Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på vinterns svampar.

Svampvinter, del 1

Svampvinter, del 1, en naturkrönika i 25 bilder om att svampsäsongen inte är över, denna märkliga höstvinter.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av december anno 2013.

Det var en sådan dag när ”världen var liten”, dimman låg som ett våtvarmt omslag över Fågelforsdammen strax nordost om Skillingaryd.

Vindstilla, flertalet plusgrader och doften av våt jord gjorde att det faktiskt kändes vårlikt trots att vi ännu inte kommit in på det nya året.

Plötsligt hördes ett antal gäss kackla osynligt men väl hörbart, läten som inte var kraftiga och skällande nog för att vara kanadagäss, kanske var det grågäss eller sädgäss, hursomhelst vårlikt är den bästa beskrivningen av upplevelsen.

Denna plats, något hundratal meter från kraftstationen vid Fågelforsdammen, är en verklig pärla, en gryta med konstant hög luftfuktighet och med ett inbyggt vinskydd gör området till en självklar nyckelbiotop med ett antal rara, ovanliga och trevliga arter med bland annat sharlakansvårskål, lysticka, trådticka, kungsfiskare och strömstare samt en hög andel död ved.

Beviset på att död ved lever, en klibbalslåga med stora mängder biologisk mångfald av mossor, lavar och kärlkryptogamer. Vad som lever inuti veden kan jag dock bara gissa.

Med död ved avses vanligtvis stående eller liggande trädstammar och stamdelar vilkas livsfunktioner upphört och som börjat brytas ned av processer och organismer av olika slag.

Flera tusen arter i Sverige kan bara överleva i död ved, främst många arter bland insekter och svampar.

Var skola altickor växa om ej på alar, här växa de på klibbal, ”Inonotus radiatus”, tesen tycks härmed vara bevisad.

Trots det svenska namnet växer altickan också på en rad andra lövträd, och är exempelvis mycket vanlig på hassel. Den angriper död ved, men finns ändå mest på stående, levande träd.

Ved är i botanisk mening detsamma som xylem, det vill säga, ett slags ledningsvävnad hos växter, framför allt sekundärt xylem, bildat ur kambium, i vetenskapliga sammanhang föredras termen xylem. Celltyper i ved är hos barrträd trakeider, av vilka de smalaste kallas fibertrakeider, och parenkymceller, bland annat de epitelceller som omger hartsgångarna.

Trakeid är en typ av vattenledande cell i växters xylem, ved.

Fibertrakeid är en cell i växters vedvävnad, xylem, som är ett mellanting mellan vedfiber och ovan nämnda trakeid.

Parenkymcell, parenkym, är hos växter den vanligaste typen av grundvävnad. Parenkymceller är i allmänhet ungefär lika stora i alla riktningar samt tunnväggiga, levande och vakuoliserade. De huvudsakliga funktionerna är fotosyntes, kemiska synteser, lagring av assimilat och gastransport. Fotosyntesen sker i klorofyllhaltigt parenkym, vilket kallas mesofyll i bladen och klorenkym i växtens övriga gröna delar.

Epitelceller är en sammanfattande term för en stor grupp av specialiserade celler hos mångcelliga organismer. Gemensamt för de enstaka epitelcellerna är en relativt bestämd form, som kan vara kubisk, cylindrisk eller flakformig.

Hartsgång eller hartskanal är en långsträckt intercellular i framför allt barr, bark och ved av barrträd. Hartskanaler avgränsas av epitel bestående av ett lager celler som avsöndrar eteriska oljor och harts, kåda, terpenoider. Den biologiska funktionen med olja och harts torde främst vara att utgöra ett skydd mot växtätande djur och parasiter. Vid mekanisk skada täpper kådan snabbt till såret och förhindrar infektion.

Intercellular är en hålighet mellan cellerna i en växtvävnad.

Assimilat är synonymt med assimilation, assimilering, omvandling eller upptagning.

Mesofyll är den gröna parenkymvävnaden mellan de två epidermisskikten i ett växtblad. Mesofyllet är hos de flesta växter den viktigaste fotosyntesvävnaden. Ofta kan man urskilja två skikt med olika struktur, palissadvävnad närmast översidan och svampvävnad närmast undersidan.

Klorenkym är parenkym i växters stjälkar, stammar och bladskaft som innehåller kloroplaster och som därför, liksom grön bladvävnad, mesofyll, kan utföra fotosyntes.

Ved som inte längre lever kallas död ved men lever på sätt och vis ändå, om ni förstår vad jag menar.

Ved som inte längre lever kallas, som sagt, död ved men lever på sätt och vis ändå, om ni förstår vad jag menar. Här växer bland annat vinternagelskivling och bergklomossa, numera cypressfläta.

Vinternagelskivling, vinterskivling, sammetsfotad nagelskivling, enoki eller enokitake, ”Flammulina velutipes”, kärt barn har många namn.

Detta är en art i basidiesvampsordningen ”Agaricales” och har en 2–5 centimeter vid, tunn, seg, klibbig eller slemmig, mer eller mindre utbredd och röd, rödgul eller brungul hatt, ofta med mörkare mitt. Hattkanten är i väta något strimmig och skivorna är vita till gulvita. Den breda och böjda foten är mörkbrun och sammetsluden men närmast hatten ljusgul.

Arten, som är ätlig och som blir godast knaprigt hårdstekt, påträffas tuvad på stammar, stubbar och rötter av lövträd, främst under vintern men ibland också under hösten.

Svampen tål minusgrader och tinar vid töväder upp och fortsätter då att växa. Den är allmän i hela Sverige och arten kan möjligen förväxlas med den giftiga arten svavelgul slöjskivling.

I Japan har vinterskivling odlats i över 300 år och den odlas i plastflaskor med sågspån som substrat. Den odlade svampen har till skillnad från den vilda blek färg, hög fot och liten hatt och saluförs under namnen enokitake och enoki, färsk i tuvor eller konserverad. Enokitake är vanligt förekommande i de japanska, kinesiska och koreanska köken.

Den här gelésvampen heter brunkrös, ”Tremella foliacea”, kan vara snabb att växa upp när det har regnat, vanligast är den som här på ved av lövträd men den förekommer även på barrträd.

Bilden visar troligtvis en art som heter snövit ticka, ”Tyromyces chioneus”, och hattarna blir hos denna, ofta relativt kraftiga, upp till 10-12 centimeter stora och cirka 2 centimeter tjocka.

De växer oftast enstaka eller ett fåtal tillsammans och har som färska mjuk, köttig konsistens, för att vid intorkning bli tämligen hårda och spröda.

Ovansida först vitaktig och sammetsartad, med tiden dock strävare, grågul till gråaktig och slutligen med en tunn, hudliknande skorpa, som kan bli mer eller mindre tydligt rynkad.

Den är vanligast på björk, asp och rönn, men kan påträffas på en rad olika lövträd, dock alltid på död ved och finns framför allt i gles skog och skogsbryn, ibland även i hagar med enstaka träd.

Den är en i fält svårbestämd art, som ofta förväxlas med den närstående mjölktickan, ”Oligoporus tephroleucus”, därav min inledande tvekan. Rätta mig om jag har fel.

Återigen, naturen är en fantastisk konstnär, här växer ett antal vackra zontickor, ”Trametes ochracea”.

Det finns en stor variationsrikedom inom artbegreppet vilket syns här då detta också är zontickor, ”Trametes ochracea”, precis som på förra bilden.

Raggskinnets orangefärgade fruktkroppar draperar den döda klibbalsstammen och samtidigt förgyller den naturupplevelsen.

Men som sagt, allt är inte guld som glimmar, här är guldet skinnsvampen raggskinn, ”Stereum hirsutum”.

Bildens ribbgrynna, ”Phlebia radiata”, är en vedlevande svamp som växer på död ved av lövträd. Den är blekt gråviolett till rödgul i färgen och växer tätt tryckt mot underlaget. Fruktkroppen har en rundad eller oval form och är vaxartad i konsistensens. Ofta växer flera fruktkroppar nära varandra och det kan bildas sammanhängande skorpor.

Ribbgrynna har ett vårtigt hymenium som är termen för det sporbärande vävnadslagret i svampars fruktkroppar. Ett annat kännetecken för arten är att hymeniet har utstrålande veck eller ribbor.

Svampen är en saprofyt, då den lever på död ved, och när den som på bilden växer över en mossa, här någon art av gräsmossa i släktet ”Brachythecium”, tror man att man hittat en rosafärgad mossa.

Svampens fruktkroppar kommer under hösten och vintern och i Sverige är ribbgrynnan ganska allmän i de södra och mellersta delarna av landet, i norr är den dock mer sällsynt.

Bildens eldtickor, ”Phellinus igniarius”, är en art i basidiesvampordningen ”Hymenochaetales”. Den är allmän i hela Sverige och växer parasitiskt på lövträd där den orsakar svår röta.

De fleråriga, mycket hårda fruktkropparna, som sitter löst fastvuxna på trädstammarna, blir 5–20 centimeter breda och 2–12 centimeter tjocka. De är först knölformiga men blir så småningom hov- eller konsollika och fruktkroppens ovansida är grå till svart med koncentriska fåror och sprickor medan porlagret är rödbrunt.

Svampen visar stor variation, och ett flertal närstående arter har beskrivits. Om man följer denna uppdelning växer den egentliga eldtickan, ”Phellinus igniarius”, endast på växtsläktet ”Salix”, viden.

Eldtickans fruktkroppar brinner mycket långsamt, och förr användes den till att under natten hålla spisens eld vid liv, därav namnet.

Även dessa svampar orsakade mig huvudbry, men det visade sig vara sälgtickor, ”Phellinus conchatus”, eller? Substratet är hur som helst just sälg, ”Salix caprea”, som är en art i familjen videväxter. Det är ett träd eller en hög buske med gråludna årskvistar och den blommar tidigt på våren med hängen på kort skaft.

Bilden visar den mindre vanliga svamparten pappersgröppa, ”Byssomerulius corium”, som först beskrevs av Christiaan Hendrik Persoon, och fick sitt nu gällande namn av Erast Parmasto år 1967.

Bilden visar undersidan av pappersgröppan, ”Byssomerulius corium”. Det är dock ännu ej klarlagt vilken familj den ska tillhöra, enligt ”Catalogue of Life” ingår pappersgröppan i familjen ”Phanerochaetaceae”, men enligt Dyntaxa tillhör arten familjen ”Meruliaceae”.

Även de lärde tvistar, vilket äro allom känt, och utan tvivel är man inte riktigt klok, som Tage Danielsson uttryckte saken.

Catalogue of Life är en webbaserad taxonomisk databas, som startades i juni 2001 av Species 2000 och Integrated Taxonomic Information System, ITIS. Syftet med Catalogue of Life är att samla taxonomisk information om alla världens arter, en fullständig katalog över alla kända organismer på jorden.

Catalogue of Life sammanställer data från 115 olika taxonomiska databaser, som byggts upp av specialister världen över. Finansieringen sker bland annat med hjälp av medel från Europeiska unionen genom Ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling.

Den tolfte upplagan av katalogen innehåller 1 404 038 arter, läs maj 2012, och gör anspråk på att täcka 74 % av de uppskattningsvis 1,9 miljoner arter som hittills finns vetenskapligt beskrivna.

Dyntaxa är en taxonomisk databas över Sveriges organismer. Målsättningen är att den skall innehålla taxonomisk information om samtliga Sveriges arter, åtminstone de flercelliga men i dagsläget är den emellertid inte komplett för samtliga grupper.

Det är möjligt att söka efter olika taxa, exempelvis arter, släkten och familjer, och få information om exempelvis deras aktuella klassificering samt eventuella alternativa vetenskapliga och svenska namn. Det är även möjligt att skapa listor över olika grupper, exempelvis släkten, som kan exporteras i Excelformat. Man kan även jämföra egna artlistor i Excel med Dyntaxa och databasen uppdateras fortlöpande.

”Diatrype” är ett släkte sporsäckssvampar med sju arter i Sverige. De bildar fruktbäddar uppbyggda av svampvävnad på döda grenar av lövträd.

Hit förs bland annat bildens sälgnästing, ”Diatrype bullata”, som växer på sälg, disknästing, ”Diatrype disciformis”, som påträffas på bok samt slätnästing, ”Diatrype stigma”.

Här ser ni ett stort och kraftfullt exemplar av en art filtlav, som trivs här i den mycket fuktiga ”vattenröken” från vattenfallet, arten kan vara sköldfiltlav, ”Peltigera horizontalis”.

Bilden visar svamparten snurrkrös, ”Exidia recisa”, som är en gelésvampsart i gruppen basidiesvampar. Den bildar brunaktiga, segt geléartade, på ovansidan glatta, 10–12 millimeter vida fruktkroppar på döda kvistar av lövträd, framför allt, som här, på sälg.

Fruktkropparna sitter en och en eller gruppvis och hänger ofta ned från kvistarna och arten påträffas hela året, tämligen allmänt, i hela Sverige.

Avslutningsvis en bild på svampen kantöra, ”Hymenocháete tabacína” eller ”Pseudochaete tabacina”, som här växer tätt taktegellagd, och är när den växer såhär och bildar hattar mycket vacker.

Emellertid är den ibland helt resupinat, ovansidan är då helt vidväxt vid underlaget, varvid bara undersidan är synlig, då kan man faktiskt tro att det är en helt annan svampart.