Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Fågelforsdammen.

Kaniner och annan biologisk mångfald vid
Fågelforsdammen i Skillingaryd

Kaniner och annan biologisk mångfald vid Fågelforsdammen i
Skillingaryd, en naturkrönika i 16 bilder om det rika området alldeles
söder om dammvallen.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i februari månads tredje
vecka, år 2014.

Mossor och lavar trivs mycket bra i den höga luftfuktigheten vid
vattenfallet öster om turbinhuset vid Fågelforsdammen. Här finner
man också ett antal gamla träd som till exempel denna sedan länge
döda och fallna granlåga med en rik påväxt av just mossor och lavar.

Denna gamla, och sedan länge döda, tallåga som ligger alldeles
bredvid den lilla sjön som bildats nedströms vattenfallet, ser ut som en
skulptur i trä av något fjärran fantasividunder.

Mossorna inom området är ovanligt och vackert gröna tack vare den
höga luftfuktigheten. När vattenfallet är öppet sveps hela området in i
en livgivande dimma av små, fina vattendroppar vilket gör att den
biologiska mångfalden trivs och gynnas.

Träd- och vedlevande svampar trivs också i denna miljö och dessa
klibbalar har fått ge efter för vindar men också för altickans, ”Inonotus
radiatus”, nedbrytande verksamhet av veden.

När altickan har fått fäste i en klibbalsstam är den en effektiv
nedbrytare av veden och som ni kan se är det inte mycket kvar av
stammens inre.

Små grå fjädrar är det enda som finns kvar efter rovfågelns byte,
kanske är det en sparvhök eller en duvhök om fångat en talltita.

Den vackra praktstjärnmossan, ”Plagiomnium undulatum”, växer
relativt rikligt i området nedom fallet.

Den stora stor laxskivlingen, ”Laccaria proxima”, växer ut ifrån denna
lilla klibbalsgren vid Abbotens bro utmed gamla åfåran och dess
fruktkroppar ser faktiskt ut att vara fastlimmade på grenen.

Det ser onekligen ut som om den stora laxskivlingen växer på den
döda klibbalsgrenen som om den vore vedlevande, men laxskivlingar
är mykorrhizasvampar, märkligt. Om någon vet ett svar på detta så hör
av Er!

Den västliga hakmossan, ”Rhytidiadelphus loreus”, trivs också bra i
den höga luftfuktigheten utmed den gamla åfåran nedströms
vattenfallet. Området är dessutom skyddat från uttorkande vindar
vilket också gynnar moss- och lavfloran.

Bilden visar den lilla vackra bäckstjärnmossan, ”Rhizomnium
punctatum” eller ”Mnium punctatum” som den hette förr. Denna art
växer rikligt i anslutning till klibbalssocklarna alldeles invid
vattenfallets gjutna nedre del.

Plötsligt började det snöa och stora flingor föll sakta ner från en nästan
klar himmel och i det ögonblicket började den lilla svartmesen, ”Parus
ater”, att sjunga från grantoppen vid Abbotens bro.

Allt medan jag stod och lyssnade på svartmesens sång visslade det till
ett stycke bort och den oerhört vackra isfogeln pilade förbi mig
nedströms Abbotens bro. Det klack till i hjärtat av glädje och spänning
då kungsfiskaren satte sig 75 meter bort på en klibbalsgren.

Snabbt upp med kameran, hann tryckta av en gång, så var den borta.
Bättre än så här blev det tyvärr inte men att det är en kungsfiskare
syns med all önskvärd tydlighet.

Kungsfiskare, ”Alcedo atthis”, dess släktnamn ”Alcedo” är ett
kvinnonamn ur den romerska mytologin, och ”atthis” betyder ”en
kvinna från Athen”.

De typiska kännetecknen är, kroppsstorlek mellan 17-20 centimeter
och vingspann cirka 25 centimeter, den är med andra ord inte liten.
Kungsfiskaren har dessutom en kort stjärt, kompakt kropp, kort hals,
stort huvud och oproportionerligt lång näbb. Grönblå ovansida och
hjässa, undersidan är varmt orangefärgad och en vit fläck finns på
hakan och sidan av halsen vilket gör den omisskänlig och fantastiskt
vacker, likt en ädelsten i blått, turkos och orange.

Fågeln finns i södra Sverige upp till ungefär Västmanland. Viktiga
förutsättningar för att kungsfiskaren skall trivas är som här
stillastående eller långsamt rinnande vatten samt sandbrinkar som
stupar brant mot vattnet.

Trots sin färgstarka fjäderdräkt är kungsfiskaren svår att få syn på. När
den spanar efter fisk sitter den upprätt, ofta mycket stilla på en gren
som sticker ut över vattnet precis som på bilden.

På vintern drar de sig kungsfiskaren undan snö och is och förekommer
då oftare vid exempelvis åmynningar närmare kusten där isen inte
lägger sig, eller som här där isen sällan lägger sig.

Under kalla vintrar kan dock större delen av beståndet stryka med
vilket bland annat hände i Sverige under de stränga vintrarna i början
av 1980-talet.

Häckning konstaterades här i området åren 1974 och 1975.

Under snöfallet kom även den lilla rödhaken fram ur en vedbråte
alldeles nedströms Abboten bro så det kan verkligen löna sig att
stanna upp en stund vid denna träbro utmed Munkaleden, kan man
dessutom vara helt tyst en stund ökar chansen att få uppleva
spännande natur.

Rödhaken, ”Erithacus rubecula”, är en fågel som tidigare
kategoriserades tillhöra trastarna men numera oftast placeras i
familjen flugsnappare som ensam art i släktet ”Erithacus”.

Detta var min absolut första observation av en vildkanin i trakterna av
Skillingaryd men bekanta till mig påstår att dessa små näpna djur
funnits i nordöstra delen av Skillingaryd sedan några år tillbaka.

Vildkanin, ”Oryctolagus cuniculus”, är en art i familjen hardjur och
placeras som ensam art i släktet ”Oryctolagus” som ungefär betyder
”den grävande haren”. Den är mellan 35–45 centimeter lång och
gråbrun med rödbrun nacke och vit undersida.

Den korta svansen är vit med svart översida och öronen är inte lika
långa som hos harar och är inte svartspetsade vilket syns tydligt på
bilden. Arten fanns ursprungligen i sydvästra Europa och nordvästra
Afrika men redan för 2 000 år sedan började den föras in i övriga
Europa.

Vildkaninen inplanterades i Skåne omkring sekelskiftet år 1900 och
på Gotland år 1902 och finns nu upp till södra Småland och norra
Halland, samt i Skillingaryd. Jag har som sagt dock aldrig sett en
vildkanin i våra trakter, än mindre i trakterna av Skillingaryd. Är detta
ett fynd? Ni som vet, hör av Er!

Arten har införts som jaktvilt även i många andra områden, bland
annat i Australien och på Nya Zeeland. Den förekommer i låglänt
terräng med sandig jord och kullar med buskage och träd. Den lever i
kolonier och gräver underjordiska gångsystem, cirka 3 meter djupa
och upp till 45 meter långa och med flera ingångar.

Vildkanin är mest nattaktiv och livnär sig av gräs och örter samt delar
av året av bark och kvistar. Honan föder oftast 5–6 ungar efter 28–33
dagars dräktighet och kan få 5–7 kullar per år, i Sverige oftast fyra
kullar. Detta ger snabbt räknat mellan 25-35 ungar per år och hona.

Vildkanin kan dock göra stor skada på växande grödor och genom att
gnaga bark från fruktträd och gångsystemen kan underminera marken
och främja jordflykt. Införseln av vildkanin till Australien år 1859
ställde till problem på många sätt. Arten spred sig mycket snabbt över
stora områden och konkurrerade så allvarligt med fåren om betet att
fårhållningen skadades.

Dessutom konkurrerade den i många områden ut de inhemska
pungdjuren och för att få bukt med arten planterade man år 1868 in
rödräv, i Europa en naturlig fiende till vildkanin.

Resultatet blev dock att rävarna jagade inhemska pungdjur, som var
lättare bytesdjur än kaninerna. Först sedan man på 1950-talet hade
infört virussjukdomen myxomatos eller kaninpest lyckades man få ned
stammen.

Liksom i Europa har dock en viss resistens mot sjukdomen utvecklats,
och i somliga områden är vildkanin fortfarande vanlig. Vid ett av
Skillingaryds fältbiologers besök i Falsterbo år 1973 fick vi ungdomar
se myxomatossmittade vildkaniner vilket verkligen inte var en trevlig
syn.

Även om vildkanin på grund av sin anpassningsförmåga ställer till
problem i vissa områden där den förts in bereder den också glädje för
många människor i och med att den har blivit populär som
sällskapsdjur i sina många olika framavlade former.

Jakt på vildkanin sker vanligen med drivande hund, som klappjakt
eller i den speciella form av grytjakt som äger rum med hjälp av
tamiller, så kallad frett. Jakten med drivande hund erbjuder ofta
många och svåra skottillfällen i täta skogspartier. Dreven blir sällan
långvariga då kaninerna gärna går i gryt.

Klappjakt i buskmark där kaninerna brukar ha sin daglega är en
omtyckt och effektiv jaktform. Såtarna, de områden som skall avjagas,
bör vara små, och skyttarna ställs normalt ut längs vägar eller andra
öppningar inne i såten. Vid grytjakt släpps tamillern ned i grytet,
kaninerna brukar då omedelbart, och i mycket god fart, lämna detta,
varför det krävs snabb reaktion från skytten om ett hagelskott skall ge
avsett resultat.

Hos vildkanin uppträder virussjukdomar, bakterieinfektioner samt inre
och yttre parasiter. Den viktigaste virussjukdomen är som redan
nämnts myxomatos, eller kaninpest. En ny virussjukdom hos kanin,
först observerad i Kina år 1984, är RVHD, Rabbit Viral Haemorrhagic
Disease. Den angriper levern med i regel dödligt förlopp. Ett utbrott
av RVHD ägde rum på Gotland år 1990.

Hos vildkanin har bakteriesjukdomar inte särskilt stor betydelse, men
bland de förekommande kan nämnas harpest, som är bakterien
”Francisella tularensis”, kaninsnuva som vanligen är bakterien
”Pasteurella multocida”, kaninsyfilis, bakterien ”Treponema
paraluiscuniculi” och pseudotuberkulos, bakterien ”Yersinia
pseudotuberculosis”.

Inälvsmaskar av olika slag och yttre parasiter såsom loppor, löss och
skabb förekommer också hos vildkanin, men större betydelse har
sjukdomar orsakade av encelliga parasiter, till exempel ”coccidier”
och ”Encephalitozoon cuniculi”.

”Coccidier” är värd- och vävnadsspecifika parasiter, vilka med få
undantag lever intracellulärt, inne i cellerna. De omfattar mer än 2 500
namngivna arter, vilket bara är en bråkdel av det verkliga artantalet.
Många arter ”Coccidier” orsakar ”koccidioser” hos såväl djur som
människor.

Koccidioser är sjukdomar orsakade av parasitiska, intracellulära
protozoer i gruppen ”coccidier”. De viktigaste koccidioserna hos
människa är kryptosporidios, toxoplasmos och malaria.

Kryptosporidios är en infektion med protozoer i coccidiesläktet
”Cryptosporidium” hos människa och djur. Hos människa och flera
husdjur orsakar arten ”Cryptosporidium parvum” en diarrésjukdom
som sätter ned allmäntillståndet men som brukar vara självläkande.

Toxoplasmos är en sjukdom orsakad av den parasitiska protozoarten
”Toxoplasma gondii”. Smittan överförs vanligen till människa via rått
kött som innehåller mikroskopiskt små vävnadscystor, en vilofas i
parasitens utvecklingscykel. Flertalet infektioner ger dock inga
specifika symtom.

Sjukdomen ”Toxoplasmos” behandlas med antibiotika och i Sverige
är cirka 20 % av den vuxna befolkningen infekterad med
”Toxoplasma gondii”, vilket gör organismen till den vanligaste
zoonotiska, djuröverförda, parasiten.

Malaria är en svår sjukdom som drabbar miljoner människor i varma
länder varje år. Det är en infektionssjukdom, och smittämnet är
mikroskopiskt små, encelliga djur, som sprids med vissa myggor.

Malaria börjar med feber och frossa, som rätt snabbt går över, men
efter några dagar kommer febern tillbaka. Om malarian inte behandlas
kan så småningom organ i kroppen skadas, till exempel levern och
ibland även hjärnan.

Men malaria går att bota och man har försökt få bort malarian genom
att utrota myggorna, men det har inte lyckats. Det finns inte heller
ännu något vaccin.

Malaria var förr en vanlig sjukdom även i Europa. I Sverige kallades
den för sumpfeber eller frossa. I slutet av 1800-talet fick tusentals
människor här i Sverige malaria varje år. Sista, eller ska vi säga
senaste gången för säkerhets skull, någon smittades av malaria i
Sverige var år 1933.