nämligen. Och känslor och relationer är vad livet handlat om mer än vanligt den senaste tiden. Vem jag än har pratat med så nog har personen ifråga kommit in på dessa ämnen som för mig blir mer och mer av en gåta. Ju äldre jag blir och ju mer jag lär mig, desto mindre begriper jag…Då pratar jag om relationer till allt och alla för man kan inte ha en identitet, ett jag, utan att relatera det till något eller någon. Man kan omöjligt växa och utvecklas som människa på en öde ö. Vi behöver varandra, vi människor, allihop, på ena eller andra sättet, på både gott och ont. Och där kommer det svåra, man måste välja… Välja bort det som bara suger energi och inte tillför något gott. Det är meningen att man ska må bättre av en relation, oavsett till vad, inte sämre…

Som en vän skrev: ”De äkta relationerna är med de människor som funnits för dig utan kamp, de som ger dig kärlek utan att du behöver be om den…”

Jag är superduktig på att vara duktig, på att anpassa mig…vara flexibel och lyhörd för andra. Det är min stora tillgång i mitt jobb, men också min sårbaraste punkt privat. Den negativa änden på skalan. Och dit har jag kommit att jag är hjärtinnerligt trött på att gissa, vill inte ens försöka tolka någon annans vaga ord, undra vad personen menar med det eller det, fundera över mina egna formuleringar, ” var jag för intim nu…eller för långrandig…personen kanske inte ville veta så mycket, kanske frågade av ren artighet bara…”

De äkta relationerna innehåller nyfikenhet, ett genuint intresse för den andra människan…

I mitt goda liv är vänskapen den viktigaste, viljan att göra gott och göra väl för att jag älskar somliga människor mer än andra. I mitt goda liv ger man respons på ett eller annat sätt för att visa att man bryr sig, att man lyssnat, att man är nyfiken. Det betyder inte nödvändigtvis att klappa medhårs…Men det betyder inte heller att leta skit…för att själv kanske få känna sig lite bättre….Mätt med vilken måttstock då, har jag undrat…

Nej, vänskap för mig är djupa känslor, utan att mäta och väga. I vänskap finns en stark attraktion i att få uppleva en annan människas omtanke och välvilja mot mig. Och i mitt goda liv har jag hellre en handfull nära vänner än 75 ytliga för att visa att jag är populär. Mitt förnuft säger mig att man inte kan ha 75 människor som man kan kalla  vänner…(ja, jag erkänner, jag överdrev lite…)

För att verkligen komma underfund med hur jag vill leva resten av mitt liv i den förvirrade tid när min tillvaro slogs itu pga av ett handikapp så funderade jag: Om jag bara har ett år kvar att leva, vad vill jag absolut hinna med?

Jag vill skriva, jag vill måla, odla mina grönsaker och klippa mitt gräs. Umgås med nära och kära, krama mina vänner, skapa goda minnen, dricka vin och öva mig på att vara ännu mer öppen och äkta.

Så många dödsbäddar jag suttit vid, på kirurgen, på långvården, på medicin, i mitt förflutna inom vården och aldrig har människors sista ord handlat om de pengar de aldrig tjänade, bilen de aldrig köpte, aldrig om materiella saker.

Bara upplevelser, relationer, förlåtet de aldrig sa, kärleken de aldrig uttryckte.

Älska är ett stort ord och kanske ibland lite för lättvindigt använt kan man tycka. Som en annan kär vän sa: ”För att verkligen älska måste man lära känna en människa och att lära känna någon tar tid”.

Det är sant, också goda relationer tar tid. Men det är väl använd tid för kärlek  är väl det enda som växer ju mer man ger bort…

 Susanna

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

(inlagt 16 juli 2010)

(inlagt 8 juni 2010)

”Det är tanken som räknas”…

Klyschor…

Jag gillar inte klyschor och den varan finns det gott om av i vårt samhälle.

”Det är tanken som räknas” är bara en av dem. Är det ett uttryck myntat av en människa med dåligt samvete?

Dåligt samvete för att hon nog säkert hade tanken men inte visade den? Skyllde på tidsbrist?

I vårt tidspressade samhälle är det lätt att använda den ursäkten.

Men jag håller inte med.

Tanken räknas inte alls om den inte manifesterar sig i handling. Om det är tanken som räknas så förutsätter det nämligen förmågor hos oss människor som vi inte har….Tankeläsning….

”Jag tänkte jag skulle ringa”….”Jag tänkte jag skulle hälsa på”…Hur många gånger har vi inte sagt det lite till mans? Eller kvinns…

Ungefär som att säga: ”jag bryr mig om dig men jag har inte tid att visa det”.

Hur ska jag kunna veta att någon tänkte på mig om han/hon inte säger det? Hur ska jag kunna veta att någon älskar mig och bryr sig om hon/han inte talar om det? Hur ska jag kunna veta att jag är viktig i någons liv om han/hon inte berättar?

Varför missunnar vi varandra så ofta dessa sköna ord?  För det finns väl inget bättre än att få höra att man är älskad? Omtyckt?  Att man är någon som räknas och betyder något i en annan människas liv? Att man behövs?

Det känner man säger ”folk”….Näe påstår jag, man kan hoppas och tro och själv visa att man bryr sig och tycker om. Men får man inte respons så tror jag man gör klokast i att inte räkna med den människan mer i sitt liv.

För tiden den går…Klockan tickar vidare och vi glor ängsligt på den, hinner jag? Och klockan glor hånfullt tillbaka: ”Ja, jag tänker minsann fortsätta ticka, skyll dig själv om du inte kan ta vara på din tid. Den går, vet du, snart är det försent.”

Det är det…Fortare än man anar… Då är människan i fråga ur tiden och om man nöjde sig med att tänka så fick aldrig den där älskade människan veta att hon/han var just… älskad. Och om man själv var den som brydde sig och inte fick respons får man gå vidare med saknaden och tomheten och den ständiga undran: ”Betydde jag ingenting? Gjorde jag något fel?”

Det är aldrig tanken som räknas…Bara handlingen…

Susanna

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

(inlagt 30 april2010)

Försoning…

Ett ord som jag egentligen aldrig tyckt om….Vadå  försonas har jag tänkt…Med vad? Med ondskan som någon sa för länge sen ? Med sina fiender? Jag tycker inte att försoning och förlåtelse är samma sak. För övrigt ett annat ord jag inte gillar. Det är inte så att jag har svårt att förlåta, inte alls, men förlåtelse förutsätter en syndabock. Och det är skulden jag vänder mig emot, en skuld, som vi människor får oss pådyvlad vare sig vi vill eller inte. Vi föds in i den och vi får lära oss att alltid leta syndabockar . Som om svåra saker blir lättare att uthärda om någon är skyldig. Vi får lära oss att tänka i termer som rätt eller fel, antingen eller, svart eller vitt, hat eller kärlek. När det egentligen är två sidor av samma sak. Bara olika ändar på skalan.

Ibland grumlas klarheten i tankarna på vad som är viktigt i livet. Ibland fastnar man omigen i göra, prestera och resultattänkande. Ibland halkar man helt enkelt av banan ett tag.

Två underbara tonåringar förde mig på rätt spår igen. Två underbara ungar som båda har haft  jobbiga vinter- och vårmånader.  Så här lite i backspegeln kan jag se att de har krävt min fulla uppmärksamhet. Min fulla, oavbrutna närvaro i deras liv. Det borde egentligen ha varit oförenligt med tanke på mitt fortfarande nyss uppkomna  hörselhandikapp och kampen jag fört för att trots det komma tillbaka i arbete. Det var det inte….

Belöningen kom idag när jag insåg även med känslan vad försoning innebär. Biltur med dottern som var tvungen att uträtta ett ärende. På hemvägen stannade vi vid kyrkogården. Tittade till min mor och far. Gick en stund emellan gravarna och satte oss till slut i minneslunden. Det är en otroligt vacker plats, och där, i friden, bland påskliljor och knoppande lind, förstod jag plötsligt vad försoning innebär. Att det alltid är sig själv man måste försonas med. Vad gör det om huset aldrig blir färdigrenoverat, när jag kan se att allt svårt fört oss närmare varandra? När jag kan se att vi aldrig umgåtts så mycket som nu? När jag kan se att ungarnas kompisar gärna kommer hit och trivs hos oss? När jag kan se att gemenskapen, samvaron på djup och äkta nivå ökar?

Man måste gå sin egen väg hur den än ser ut. Man snubblar ibland, halkar av vägen och jag kommer säkert att göra det igen. Och igen…Men det gör ingenting längre. För det är det här som är livet, all den här ”smeten”, röran, upp och ner, glädjen och sorgen.  Detta brusande, bubblande liv, det finns i maten vi lagade tillsammans, i kivet om disken vi ville slippa, och skräpkassen som ingen ville gå ut med. Det finns i kramen för nya jeansen, i glädjen över nybakat bröd och i gråten över vännen som aldrig ringde upp. Och det finns i förtroligheten i alla samtal framför sprakande vedträn.

Det ytliga får leva sitt eget liv, i mitt liv har det ingen plats. För jag vill att mina barn ska minnas våra samtal, glädjen vi hade, gemenskapen. Jag vill att de ska vara modiga nog att följa sin egen väg, nyfikna, oförvägna och ödmjuka. Älskade för vad de är, inte för vad de gör.

Försoning….

Jag smakar på ordet och känner att det är ett bra ord, jag tycker mycket om det. Till slut handlar allt om försoning, med sig själv, med sitt liv och med det som aldrig blev. Även med drömmarna som aldrig blev verklighet. De kanske var nog i sig själva, för de bar igenom, de lyste upp vägen och gjorde den lättare att vandra. Och jag tänker att allt vi får vara med om på livets väg i slutändan kanske gör oss lite mer ödmjuka, lite mindre dömande och förhoppningsvis lite bättre…..

Susanna

(inlagt 21 april 2010)

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Sorg….

…en konstig känsla…
Inte som man kanske tror, ett konstant tillstånd, nej, den drabbar som ett klubbslag i solar plexus, plötsligt, totalt, oförberett, får en att tappa andan.
Så sjunker den in, känslan, och man kan andas normalt igen. Ett tag… tills nästa klubbslag kommer. Däremellan mår man alldeles som vanligt. Så märkligt…
Man glömmer bort för ett kort tag, ”det måste jag fråga, undrar vad han tycker om det, och det måste jag berätta, det skulle hon nog vilja höra,”…
Nej visst nej, han finns ju inte mer, varken i mitt liv eller någon annans… Det är då man tappar andan, igen, hisnar, kippar efter luft. Och saknaden vältrar sig över en med full kraft, slukar en för några korta sekunder. Som om man kastas ut i någon sorts tomrum där tid inte existerar.

Egentligen är alla oåterkalleliga avsked lika svåra. Ofta vet man ju inte förrän efteråt att det var sista gången man möttes. Det kanske är tur det, för om man visste i förväg att man måste mista någon man har fäst sig vid, skulle man inte orka möta några nya människor till slut.  Det är därför man måste leva som om varje dag vore den sista, kunna stanna i nuet, inte titta varken bakåt eller framåt, inte förlägga sin längtan i framtiden, utan göra något av känslan här och nu.

Man vänjer sig aldrig vid tomrummet en människa lämnar efter sig vare sig hon dör eller bara försvinner ur ens liv. Alla relationer är eviga, de man en gång ingått bär man med sig, de upphör inte att existera fastän de avbryts fysiskt. Någonstans lever de sitt egna liv och ibland sticker de ut hakan och påminner om sin existens. Ett ord, ett musikstycke, en människa som liknar honom eller henne, en gest som återkallar minnet och sorgen svider till igen. Kanske är det ett sätt att bearbeta, man får lite i taget, orkar inte inse hela vidden av förlusten från början.

Sorg har ingen stor plats i vårt samhälle idag. Det är nästan som om det vore lite skamligt om man fortfarande sörjer efter ett halvt år. Man förväntas så fort som möjligt återgå till det ”vanliga” livet. Precis som ingenting hänt. Men livet kan ju aldrig mer bli som vanligt efter en förlust, hur den än ser ut. Den tar sin tid att bearbeta. För det handlar ju om att skapa nya strukturer, en ny verklighet som passar med de nya roller man måste anta. Måste om man vill fortsätta leva, hitta glädje igen. För den kommer tillbaka, den finns till och med mitt i sorgen, som skimrande ögonblick.

Jag brukar tänka att det är tiden (bl.a.) som får oss människor att vara medvetna varelser. För utan tidsaxeln skulle vi inte ha något att referera till, inget att skapa struktur efter, inget att orientera oss efter och inga fack att stoppa våra minnen i. Och tiden är vår vän, alltid på vår sida. Den kan aldrig sudda ut, men den kan ta oss i sin oändliga famn, bleka, släta ut, försiktigt smeka oss till läkedom om vi bara vågar tillåta sorgen. Den gör ont men den är inte farlig…
Och kanske var äldre tiders sorgeår inte så tokigt trots allt?

Susanna 21 april 2010