Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Movadsbäckadråget

Movadsbäckadråget del 3

Movadsbäckadråget del 3, en natur och kulturkrönika i 16 bilder från
översvämnings- och kärrmarkerna utmed Movadsbäcken på norra
delen av ljungheden på Skillingaryds skjutfält.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, veckan efter
midsommarhelgen 2014.

De höggula käringtänderna, ”Lotus corniculatus”, styvmorsviolerna,
”Viola tricolor”, både de normalfärgade och de helgula, de lätt ljusblå
ärenprisveronikorna, ”Veronica officinalis”, den kraftfullt röda
bergsyran, ”Rumex acetosella” och den friskt gröna och nyspirande
ljungen, ”Calluna vulgaris”, gör sig mycket vackert mot den svartbrända
marken ute på ljungheden på Skillingaryds skjutfält.

De gula gråfibblorna, ”Pilosella officinarum”, sprider sig effektivt
över den svartbrända ljungheden, och så gör även lingonen,
”Vaccinium vitis-idaea”.

Stora områden av ljungheden täcks av vackert och mättat röd
bergsyra, ”Rumex acetosella”, som är en lågväxt, flerårig ört med
skilda han- och honplantor.

Även dessa kraftfulla staggtuvor, ”Nardus stricta”, sätter sin
speciella karaktär på området framför allt i ljunghedens randområden
på norr.

Bilden visar gamla förvedade stammar av vanlig ljung, omöjliga
som bete åt djur, men vid bränning av ljunghedar spirar snabbt nya
fräscha ljungskott vilka duger som föda åt bland annat kor, åtminstone
förr i tiden.

Movadsbäcken skär av norra delen av ljungheden i öst-väst riktning
och man ser detta tydligt även på långt håll på florans
artsammansättning och på bården av pors och viden.

I vitmossan utmed Movadsbäcken växer rikligt med rundsileshår,
”Drosera rotundifolia”, och tranbär, ”Vaccinium oxycoccos”, ännu är
det dock ett tag kvar innan tranbären är färdiga och sileshåret
blommar.

Ännu en bild på de vackert rosablommande tranbären, ”Vaccinium
oxycoccos”, vars bär kan användas bland annat till sylt och likör.

Enligt C F Nyman år 1868 användes de kokta med honung mot mask
hos barn, och bären, ”Baccæ Oxycocci”, upptogs också i farmakopén.

Carl von Linné uppger år 1749 att ”af bären betjena sig Guldsmeder,
wid hwitkokningen af silfwer”.

Bildens vackert blommande kråkklöver, ”Potentilla palustris”, är en
flerårig ört som kan bli upp till fem decimeter hög och som ofta bildar
stora bestånd, som här vid Movadsbäckadråget.

Kråkklöver placeras ofta i ett eget släkte, kråkklövrar, ”Comarum”,
men den är trots sitt namn varken släkt med klövrar, i släktet
”Trifolium” eller vattenklövrar i släktet ”Menyanthes” som hör till
helt andra växtfamiljer.

Bilden visar hattundersidan och foten av en hätting som förmodligen
är arten myrhätting, ”Galerina paludosa”, även om jag inte helt kan
utesluta den nära släktingen kärrhätting, ”Galerina tibiicystis”.

Bilden visar hattens ovansida på förra bildens hätting, förmodligen en
myrhätting, ”Galerina paludosa” även om jag, som sagt, inte helt kan
utesluta den nära släktingen kärrhätting, ”Galerina tibiicystis”.

Ett gammalt skjutmål ligger i solen sedan många år som vitnande
benknotor och minner om en tid då artilleriet hade sina övningar på
Skillingaryds skjutfält.

Denna lilla minigöl är förmodligen ett minne från en krevad från
artilleri eller granatkastare för ett stort antal år sedan.

I förra bildens minigöl trivs bland annat dybläddran, ”Utricularia
intermedia”, som blommar i juli-augusti med klargula blommor.

Kronan har platt läpp och lång sporre som ligger tryckt mot läppens
undersida men än får vi vänta en stund på de märkliga blommorna.

Bilden visar en rödfransad björnspinnare, ”Diacrisia sannio”, som är
en fjärilsart som först beskrevs av Carl von Linné år 1758. Arten ingår
i familjen björnspinnare och är reproducerande i Sverige.

Avslutningsvis ”ormen i paradiset”, en 80 Rökvinggranat M-1080-
2050 6251100 2 min med zonrör, tidrör. Zonröret är ett tändrör som
används till robotar och till granater för artilleripjäser, granatkastare
och luftvärnskanoner och utlöser explosionen på ett visst avstånd,
vanligtvis några meter, från marken eller från målet.

Se men inte röra!!

PS! Ursäkta ordvalet alla ni livsformer som räknas till ormarna.

Ormar, ”Serpentes”, underordning fjällreptiler med cirka 2 900 arter, i
Sverige finns dock bara huggorm, snok och hasselsnok.

Ormar är från en decimeter till 10 meter långa, längst är anakonda och
nätpyton, och har en långsmal kropp utan extremiteter.

Ormarna utvecklades från ödlorna, där de äldsta fossilen är 90–95
miljoner år gamla. Några har rudimentära ben i form av två sporrar
vid kloaköppningen.

Ormar är växelvarma och en del har värmeregistrerande membran i
läpparna eller på huvudets sidor som gör att de kan ”se” infraröd
strålning från varmblodiga djur och följaktligen jaga i totalt mörker.

Bytet är vanligen stort i förhållande till ormen då munnen är mycket
tänjbar och munnens ben löst sammanfogade, medan den ena halvan
av underkäken håller fast bytet skjuts den andra fram.

För att ormen ska kunna andas med bytesdjuret i munnen förs luftröret
fram till underkäkens framparti.

Boa- och pytonormar har två lungor men hos övriga arter är vänster
lunga tillbakabildad. Ormar har en inre befruktning och lägger ägg
eller föder fullt utvecklade ungar.