Vår naturkrönikör Dan Damberg har rest i vattnets spår.

En resa i vattnets spår

En resa i vattnets spår, en natur- och kulturkrönika i 20 bilder från
trakterna runt Värnamo där Lagan och Härån formar landskapet.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av januari 2014, då
vintern ännu var höst.

 

Vi startar resan i vattnets spår vid Karlsfors kraftstation, söder om
Hörle, norr om Värnamo, som är byggd år 1917. Det vackra
turbinhuset innehåller en turbin av typ Tvillingfrancis, Kaplan, med en
effekt på 800 kW. En normal årsproduktion är på 3 GWh och ägare är
AB Hörle Bruk.

Fallhöjden vid Karlsfors är 6 meter, och trots att bara en liten del av
den ena luckan är öppen så forsar det av humus brunorangefärgade
vattnet ned med stor kraft och spelar upp ett mäktigt skådespel.

Humus, eller humusämnen, är ett mörkbrunt nästan svart material som
finns i jord och torv. När förna bryts ner bildas humusämnen, och
dessa bygger upp ett humuslager i jordens översta skikt.

Humuslagret i skogsjord kallas mår, och i odlad mark eller ängsmark
kallas det mull. I fuktiga marker, till exempel torvmark och
sumpjordar, är humuslagret tjockt.

Daggmaskar trivs i humus och hjälper till att röra om i jorden. Då
bildas det små luftfyllda utrymmen, porer, där till exempel kvalster,
hoppstjärtar och mygglarver kan leva.

Här är bra platser att få se såväl strömstare, forsärla och ibland även
kungsfiskare. Botaniskt finns här ett stort bestånd med skavfräken,
skäfte, ”Equisetum hyemale”, och den ovanliga växten kalmus som
ingår i familjen ”Araceae”, som på svenska heter kallaväxter.

Gös, ”Sander lucioperca”, är en art i familjen abborrfiskar som finns i
sötvatten i östra Europa och angränsande delar av västra Asien. Hos
oss i Sverige är den allmän längs östkusten söderut till Södermanland
och i Svealands inland samt lokalt i Götaland.

Arten är långsträckt och har två ryggfenor, ryggen är olivgrön och
sidorna ljusare med mörka tvärband och dess längd kan uppgå till
drygt 1 meter.

Gös finns framför allt pelagiskt i grumliga sjöar och går ofta i stim.
Pelagiskt är något som lever i öppna havet, fritt från kustvatten och
bottenskikt. Ibland åsyftas också något som lever i icke strandnära
områden i stora sjöar.

Födan utgörs av fisk och leken sker i april–juni, hanen gräver en grop
åt äggen, som vaktas av båda föräldrarna fram till kläckningen.

Gös är en av de ekonomiskt viktigaste sötvattensfiskarna i Sverige och
det yrkesmässiga gösfisket bedrivs huvudsakligen med nät, men visst
fiske med fasta redskap och krok förekommer också. Sportfiske efter
gös bedrivs mestadels som spinn- eller pimpelfiske.

Gäddan, ”Esox lucius”, är en art i familjen gäddfiskar. Den är
långsträckt med en stor och lång mun som kantas av sylvassa tänder.
Tänderna ömsas successivt, så att endast cirka 75 % är fullt
funktionsdugliga samtidigt.

Arten varierar till färgen beroende på miljö och föda, men den är
vanligen grågrön upptill, vit undertill och på sidorna grönaktig med
vita eller gula fläckar. Individer utan prickar och med blå, grön eller
silverglänsande grundfärg kallas för silvergädda.

Honan kan bli uppemot 1,5 meter lång och väga drygt 30 kilo medan
hanen bara blir drygt 1 meter lång och väger som mest drygt 10 kilo.

Gäddan är allmän i sötvatten och svagt bräckt vatten i den holarktiska
regionen. Den holarktiska regionen eller holarktis är en djurgeografisk
region på norra halvklotet som omfattar den palearktiska- och
nearktiska regionen. Namnet kommer av grekiskans ”holos” som
betyder ”hela”.

I Sverige saknas gäddan bara i fjällområdet. Arten lever solitärt och
försvarar sitt födorevir, helst invid växtbestånd. Födan utgörs av fisk
och andra mindre djur, till exempel fågelungar och grodor.

Leken sker på grunt vatten och små gäddor på upp till cirka 15
centimeter i längd håller sig ofta på grunt vatten nära stranden. När
man skrämmer dem försvinner de ”snabbt som ett skott”, vilket gör att
de i folkmun ibland kallas ”skottgäddor”.

Gäddfiske är ett mycket vanligt insjö- och kustfiske som bedrivs hela
året och fiskas av alla kategorier fiskare. Yrkesfiskaren bedriver fisket
med bland annat ryssjor, vilka under gäddans lekperiod tidigt på våren
sätts ut på mycket grunt vatten, så kallade ängsryssjor.

Det nuvarande officiella svenska sportfiskerekordet, satt år 1999, är på
hela 19,34 kilo.

Uppgifterna om stora gäddor hör till de klassiska fiskehistorierna och
den mest berömda storgäddan, fångad år 1497, skulle ha varit 5,8
meter lång och vägt hela 250 kilo. Senare studier av ett bevarat skelett
visar att det satts samman av ben från flera gäddor.

Gäddlever räknades i renässansens och barockens matlagning som en
stor delikatess, och serverandet av den beledsagades i högre kretsar av
framsägandet av så kallade leverrim. Gäddkäftar med kvarsittande
tänder upptogs i 1686-års svenska farmakopé, och gäddtänder
användes i folklig läkekonst mot flera olika åkommor.

Det vackra turbinhuset byggd år 1917 innehåller en turbin och består
av vackert rödtegel med rundade cementfogar och har samma
utseende som 1914-års skola i Skillingaryd. De likaledes vackra
trappstegsgavlarna förhöjer skönhetsvärdet på byggnaden ytterligare.

Trappgavel är en husgavel som avslutas uppåt i trappstegsform och
detta stilelement var vanligt förekommande i den medeltida
arkitekturen.

Ibland smyckades gaveln med skulpturer, tinnar eller masverk och
särskild utbredd var denna byggnadsstil inom gotiken och i nordtyska
och holländska tegelbyggnader.

Under Renässansen utformades hörnen med snäckliknande ornament,
så kallade volut. En mycket känd byggnad med trappgavel är
Glimmingehus i Skåne.

Den lilla skylten säger ”Hörle kvarn 1360-1961”, en imponerande
lång tidsperiod. Vattenkraften i Lagan vid Hörle, ett fall på hela 7
meter, utnyttjades sålunda tidigt i vår historia. År 1360 ansågs kvarnen
som så värdefull att den skänktes till Nydala kloster.

I slutet av juni år 1360 anfaller Valdemar Atterdag Skåne och erövrar
Lindholmens slott.

I augusti år 1360 sluts fred mellan Sverige och Danmark i och med
skiljedomen i Helsingborg. Magnus Eriksson avträder då
Skånelandskapen utom norra Halland till Danmark. I gengäld ska
Valdemar Atterdag hjälpa Magnus mot hans inhemska fiender.

År 1360 sköljer en ny pestvåg in över Sverige och Örestens fästning
anläggs strax intill det danskägda Halland, även Älvsborgs fästning
anläggs vid Göta älvs mynning.

Ruinen efter den gamla kvarnen finns fortfarande kvar, hur gamla
dessa stenar är vet jag dock inte, men kanske finns där någon sten kvar
sedan år 1360.

Hörle i Värnamo socken, Östbo härad hette Hyrlaeqwaern år 1360.
Ortnamnets ursprung är ”Hyrla” som är besläktat med orden för
”hvirfvel”, ”virvel”, ”hurvel” och ”örfil”. Det äldsta dokumentet på
namnet syftade just på kvarnen i ån Lagan.

Virveln på bilden, strax invid fallet vid Hörle, var som djupast mer än
1 meter. Att falla i vattnet här är inte att rekommendera, man har inte
en chans mot vattnets krafter.

En plankarta ritad år 1746 över fallen i Hörle och Karlsfors med
byggnader har bevarats i Krigsarkivet, Stockholm och vid fallet i
Hörle låg förutom två stångjärnshammare dessutom en mjölkvarn och
en husbehovssåg.

Den lilla skylten säger ”Kraftstation 1922”.

År 1872 hette ägarna till Hörle Bruk J. Pender och J O Ewing och
dessa var köpare av brukets produkter, nu även från skogen. Man
byggde dessutom i Karlsfors ett ramsågverk och snart en
snickerifabrik, som i stor skala tillverkade dörrar och fönster för
export.

År 1902 bildades AB Hörle Bruk och man fortsatte med skogsbruk,
såg och snickerifabrik.

Bilden är tagen alldeles nedom fallet, med det mycket vackra ljusblå
turbinhuset, denna dramatiska period i januari 2014, då regnen föll
och temperaturen pendlade mellan 5-10 plusgrader.

För drygt 100 år sedan, år 1912, såldes AB Hörle Bruk till norrmän
och dessa uppförde Karlsfors och Hörle kraftstationer. År 1938 fick
Jens Böhn med familj aktiemajoriteten och sonen Håkon Böhn blev
disponent för AB Hörle Bruk efter faderns död år 1944. Under hans
ledning moderniserades driften och skogsbruket drevs efter moderna
principer, dessutom revs sågverket i Karlsfors och flyttades till Hörle.

Håkons son Rolf Böhn har sedan år 1969 som VD lett AB Hörle
Bruks verksamhet och under brukets 341-åriga historia har
vattenkraften och skogsinnehavet utgjort förutsättningar för
verksamheten i Hörle.

Holländaren Justus Baak blev år 1652 ägare till Tabergs bruk men han
ville utvidga driften och fann i Hörle möjligheter till detta. År 1659
fick han i sonen Lorentz namn privilegium att bygga en
stångjärnshammare vid fallet i Hörle med rätt att tillverka 300
skeppspund stångjärn.

Tackjärnet forslades från masugnar vid Taberg medan träkol köptes av
traktens bönder men snart förvärvade bruket egen skog för
kolframställning.

Skylten säger ”Stångjärnshammare 1659-1880”.

År 1708 köpte Hindrich van Lindt bruken i Hörle, Tabergs och Ohs.
Han utvidgade driften med en stångjärnshammare i Karlsfors,
ytterligare ett fall i ån Lagan 2,5 kilometer nedströms Hörle, se
bilderna 1-6.

Hindrich van Lindt gifte sig med Anna Margareta Lilliecreutz,
hovrättsrådsdotter från Jönköping och paret beslöt att bygga en
representationsbostad i Hörle.

”Hindrich van Lindt, Anna Margaretas förste man köpte grunden,
Pieter Brouwer, andre mannen, byggde huset, tredje mannen Gabriel
von Seth fullbordat 1746”, står på en liten kopparplatta.

Arkitekt för byggnaden blev stadsarkitekten i Göteborg Bengt
Wilhelm Carlberg, interiören skapade överintendenten vid Stockholms
slott Carl Hårleman och Johan Pasch målade 25 dörröverstycken.

Det som finns kvar av stångjärnshammaren från åren 1659-1880 är
endast den rätblocksformade stenen i bildens mitt, och naturligtvis
minnen.

De mäktiga fallen som utgörs av Häråns passage vid Fryele kvarn är
alltid en fantastisk upplevelse av kraft och rörelse, ljudet är heller icke
att förglömma.

Namnet Fryele benämns redan år 1201, då som Frööle, som innehåller
som förled gudinnenamnet ”Fröja” och efterledet sannolikt ”alhs” för
”tempel”.

Året 1201 säger följande i urkunderna, Anders Sunesen efterträder
Absalon Hvide som ärkebiskop av Lund, biskop Albert av Livland
grundar Riga och därmed börjar germaniseringen av landet mellan
Düna och Finska viken och universitetet i Oxford upprättas. Johan
Sverkersson, Johan I, föddes detta år 1201 och dog redan den 10 mars
1222 på Visingsö och begravdes i Alvastra kloster. Han var svensk
kung redan från år 1216. Johan var son till kung Sverker den yngre
och Ingegärd Birgersdotter som var Birger Brosas dotter. Johan
Sverkersson dog ogift och barnlös bara 21 år gammal och med honom
utslocknade den Sverkerska konungaätten.

På de små öarna mitt i forsen växer vår största ormbunke kungsbräken
eller Safsa, en liten raritet som är värd att besöka till sommaren
tillsammans med den likaledes mindre vanliga korsningen mellan
åkermynta och vattenmynta som kallas kransmynta. Denna växer i
princip nere vid vattnet där jag står och tar denna bild.

En intressant gammal uppgift som har utspelat sig i och kring den
gamla kvarnen i Fryele är som följer.

Jonas Benedicti föddes på Fryeleds Kvarn, Fryeled, omkring år 1575,
i Fryele socken, död år 1636 i Bolmsö socken. Han var prost och
riksdagsman i Prästgården i Bolmsö socken. Han var gift, sannolikt år
1594 i Prästgården i Bolmsö.

Jonas Benedicti var kyrkoherde i Bolmsö pastorat under åren 1594-
1631 och var krigspräst innan han år 1594 blev kyrkoherde i Bolmsö.
Han var riksdagsman från år 1602 och Häradsprost från år 1618.

Sigfrid Lorentz Gahm Persson som föddes år 1725 i Gårdsby socken,
Kronobergs län, uppger i Archivum Smolandicum Vexionensis att han
dog år 1636 och att sonen fick sin fullmakt till Bolmsö den 16 mars år
1636.

Sigfrid Lorentz Gahm Persson var en historisk samlare, född i
Gårdsby socken i Småland den 7 september år 1725. Han var son till
salpetersjuderiinspektören i Jönköpings och Kronobergs län Per
Gahm.

Sigfrid var ytterligt vanlottad i kroppsligt hänseende, låghalt och
sjuklig och kämpade både på konstnärs- och ämbetsmannabanan för
sin utkomst, under det han beredde sig namnkunnighet såsom en av
vårt lands flitigaste historiska samlare.

Han antogs som student i Uppsala år 1744 och efter avslutad
akademisk kurs år 1750 antogs han till kammarskrivare i
krigskollegium, varmed hans befordringar som tjänsteman tyvärr
avslutades.

Som konstnär inskränkte sig hans verksamhet, trots hans obestridliga
talang, till att praktiskt undervisa andra i ritkonsten. Under en lång
följd av år använde han varje ledig stund i riks- och antikvitetsarkivet,
att skriva av äldre handlingar.

Frukten av dessa lönlösa mödor samlade sig i de stora ”Gahmska
samlingarna”, vilka vid hans död uppgick till sextio digra kvartband,
fördelade under följande hufvudtitlar, Acta Litteraria 1541–1773, 20
band, Biographiska samlingar, 17 band, Samlingar om förbjudna
böcker, 11 band och nyss nämnda Archivum Smolandicum i 12 band.
De Gahmska samlingarna inköptes år 1804 av biblioteket i Uppsala.

I tryck har han, förutom några mindre avhandlingar, utgivit, Kongl.
stadgar, förordningar, bref och resolutioner, angående Swea Rikes
Landt-Milice til häst och fot 1762–65, en af de säkraste källskrifter för
indelningsverkets historia.

Allt detta arbete som Sigfrid Lorentz Gahm Persson uträttat under sin
livsgärning belönades av ständerna endast med en liten pension, ”den
enda solglimt som under lifvet träffade den outtröttlige samlaren”.

Han dog i ”ytterlig fattigdom” i Stockholm den 29 oktober år 1794.
Hans boksamling och enskilda arkiv inköptes dock efter hans död av
den bekante samlaren Daniel Georg Nescher, född 1753, död 1827,
från vilken de sedan kom till Kungliga biblioteket.

Sigfrid Lorentz Gahm Persson gifte sig år 1758 med Margareta
Katarina Boltenhagen.

Åter till Jonas Benedicti, hans barn i äktenskapet med
Christoffersdotter var Johannes, Catharina, Karl samt Andreas och
enligt en tidningsartikel i Ljungbytidningen, troligen på 1950-talet, av
byggmästaren Ernst Svensson i Bolmsö så var Jonas Benedicti en av
de färgstarkaste personligheterna bland den tidens prästmän.

Vällärde herr Jonas Benedicti föddes på Fryele Kvarn och var son till
en bonde vid namn Bengt. Jonas började sin prästeliga bana som
krigspräst och blev kyrkoherde i Bolmsö år 1594, riksdagsman år
1602 och häradsprost år 1618.

Han gifte sig med sin företrädares dotter Märit Jönsdotter och om dem
berättas att en viss Per Andersson från Hallagården i Fryele socken
”bekände sig av fri vilja och berått mod ha unt och sålt hederlige och
vällärde mannen, herr Jon på Bolmsö, provest i Västbo härad samt
hans hustru Märit Jönsdotter allan Hallagården i Fryele by tillika med
sundsjorden, som av ålder legat därunder, för vilket Per Andersson
uppburit 100 daler vitt mynt samt gott kläde till en klädning, varjämte
hans hustru fått ett huvudklädes lärft och en 4-loda sked jämte 2
tunnor råg uti så dyr tid att tunnan kostade 10 daler”.

Herr Jonas var av allt att döma en klok och framgångsrik man och
hans namn nämns ofta i olika sammanhang under medeltiden.
Urkunderna berättar att det den 5 december anno 1625 hållits
fjärdingsting med Långaryds och Färgaryds socknar i närvaro av vår
häradsprost herr Jonas på Bolmsö, angående en mandråpare vid namn
Sven Svensson, vilken med kniv stuckit ihjäl en man från Edshyltan.

Denne man från Edshyltan hade, berättas det, själv varit orsak till
bråket, varför hovrätten hade benådat honom och föreskrivit att
nämnden skulle lägga på honom en skälig bot. Rätten dömde honom
därför att erlägga 200 daler i bot, varav änkan skulle erhålla en
tredjedel och barnen två tredjedelar i skadestånd.

Vid en annan rättegång den 14 maj år 1621 vid Västbo häradsrätt
mellan framlidne herr Arvid Månsson Stierna till Svanaholm och
Gärdanäs samt kyrkoherden vällärde herr Jonas på Bolmsö och hans
måg kyrkoherden vällärde herr Nils Halvardi Brandius i Södra
Unnaryd angående ett torp kallat Lövhult, som prästen och bönderna i
Unnaryds by sade vara dem till stort men och skada.

Detta torp som hade varit upptaget av salig Arvid Månsson hade legat
obebyggt och för fäfot intill dess att Arvid Månsson ärvt Gärdanäs till
sätersgård, bosatt sig där och med trug och pock låtit upptaga torpet
och sedan behållit det i sin livstid. Det styrktes med vittnen att det
ifrågavarande torpet icke varit bebyggt och att Arvid Månsson slagit
både herr Jon och grannarne när de motsatte sig att torpet anlades.

Herr Jonas avled nog år 1636 på Bolmsö och hans namn är det fjärde i
ordningen på den prästerliga minnestavlan i Bolmsö kyrka.

När jag kom till Hemmershult på min resa i vattnets spår lättade
molntäcket och en härlig sol behagade visa sig för första gången på
länge denna så kallade vinter.

Hemmershult och Hemmershults kvarn ligger på en svagt kuperad
uppodlad moränrygg, i vars sydöstliga del den meandrande Härån och
Ruskån möts. Odlingslandskapet innehåller bland annat hagmarker
samt en översilningsäng som slås. Den senare utgör den enda av sitt
slag i länet.

Gårdarna ligger spridda i det öppna landskapet. I den södra delen av
området ligger Hemmershults kvarn och kvarnplatsen har gamla anor
och hörde under medeltiden till Nydala kloster.

Nydala kloster, på latin Nova Vallis, var ett manligt cistercienskloster
i Nydala socken öster om Värnamo, grundat förmodligen år 1143 men
indraget av Gustav Vasa år 1529.

Nydala kloster hör lite ihop med ett nunnekloster i Byarum som
kanske grundades år 1170. Man möter dock inte Byarums kloster i
källorna förrän under 1210-talet, då konung Erik Knutsson, död 1216,
lät godkänna gränserna för dess egendom. Det rörde sig bland annat
om betydande marker och fiskerättigheter.

År 1222 utfärdade konung Erik Eriksson, 1216-1250, ett skyddsbrev
för nunnorna i Byarum men av okänd anledning flyttades klostret,
som tillhörde cisterciensorden, på 1230-talet till det uppländska Sko,
Sko kloster.

Kvarnmiljön, på båda sidor om Härån, uppvisar en samlad och
välbevarad bebyggelse. Kvarnbyggnaden uppfördes i mitten av 1800-
talet och byggdes till med en våning år 1903.

Den timrade byggnaden har tre hela våningar, en fasad med faluröd
locklistpanel, vita snickerier kring de småspröjsade fönstren samt ett
tak täckt med enkupigt lertegel. Till kvarnens andra våning leder en
körbrygga av sten och trä.

Invändigt finns hela kvarnmaskineriet om två stenkvarnar, ett
valsverk, rensmaskin och siktar, bevarat i funktionsdugligt skick och
kan sättas i drift efter överenskommelse.

Sågverket på den södra sidan av ån uppfördes år 1915. Smedjan på
samma sida av ån har sina inventarier kvar. Både kvarnen och
sågverket drevs regelbundet in på 1970-talet.

Mjölnarbostaden, en manbyggnad från år 1862, ligger ovanför
kvarnen. Den timrade byggnaden är uppförd i en och en halv våning
och har en numera gul locklistpanel. Övervåningen har
halvmåneformade fönster och mot söder återfinns en frontespis och en
glasad veranda.

Bilden är tagen öster om kvarnmiljön och visar den unika och vackra
vattenmiljön där strömstaren, forsärlan och kungsfiskaren hör hemma.

Hemmershults kvarn utgör en värdefull, innehållsrik och välbevarad
kvarnmiljö från sekelskiftet 1900. Kvarnbyggnad, kvarndamm, såg,
smedja, kvarnstall och mjölnaregård med ekonomibyggnader
motiverar sammantaget högsta bevarandevärde. Detta inbegriper även
odlingslandskapet med hagmarker och översilningsängen.

Ett besök rekommenderas året om, varje årstid har nämligen sin egen
skönhet.

Tack för idag!