Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på högvatten.
Högvatten och mildvinter
Högvatten och mildvinter, del 2, en naturkrönika i 17 bilder om en, så
här långt, mycket mild vinter och om vattensjuka marker med risk för
ras.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av januari år 2014,
höstvintern.
För alla er som har följt mig på mina vandringar under årens lopp
utmed den gamla åfåran, inte långt från Fågelforsdammen, strax
nordost om Skillingaryd, kanske känner igen er, eller kanske rättare
sagt, inte känner igen er.
Bilden visar nämligen det mycket höga vattenflödet och vattenståndet
alldeles öster om, eller uppströms, Abbottens bro utmed Munkaleden.
Den på bilden breda floden, med ett vattenstånd på en meter över det
normala, är bara den vanligtvis lilla smala och pittoreska ”gamla
åfåran”.
Bilden visar det mycket höga vattenflödet och vattenståndet alldeles
väster om, eller nedströms, Abbottens bro utmed Munkaleden vid
Fågelforsdammen.
Jag kan inte minnas så höga vattenflöden i denna av Lagan i mitt
mannaminne. Rätta mig, korrigera mig om jag minns fel.
Trots att det är den 11 januari, för övrigt en mycket speciell och viktig
dag hos oss i familjen Damberg-Blomén, så växer svamparna
ordentligt.
Bildens svavelgula slöjskivlingar, ”Hypholoma fasciculare” får
illustrera detta och de tillhör släktet slöjskivlingar i
basidiesvampsordningen ”Agaricales”. Dessa svampar är små
tillmedelstora skivlingar, som växer på ved eller på mark.
Svamparna är övervägande gula, men hatten, som är torr–slemmig, är
ibland brun eller olivgrön och fruktkropparna har ofta trådlika
hyllerester. Sporpulvret är lila eller brunaktigt.
Till släktet förs bland annat bildens svavelgula slöjskivlingar samt
rökslöjskivling och tegelröd slöjskivling.
Rökslöjskivlingen ska vara ätlig och god efter avkokning, medan de övriga två
arterna är oätliga, den svavelgula slöjskivlingen kan till och
med orsaka svåra förgiftningar.
När jag ser de höga flödena i våra vattendrag och sjöar tänker jag på
en gammal melodi som heter ”Vattenvisan” i översättning av Lille
Bror Söderlundh och Lennart Hellsing, med sång av Agnetha Fältskog
och Christian Ulvaeus.
Vad är det som regnar på våra paraplyn?
Vad är det som snöar ner från skyn?
Jo, vatten, vatten, bara vanligt vatten.
Vad är det i molnen där uppe i det blå?
Vad är det som båtar flyter på?
Jo, vatten, vatten, bara vanligt vatten.
Vad är det vi badar och simmar i ibland?
Vad är det som kluckar emot strand?
Jo, vatten, vatten, bara vanligt vatten.
Bilden visar gamla åfåran mellan Abbottens bro och vattenfallet.
Vatten, vatten, bara vanligt vatten.
Vad är det som fryser och blir till snö och is?
Jo, det tror jag nog ni vet precis.
Jo, vatten, vatten, bara vanligt vatten.
Vad är det man fyller i kylar´n på en bil?
Vad är det som droppar ur en sil?
Jo, vatten, vatten, bara vanligt vatten.
Vatten, bara vanligt vatten,
Jo, vatten, vatten, (vatten), bara vanligt vatten,
Jo, vatten, vatten, (vatten), bara vanligt vatten…
Bilden visar gamla åfåran mellan Abbottens bro och vattenfallet.
Endast en dryg meter av den ena luckan är öppen men trots detta ser
man med vilken väldig kraft som vattnet forsar ned.
Konstruktionen har hundraåriga anor, dock påbyggd, bättrat och lagad
i olika omgångar. Jag blir alltid stående här när vattnet flödar med
sådan kraft, det är väldigt, kraftfullt och spännande, allt på en gång.
Det av humus brunfärgade vattnet pressar sig med stor kraft genom
öppningen och orsakar höga vattennivåer nedströms. Tänk om allt
rasar samman och Fågelforsdammens vattenmassor skulle tömmas
snabbt, ett scenario jag inte vill tänka blir verklighet.
Trots att vattendjupet i fallets gjutna och stensatta delar inte är mer än
några decimeter vore det vansinne att försöka gå över här och nu.
Hör ni vad jag skriver, ety forsens brus är öronbedövande.
Ser ni den lilla orangefärgade fläcken i bildens mitt, under den fallna
och mossbelupna sälgstammen, om inte titta på nästkommande bilder.
Bilden visar ett mycket vackert orangefärgat plasmodium av
myxomyceten, slemsvampen, ”Badhamia utricularis”, svenskt namn
saknas.
Levande protoplasma i strömningskanalerna håller på att ansamlas för
att mogna till fruktkroppar, sporangier. Slemsvampar har ingen hjärna
men dess olika delar har ändå en enastående förmåga att
kommunicera, fatta beslut och samarbeta.
Det finns redan en robot som styrs av en slemsvamp och slemsvampar
tros kunna komma att revolutionera datatekniken.
Plasmodium är för er som inte vet en benämning på innehållet i en
enda cell, med flera cellkärnor och organeller i en enda sörja. Jämför
med cellplasma, det som finns i alla celler med en kärna, och med fria
organeller.
Slemsvamparna, som faktiskt inte alls är släkt med svampar, utan
troligtvis närmare släkt med oss djur.
Världens 900 arter av slemsvampar är mycket dåligt studerade och än
idag följs de endast av ett fåtal experter världen över. Ändå är de
allestädes närvarande i alla miljöer på jorden, även i dina blomkrukor.
De flesta arterna är mycket toleranta och förekommer utan hänsyn till
breddgrad, därför har vi också så många som 240 av världens arter här
i Sverige.
Bilden visar ett mycket vackert orangefärgat plasmodium av
myxomyceten, slemsvampen, ”Badhamia utricularis”, svenskt namn
saknas.
Slemsvampar, myxomyceter, ”Mycetozoa”, grupp som har oklar
systematisk placering men som numera vanligen förs till
understammen amöbor. Slemsvampar omfattar cirka 600 arter, varav
cirka 240 finns i Sverige.
De skiljer sig från äkta svampar bland annat genom sina plasmodier,
som är mångkärniga, ofta livligt färgade slemmiga kroppar som inte är
indelade i celler, samt genom att de liksom djur kan uppta fast föda.
De är viktiga nedbrytare av organiska lämningar och äter genom så
kallad fagocytos till exempel bakterier, hyfer och organiska partiklar.
Livscykeln är komplicerad och rymmer många generationsväxlingar.
Genom plasmaströmningar kan plasmodierna krypa flera centimeter
per dag över underlaget. De lever på fuktiga och skuggiga ställen och
uppsöker under lämpliga yttre förhållanden torrare miljöer och
omvandlas helt eller delvis till sporangier. Plasmodierna är normalt
några millimeter stora, men sådana som är nästan meterstora kan
påträffas hos några arter. En avvikande form har det parasitiska släktet
”Plasmodiophora”, som orsakar klumprotsjuka hos korsblommiga
växter.
Ännu en vacker scharlakansröd vårskål stod ensam utmed ån invid
den nya åfåran, bara 100 meter nedströms turbinerna.
Bilden visar svamparten sälgnästing, ”Diatrype bullata”, där
”Diatrype” står för ett släkte sporsäckssvampar med sju olika arter i
Sverige.
Dessa bildar, som bilden visar, fruktbäddar uppbyggda av
svampvävnad på döda grenar av lövträd, här på en sälg.
Efter den så kallade vinterns mildväder och myckna regnande är
rasrisken betydande och ett exempel på detta kan vi se här där den
stora sälgen helt enkelt har glidit ner i ån.
Plötsligt klingar kusliga ord som Surte 1950 och Tuve 1977 i mitt
huvud.
Naturen krafter är mäktiga.
Den 29 september år 1950 klockan 08.11 inträffade ett jordskred vid
Surte Södra station, som blockerade Göta älv. Skredet varade mindre
än 3 minuter och var 400 meter brett och 600 meter långt vilket ger en
yta på 22 hektar med en uppskattad jordvolym på 3 miljoner
kubikmeter, vägandes 10 miljoner ton.
Husen som drogs med i skredet flyttades upp till 150 meter. Fler än 30
bostadshus förstördes, men endast en person omkom och över 450
familjer blev hemlösa.
Naturen krafter är mäktiga.
Tuveraset, även kallat Raset i Tuve, var ett kraftigt jordskred som
inträffade klockan 16:09 den 30 november år 1977 i Tuve på Hisingen
i Göteborg.
Det krävde nio dödsoffer och är därmed en av de värsta
naturkatastroferna i Sverige i modern tid.
Jordskredet inträffade då en stor yta regnmättad lerjord, i folkmun
kallad Hisingslera, under ett villaområde kom i rörelse och kanade
längs den sluttande berggrunden. Raset förflyttade ett område stort
som 37 fotbollsplaner som på några sekunder gled mot Kvillebäckens
dalgång.
Trehundratusen kvadratmeter mark flyttades, nio personer omkom, 62
människor skadades, 436 blev hemlösa och 67 hus rasade samman.
Även elnät, telenät, vatten- och avloppsledningar blev förstörda, vilket
även drabbade många hushåll utanför själva rasområdet.
Orsaken till katastrofen var bland annat att intensiva höstregn hade
skapat ett extremt högt vattentryck i marken och på så sätt försämrat
stabiliteten. Det spekulerades också i att tensider från tvättmedel hade
förändrat kalciumjonerna i leran och gjort den lösare.
En breddad vägbank och ändrade grundvattenförhållanden på grund
av ett nytt bostadsområde gjorde att lasten blev för stor och leran
började röra på sig.
Naturens krafter är mäktiga.