Vår naturkrönikör Dan Damberg har sett vårtecken.
Vårtecken och höga flöden
Vårtecken och höga flöden, en naturkrönika i 9 bilder utmed Årån från
Sölarydsforsen till Edhs kvarn i Värnamo kommun.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på februari månads sista
dag 2014.
Det käraste av vårtecken för mig i florans värld är nog ändå snödroppen,
”Galanthus nivalis”, som är en av de bäst kända arterna i
snödroppssläktet i familjen amaryllisväxter. Den är tillsammans med
vintergäck en av de första blommorna som visar sig på våren.
Snödroppen blir 10-15 centimeter hög och blommar under perioden
februari till april i den norra tempererade zonen och den är härdig
inom alla Sveriges odlingszoner.
Blomman är vit med 6 kronblad där de tre yttre kronbladen är större
än de tre inre. De inre har dessutom vardera en grön fläck.
Snödroppen är en lökväxt, och lökarna liksom växten i övrigt är giftig.
Giftinformationscentralen säger följande om snödroppen: Snödroppe,
”Galanthus nivalis”. Växten, speciellt löken, innehåller ämnen som
har irriterande egenskaper. Inga allvarliga förgiftningar kända hos
människa. Symtom: magbesvär. Åtgärd: om mer än några, 3-5, lökar
eller stor mängd andra växtdelar förtärts, kontrollera risken hos
Giftinformationscentralen.
Namnet snödroppe eller snödråppe anfördes första gången år 1744,
dessförinnan hade den kallats för vit gårdviol, år 1659. Snödroppe
blev ett vedertaget namn under främst 1800-talet men under både
1700- och 1800-talet kallades den även för snölilja, snöblomma,
snövita, snöklocka, snösippa, marsmånadsblomster eller snögalant.
År 1910 kallades den av botaniken Thomas Erik von Post till och med
för vintergäck, men det namnet överfördes i stället till ranunkelväxten,
som heter så idag.
Snödroppens artnamn ”nivalis” kommer av latinets ”nivis” för ”snö”
och betyder ”växer vid snö”. Växten sprider sig genom självsådd och
sidolökar.
”Bebådar wåren med blomman, som ofta i Mars månad framskjuter
utur snöen.”
Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg
år 1792.
Thomas Erik von Post, född 8 mars år 1858 på Rejmyre glasbruk i
Skedevi socken, Finspång, Östergötlands län, död 30 april år 1912 i
Stockholm, var botanist och upprättare av Uppsala läns
frökontrollanstalt.
Han var son till professor Hampus von Post vid Ultuna och Beata von
Post och blev student i Uppsala år 1880. Redan året därpå påbörjade
han arbetet med upprättandet av Uppsala läns frökontrollanstalt. Han
var anstaltens föreståndare under åren 1887-1912.
Thomas Erik von Post gav år 1904 ut det stora verket ”Lexicon
generum phanerogamarum inde ab anno MDCCXXXVII: cum
nomenclatura legitima internationali et systemate inter recentia
medio”. Den blev senare reviderad och kompletterad av den tyske
forskaren Otto Kuntze. Detta verk anger varje växtsläkts äldsta giltiga
namn enligt prioriteringsprincipens fordringar från och med år 1737,
årtalet för Carl von Linnés ”Genera plantarum”.
Den botaniska nomenklaturen har dock senare bestämt att startdatum
för denna princip skall utgöras av ”Species Plantarum” år 1753,
eftersom det var först då binomial nomenklatur tillämpades
genomgående.
Binomial nomenklatur är det formella system inom systematiken som
används för att ge vetenskapliga namn åt levande organismer inom
botanik och zoologi. Systemet utvecklades och gjordes känt av Carl
von Linné men hade tidigare skapats av Gaspard Bauhin.
Grunden inom denna nomenklatur är att varje artnamn består av två
delar, släktnamn och artnamn, till exempel talgoxe, ”Parus major”.
Något hundratal meter nedströms bron i Årån, vid Sölarydsforsen, ser
man bara toppen av det stora mossbevuxna flyttblocket som vid
normalvattenstånd i princip syns i sin helhet. Det är stora krafter i
rörelse vid denna tid på året.
Spåren av vildsvinen syns tydligt invid Årån vid Sölarydsforsen,
grisarna går fram genom landskapet som jordfräsar.
Vildsvin, ”Sus scrofa”, är en art i hovdjursfamiljen svin. Det kan bli
185 centimeter långt, med en mankhöjd av upp till 100 centimeter,
men är vanligen betydligt mindre. Pälsen är raggig speciellt vintertid,
och vanligen gråsvart till svartbrun. Ungarna är ljusa med vackra
längsränder. Huvudet är stort och halsen är mycket grov.
Honorna lever i små grupper och hanarna ensamma, främst i löv- och
blandskog precis som på bilden, men också på kulturmark med
skyddande skog, i Europa, Asien och norra Afrika. Vildsvinen är
allätare med frukter av ek, bok och hassel samt olika rötter som
stapelföda.
Det äter även animalisk föda, inklusive kadaver, om de kommer åt.
Vid födosök bökar det upp marken, vilket gynnar föryngring av
skogar men kan också ödelägga till exempel potatisodlingar. När
honan, suggan, efter fyra månaders dräktighet skall föda de 3–8
ungarna bygger hon ett bo av gräs eller liknande material, vilket
försvaras mot fridstörare.
Vildsvinet utrotades i Sverige på 1600-talet men små bestånd av från
hägn förrymda djur finns i dag bland annat i södra och mellersta
Götaland och i östra Södermanland till nordöstra Östergötland.
År 2002 fanns i Sverige 90 hägn med totalt 1 355 vildsvin.
Vildsvinsjakt sker i huvudsak som vakjakt, smygjakt och tryckjakt.
Tryckjakt, som torde vara den vanligaste jaktformen i marker med
övervägande skog, innebär att drevkarlar med hjälp av hundar
försöker få svinen att lämna den plats där de gömmer sig och gå mot
de utställda skyttarna.
Vårtkrös Exídia glandulósa är en gelésvampsart i
basidiesvampsordningen ”Auriculariales”. Den har 5–20 millimeter
tjocka och 1–10 centimeter breda geléartade fruktkroppar. De är
svarta, dynlika och oregelbundet veckade med småvårtig ovansida,
precis som bilden visar.
Fruktkropparna hos gelésvampen vårtkrös flyter ofta ihop med
varandra och är till större delen vidvuxna underlaget, som är döda
grenar och stammar av lövträd.
I torka skrumpnar fruktkropparna ihop och får en pappersartad
konsistens. Arten, som är oätlig, är allmän i hela Sverige och påträffas
året om.
Hassel, ”Corylus avellana”, är oftast en stor mångstammig buske, men
kan i sällsynta fall bli trädformad. Unga skott är borsthåriga och har
rödbruna körtelhår precis som bilden visar.
Hanblommorna, på bilden, sitter i långa, gula hängen som utbildas
redan under sommaren för att följande vår finnas färdiga att slå ut och
sprida sitt pollen, bland annat till stora problem för allergiker.
Den största hasseln fanns i Näsums socken i Skåne, den hade en
stamomkrets på hela 219 centimeter medan den äldsta kända hasseln
fanns på Sundstorpsgård i Kalmar län, den hade minst 90 årsringar då
den dog.
Hassel kräver god jordmån och bildar ofta rena bestånd, så kallade
hässlen, med en speciell lundflora med arter som blåsippa, ”Hepatica
nobilis” och vätteros, ”Lathraea squamaria”. Den första fynduppgiften
av hassel är från medeltiden.
Att plocka hasselnötter ingår inte i allemansrätten, så om man vill
plocka nötter måste man först ha markägarens tillstånd. Redan på
medeltiden var det förbjudet att plundra hasselskogar.
Hans Hildebrand skriver år 1879 att ”man hade dock så pass mycket
undseende med den begärelse, som anblicken af nötklasarne måste
väcka, att det, enligt Östgöta- och Skånelagarne var vandraren
medgifvet att plocka så mycket, att han dermed kunde fylla hatten
ända upp till hattbandet eller vanten ända upp till öppningen för
tummen”.
Eds kvarn utanför Bors samhälle med tillhörande anläggningar är nu
mer eller mindre borta, här fanns förr bland annat en mjölkvarn och
mitt emot denna byggnad låg en såg.
Vid dammvallens mer öppna del mot kvarnarna, där oftast
dammluckan var placerad, fanns i regel även ålkistor monterade. En
knapp kilometer nedströms om Eds kvarn låg nästa kvarnplats,
Pinnarekulla kvarn.
Enligt en rapport från Länsstyrelsen ska Eds kvarn numera ses som en
fast fornlämning med stärkt lagskydd enligt kulturminneslagen. Även
denna plats har utgjort dagsverkestorp under Eds säteri och kan
hävdas till första halvan av 1500-talet.
Idag kvarstår enstaka kvarngrunder och kvarnfåran där mjöl- och såg-
kvarnarna låg. Fast fiske i form av ålkista bedrevs vid dammvallen,
som idag är den enda egentliga lämning som identifierar den
småindustriella platsen.
Dammfallet vid den forna kvarnplasten är idag en symbolfaktor för
lokalbefolkningen. Restriktivitet bör tas i samband med åtgärder för
fiskens vandringsväg vid detta artificiella vandringshinder. Ett omlöp
förordas om så är möjligt, då ett visuellt karaktärsskapande värde
finns för närbygden.
Edhs kvarn, den gamla vägen till och från kvarnen är inte längre farbar
men det finns önskemål från de närboende att vägen skulle
iordningsställas igen, vilket kanske vore en god idé samtidigt som en
fin promenadväg då skulle erbjudas vandraren över Årån.
Det var enorma mängder vatten och kraft i Årån som denna dag tog
sig förbi dammvallen vid Edhs gamla kvarnmiljö.
Bilden visar Åråns skummande vatten vid Edhs kvarn, där stora
trädstammar flyter med forsen.
De variationsrika vattenmiljöerna längs Årån, här vid Edhs kvarn
utanför samhället Bor i Värnamo kommun, skapar livsrum för
mängder av växter och djur. Åns strömmande vatten, med fasta
steniga bottnar och goda syreförhållanden, är livsviktiga för många
vattenlevande djur.
Årån ingår i Lagans vattensystem och sträcker sig cirka 10 kilometer
mellan sjöarna Lången och Furen. Ån är naturskön och förhållandevis
orörd, och i reservatet finns flera olika vattenmiljöer representerade.
Den största delen av sträckan flyter Årån lugnt och svagt strömmande,
men det finns också vildare forssträckor. På många håll delar ån upp
sig i så kallade kvillar, små vattenbäckar kring stenar och små öar och
dessa är bevuxna med lummig växtlighet.
Fallhöjden mellan Lången och Furen uppgår till cirka 18 meter och av
denna fallhöjd utnyttjas i dag 6,5 meter vid Värmeshult kraftstation
belägen vid Långens utlopp. De resterande 11,5 metrarna fördelar sig
på forssträckorna i reservatet.
Fågellivet utefter Årån är rikligt och här finns bland annat
övervintrande och häckande kungsfiskare, ”Alcedo atthis” och
strömstare, ”Cinclus cinclus”. I omedelbar anslutning till ån häckar
lärkfalk, ”Falco subbuteo”. I de strandnära lövskogarna finns en stabil
stam av mindre hackspett, ”Dendrocopos minor”.
I Årån finns också ett mycket värdefullt bestånd av storvuxen och
snabbväxande öring, ”Salmo trutta”. Öringen är för sin existens
beroende av strömmande och forsande partier.
Flera undersökningar har visat att det finns rikligt med olika
bottendjur, framför allt insekter, i Årån och många av dessa är hotade
och sällsynta arter. Även floran utefter Årån och på öarna ute i ån är
artrik och skyddsvärd.
Till de ovanligare växterna hör hampflockel, ”Eupatorium
cannabinum”, dysäv, ”Eleocharis multicaulis” och ormbunksväxten
safsa eller kungsbräken, ”Osmunda regalis”. Den senare är för övrigt
fridlyst i Jönköpings län.
Utter, ”Lutra lutra”, har tidigare funnits i anslutning till Årån men vid
de senaste inventeringarna har dock inga spår noterats.