Vår naturkrönikör Dan Damberg levererar naturbilder från bilfönstret.

Bilder från ett bilfönster, del 3

Bilder från ett bilfönster, del 3, en natur- och kulturkrönika i 16 bilder från
lite varstans i Svenarums-, Hagshults- och Nydala socknar samt utmed den
vackra Härån.

Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, långfredagen, påsken 2014.

Tranparet ute vid ”Store stenen”, sydost om Skillingaryd, är som vanligt på
plats för årets häckning men i år får de sällskap av ett par sångsvanar.

Sångsvansparet vid ”Store stenen” håller här som bäst på att bygga sitt
rede och bara 50 meter söder därom finns tranparet. Hoppas de kan
häcka tillsammans.

Nästa tranpar finns invid Tofteryds kyrka och att häckningsbestyr är på
gång är tydligt. Tofterydsbygden är för övrigt enastående vacker inte
minst såhär på våren.

Nästan framme vid Torarp invid Härån sitter denna välväxta fälthare och
inmundigar vad ängarna har att erbjuda av örter och gräs.

Vid Södra Torarp fanns i år bara fyra blommande mosippor vilket tyvärr är
färre än vanligt.

Mosippan, ”Pulsatilla vernalis”, är en art i familjen ranunkelväxter och är
en flerårig ört med tjock jordstam, som i sin topp bär en rosett av
vintergröna, läderartade, parbladigt delade blad med breda flikar.

Mosippan utvecklar nya blad efter blomningen i april-maj och de först
hängande, sedan upprätta blommorna, som är vita på insidan och
rödaktiga eller svagt violetta på den silkeshåriga utsidan, sitter ensamma i
toppen av mellan 5–15 centimeter höga stjälkar. Frukterna är nötter med
långa spröt.

Mosippa är en mycket vacker och relativt sällsynt art i Sverige och den
också är fredad. Blomningen sker som sagt i april-maj, varefter bladen
utvecklas. Mosippa är Härjedalens landskapsblomma.

Mosippan hör hemma i Nord- och Mellaneuropa och växer på tallhedar
och sandåsar och i Sverige förekommer den sällsynt norrut till Jämtland
och odlas ibland som prydnadsväxt.

Mosippan är verkligen ”välklädd” och tål därför ett antal frostgrader tack
vare den tjocka ”pälsen”.

Invid mosipporna växte den vackert och friskt gröna torsklaven, ”Peltigera
aphthosa”, som är en art i gruppen bladlavar. Den har stor, tjock bål, som
kan bli drygt 20 centimeter i diameter.

Bålen har breda, runda lober och ovansidan är grön och har små, bruna,
vårtlika bildningar, så kallade cephalodier, som innehåller cyanobakterier,
medan bålen i övrigt innehåller grönalger. Undersidan är mörk med
ljusare kanter.

Bruna fruktkroppar, apothecier, är ganska vanliga och sitter i bålkanterna.
Arten är tämligen allmän i hela Sverige och växer på marken i mossa och
på fuktiga klippor. Den har fått sitt svenska namn av att den inom
folkmedicinen, i enlighet med signaturläran, använts mot sjukdomen
torsk.

Torsk är i allmänt språkbruk benämning på infektion i mun- och
svalgslemhinnan orsakad av svampar av släktet ”Candida”, som ger fläckar
av vit beläggning.

Candidiasis eller candidosis, är infektioner orsakade av svampar i släktet
”Candida”. De drabbar oftast huden, speciellt i ljumskarna, eller
slemhinnorna i munnen, torsk, eller slidan. Dessa infektioner behandlas
med antibiotika.

Mera allvarliga infektioner, till exempel i lungor, matstrupe eller ögon,
som en följd av allmän blodförgiftning, förekommer hos personer med
kraftigt nedsatt immunförsvar, såsom vid aids eller vid behandling med
cellhämmande läkemedel, cytostatika kräver ofta behandling med
svampmedel.

På fälten gick stora flockar med starar och trastar, dessa flockar kan såhär
års innehålla den ovanliga ringtrasten men vi fick nöja oss med en vacker
björktrast denna gång.

Oftast väl skilda från trastarna går stararna och dessa vackra och
efterlängtade vårfåglar är lättare att komma nära.

Staren, ”Sturnus vulgaris”, är en art i fågelfamiljen starar. Den är mellan
20–22 centimeter lång, med kort stjärt, och har grön- och
purpurskimrande svart dräkt med små ljusa prickar, framför allt på rygg
och vingar. Under höst och vinter är den svart med större, vita fläckar.

Arten häckar i odlingsbygd och gles skog från Europa österut till Mongoliet
och den finns i hela Sverige, utom i fjällen.

Staren är hålhäckare och bosätter sig gärna i holkar och är flyttfågel och
tillbringar vintern bland annat i Nordsjöländerna.

Staren uppfattades förr som en ”turfågel” som man gärna ville ha på
gården, och starholkar sätter man upp än i dag.

På fälten alldeles öster om den vackra och anrika Nydala kyrka, som ni ser
på bilden, fanns det gott om trastar, ringduvor samt ett tranpar som
förberedde häckning.

Här ser man Nydalas eget tranpar, födosökande bland tuvorna i det gula
fjolårsgräset, undrar var de tänker placera sitt rede i år.

Avslutningsbilden för denna gång blir på massblomningen av vacker vårlök
framför västra delen av Nydala kyrka.

Enligt Carl Fredrik Hoffberg år 1792 kunde torkade och malda lökar
användas till nödbröd, se nedan.

”Wåfferdags-lök, w. i kåltäppor. a. Dess lökar kunna kokas och ätas: äfwen
torkas och malas til mjöl under misswäxt, hwaraf med litet tilsats af annat
mjöl, bröd bakas.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg år
1792.