Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Bergs slussar.

Bergs slussar och historien om Göta kanal

Bergs slussar och historien om Göta kanal, en kulturkrönika i
4 bilder från en spännande plats i landskapet Östergötland mellan
Vreta klosters kyrka och klosterruin och en känd chokladfabrik.

Text och bild Dan Damberg, Skillingaryd i den absoluta början av
juni månad anno 2014.

Mina bilder denna gång är tagna vig Bergs slussar, den branta
slusstrappan i Göta kanal med hela sju slussportar i tät följd mellan
sjöarna Roxen och Boren.

Göta kanal kallas för övrigt vattenvägen mellan Mem vid Slätbaken,
vid Östersjön i Östergötland, och Sjötorp vid Vänern i
Västergötland.

Kanalen är hela 190,5 kilometer lång, därav är den grävda delen 87,3
kilometer och tillsammans med Vänern och Trollhätte kanal bildar
Göta kanal en hela 390 kilometer lång vattenväg tvärs genom
Sverige.

Till denna anknyter Kinda kanal vid Roxen och Säffle kanal samt
Dalslands och Snäcke kanaler vid Vänern.

Göta kanal går genom sjöarna Asplången, Roxen, Boren, Vättern,
Bottensjön samt Viken, där den når sin högsta nivå med 91,8 meter
över havet.

Göta kanal ägs av staten genom AB Göta kanalbolag i Motala och
kallas ibland för Sveriges längsta fastighet. Kanalområdet är totalt
118,6 meter, eller 200 alnar, brett. Kanalen är i regel 14 meter bred
vid bottnen och 26 meter vid ytan samt 3 meter djup.

Fartyg som idag tillåts trafikera kanalen får ha en största längd på 30
meter, en största bredd på 7 meter och ett största djupgående på 2,82
meter. Den segelfria höjden är 22 meter och högsta tillåtna hastighet
är 5 knop.

De totalt 58 slussarna är som regel 35,63 meter långa och 2,97 meter
djupa. Bredden i portöppningarna är mellan 7,2–7,6 meter men
genom att sidorna i slusskamrarna är bågböjda i såväl längdled som
djupled är kamrarna endast mellan 6,2–6,4 meter breda vid bottnen.

Kanalen är numera helt och hållet inriktad på turism och
fritidsbåttrafik och har bland annat 20 gästhamnar med en väl
utbyggd service.

Staten har, sedan den år 1978 tog över AB Göta kanalbolag, satsat
cirka 450 miljoner kr, till och med år 2007, på upprustningen av
Göta kanal och en mekanisering av slussar och broar.

Under en säsong, från maj till september, passerar cirka 5 000
fritidsbåtar genom kanalen, som dessutom regelbundet trafikeras av
cirka 10 passagerarfartyg från 7 olika rederier.

Kanalens kapacitet bestäms dock av Brunnbys nedre sluss, som är
0,8 meter kortare än normalslussen samt vattennivån i sjöarna Viken
och Vättern, som ibland har understigit den stipulerade, samt
väntetiderna vid slusstrappan i Berg där mina bilder är tagna.

De första förslagen om en kanalled mellan Västerhavet och
Östersjön lades fram redan år 1525 av biskop Hans Brask och
motivet var att handelsfartygen skulle slippa besväras av Hansan
samt kunna kringgå Öresundstullen, men först sedan Trollhätte kanal
öppnats år 1800 kom dessa planer att realiseras.

Hans Brask levde mellan åren 1464–1538 och var bland annat
biskop i Linköping. Han blev huvudmotståndare till Gustav Vasas
religionspolitik och måste gå i landsflykt till Polen, varifrån han
manade till trohet mot den katolska saken.

Hansan eller Hanseförbundet var ett merkantilt och politiskt förbund
mellan tyska köpmän och städer i Nordsjö- och östersjöområdena
från mitten av 1100-talet till mitten av 1600-talet. Ordet hansa
betydde ursprungligen ”följe” och kom cirka år 1200 att betyda ”en
grupp köpmän verksamma i utlandet”.

I sin ”Afhandling om Canaler genom Sverige med särskildt afseende
å Wenerns sammanbindande med Östersjön”, från år 1806,
argumenterade Baltzar von Platen, för att den 300-åriga visionen
skulle förverkligas. De främsta motiven var fortfarande handels- och
försvarspolitiska och hans förslag byggde på en kanalutredning från
1780-talet av vattenbyggaren Daniel Thunberg.

Baltzar von Platen fick år 1808 Kungl. Maj:ts uppdrag att utreda
ärendet, varvid han från England inkallade ingenjören Thomas
Telford, som på 21 dagar stakade ut hela kanalsträckan, i stort sett
enligt Thunbergs förslag.

Enligt brittisk förebild hade man valt att i stor utsträckning skilja
kanalen från de naturliga vattendragen och på så sätt slapp man
problemen med rinnande vatten och det blev möjligt att samla ihop
slussarna och bygga dem där berggrund fanns tillgänglig.

Man ville också kunna tömma kanalen vid underhåll och
reparationer samt under längre vinterperioder. Denna så kallade
torrgrävningsmetod övergavs dock vid senare kanalbyggen i Sverige.

Hösten år 1809 framlades en motion om ”Götha Canalen” i
riksdagen, troligen på von Platens initiativ och den 11 maj år 1810
utfärdade regeringen, där von Platen nu var statsråd, privilegier och
bolagsregler för kanalbolaget.

Arbetet med att bygga kanalen påbörjades omedelbart och man har
beräknat att sammanlagt 8,5 miljoner dagsverken à 12 arbetstimmar
utnyttjades till bland annat 7 miljoner kubikmeter jordschaktning,
200 000 kubikmeter bergsprängning och 200 000 kubikmeter
murning.

Arbetet bedrevs huvudsakligen med hjälp av arbetskommenderingar
från den indelta arméns regementen. En mindre del av arbetsstyrkan
var civilpersoner samt ryska desertörer, som frivilligt anslutit sig.

Som mest arbetade 7 000 man vid kanalbygget, en uppgift från år
1812, men oftast var arbetsstyrkan lägre och ”bara” mellan
2 000–3 000 man.

Kostnaden hade beräknats till 1,6 miljoner riksdaler banko, men kom
slutligen att uppgå till 10,4 miljoner riksdaler banko. Detta skall
dock ses mot bakgrunden av en akut penningkris med galopperande
inflation under 1810-talet samt förändringar av kanalens
dimensioner, med mera.

Vid en jämförelse med nutida anläggningsentreprenader förefaller
därför inte fördyringen särskilt anmärkningsvärd. Trots de svåra
ekonomiska motgångarna och riksdagens upprepade hot om
nedläggning lyckades von Platen och hans medhjälpare föra
kanalbygget i hamn. Västgötadelen invigdes år 1822 och
Östgötadelen inte förrän år 1832, tre år efter von Platens död.

Kanalfarten var dock ganska blygsam de första decennierna för att
sedan kraftigt öka i omfattning efter år 1850 och sin kulmen nådde
den på 1930-talet, då konkurrensen från buss- och lastbilstrafiken
började göra sig gällande.

Före år 1850 var spannmål, salt, sill och brännvin de vanligaste
varuslagen men så småningom kom trä, papper, trämassa och ved att
svara för de största volymerna. Under 1900-talet blev olja, kol, koks,
malm och metaller allt viktigare frakter men efter år 1950 avtog
nyttotrafiken snabbt.

Kanalens betydelse är tyvärr ännu dåligt utredd men helt klart är att
kanalbygget liksom Motala verkstad, som byggdes av kanalbolaget,
kom att fungera som en yrkesskola för en kommande generation
industriidkare med mera.

En rad innovationer introducerades i Sverige i samband med Göta
kanal, till exempel ett ångdrivet mudderverk, som von Platen
inhandlade i England år 1822.

Motala stad och Karlsborgs fästning ses också som direkta följder av
kanalbygget.

Motala är en stad och centralort i Motala kommun i Östergötland
med 29 798 invånare. Motala är en hamn- och industristad vid
Vättern och Göta kanal. Stadens historia är nära förknippad med
Baltzar von Platen, vars staty står på Stora torget och vars grav finns
invid Göta kanal. I Motala finns även Kanal- och sjöfartsmuseet.

Vid Göta kanals byggande anlades år 1823 Motala friköping, och
strax intill växte ett brukssamhälle fram runt Motala verkstad, som
anlades år 1822.

Köpingen Motala blev stad år 1881 och år 1948 inkorporerades
tätorten Motala verkstad och andra grannkommuner med Motala,
vars näringsliv har varit industriellt präglat, bland annat genom
Luxor, Electrolux och Motala verkstad. Motala blev även känt för
sin rundradiostation, grundad år 1927, Stockholm-Motala,
Stockholm-Motala.

Karlsborgs fästning planerades och byggdes mellan åren 1819–1909
på Vanäs udde i Vättern enligt ett av dåvarande chefen för
ingenjörtrupperna B.E. Sparre utarbetat förslag. Fästningen
uppfördes vid den nya kommunikationsleden Göta kanal som ett led
i centralförsvarsidén, vilken utvecklades efter Sveriges förlust av
Finland år 1809.

Denna centralförsvarsidé byggde på tanken att det skulle finnas
centrala fästningar inne i landet som stöd för trupperna under deras
samling. I planerna ingick också fästningsbyggen i Jönköping och
Askersund, men dessa genomfördes aldrig.

Karlsborgs fästning skulle bli upplagsplats för arméns vapen och
förråd, men också vara en tillflyktsort för myndigheterna.
Kungafamiljen och regeringen skulle vistas där under ett krig, och
Riksbanken skulle flytta dit och föra med sig guldförråd och
kronjuveler.

I likhet med till exempel Sveaborg skulle fästningen inom vallarna
rymma en hel stad med dess olika faciliteter. Fästningens mest
karakteristiska del är slutvärnet, som projekterades på 1830-talet av
fortifikationsingenjören Johan af Kleen, som levde under åren 1800–
1881.

Denna 670 meter långa försvars- och kasernbyggnad med en
garnisonskyrka i mitten representerar tidens främsta byggnadskonst i
Sverige. Garnisonskyrkan var även avsedd att kunna fungera som
mötesrum för riksdagen.

Trots den långa byggtiden blev fästningen aldrig helt färdig, bland
annat kom utanverken inte till stånd i full omfattning och år 1927
upphörde Karlsborg att vara en krigsfästning, men är fortfarande en
levande militär inrättning genom de olika utbildningsförband som är
verksamma där.

Livregementets husarer, K 3, är förlagt till Karlsborgs fästning samt
Fallskärmsjägarskolan, FJS, som dock lades ned år 2009 och
omorganiserades till 323. Fallskärmsjägarkompaniet vid 32.
Underrättelsebataljonen som dock fortfarande ingår i Livregementets
husarer, K 3, samt Försvarsmaktens överlevnadsskola som också
ingår i Livregementets husarer, K 3, vid Karlsborgs fästning.