Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt västkusten.

Västkustsommar, del 4

Västkustsommar, del 4, en natur- och kulturkrönika i 15 bilder från
Svea rikes västra kust, om biologisk mångfald, sand och klippor och
salta havsstänk.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av juli månad år
2014.

Man kan nästan tro att det är ett miniskagen man ser, två vattenmassor
som möts från två olika håll som samtidigt bygger en sandrevel.

Norr om staden Skagen på norra Jylland ligger Danmarks nordligaste
udde som heter Grenen där det är Skagerack och Kattegatt som möts
men här på min bild är det Kattegatts salta vatten till vänster som
möter Suseåns söta vatten till höger.

Suseåns mynning ligger alldeles till höger på min bild och platsen
heter Vesslunda naturreservat.

När jag såg denna vy från Suseåns mynning tänkte ja osökt på en
gammal, och dyr, film jag såg en gång som hette Waterworld. Filmen
är en amerikansk postapokalyptisk actionfilm från 1995 i regi av
Kevin Reynolds med bland andra Kevin Costner i bärande roller.

Handlingen är mycket kort, att i en postapokalyptisk framtid har
polarisarna smält och vatten täcker planeten och de få människor som
finns kvar bor på atoller och förfallna båtar, rester från en svunnen tid
med bland annat en rikedom av träd kan fortfarande, som här, flyta på
havets yta.

Att koppla samman detta framtida filmscenario med dagens
klimatdebatt med olika växthusgaser får ni göra själva.

Det finns miljoner av dem på stranden och de hoppar iväg så fort
man försöker titta lite närmare på de små liven. Många kallar dem
bara för sandloppor men det finns många olika arter som exempelvis
strandloppa, ”Talorchestia deshayesii”, sandhoppare, ”Talitrus
saltator”, kusthoppare, ”Orchestia gammarellus” eller tångloppa,
tångmärla, ”Gammarus locusta”, kanske är det den sistnämnda.

En enda röd brännmanet, ”Cyanea capillata”, kunde jag hitta på
stranden denna kväll. De tillhör klockmaneterna, och är den art av
maneter med störst känd medusa.

En medusa är ett utvecklingsstadium hos nässeldjur där kroppen
förkortats och vanligtvis blivit mycket bredare

Den förekommer i de kylslagna vattnen i Arktis, norra Atlanten och
norra Stilla Havet och noteras bör att tillväxten hos de enstaka
individerna hämmas i varmare vatten, varför de största exemplaren
påträffas i de kallaste vattnen.

I Sverige påträffas denna manet längs med västkusten och in i den
sydvästra delen av Östersjön. Den enda delen av brännmaneten som
inte ”bränns” är klockans ovansida

Om man råkat bli bränd sker behandling först och främst genom att
kvarsittande tentakler plockas bort med pincett. Många ”huskurer”
finns dock beskrivna och av dessa måste främst metoden ”att skrubba
såren med sand” avskrivas, detta förvärrar endast skadan även om
kvarvarande tentakler först har tagits bort.

Spolning med saltvatten eller vinäger kan ge viss lindring, saltvattnet
ger också kylning som hjälper till att lindra. Svåra fall behandlas på
sjukhus med antihistaminer och, vid behov, hjärt-lungräddning.

I svenska vatten blir den röda brännmaneten vanligen inte mer än 50-
60 centimeter i diameter under badsäsongen men under hösten kan
enstaka exemplar dock bli närmare 1 meter i diameter

Detta är förmodligen något som heter karragentång, ”Chondrus
crispus”, även känd som pärlmossa och brosktång, och är en rödalg i
ordningen ”Gigartinales”.

Bålen är läder- eller broskartad och kan bli upp till 20 centimeter hög
samt är gaffelförgrenad. Färgen varierar från rött till blått men kan
blekas i solljus och då se ut som på bilden.

En och annan amerikansk rakknivsmussla, ”Ensis directus”, går det att
hitta på stranden, men i år är de, än så länge fåtaliga, åtminstone där
jag befunnit mig.

Två ”ruskor” av tarmtång ligger uppspolande på stranden mellan
Boabjer och Garnbjer och på latin heter arten ”Enteromorpha
intestinalis”, den består av långa, uppblåsta och ogrenade
tarmliknande rör precis som namnet antyder.

Mängder av uppspolade öronmanter ligger på den långa stranden på
Långasand, dessa varelser som planlöst driver med strömmar och
vindar och som är mer vatten än havet de lever i.

Världens äldsta fotavtryck från en människa, ”Homo sapiens”, skall
ha hittats i Frankrike, avtrycket är mellan 23 000-32 000 år gammalt,
bildens fotavtryck är från 2014.

Vi har åstadkommit mycket bara under denna extremt korta tid i
jordens och livets historia, som är i runda tal 4,5 miljarder år
respektive 3,7 miljarder år.

Den moderna människan, den art som alla nu levande människor
tillhör, utvecklades ur en begränsad population av äldre släktingar i
Afrika för bara cirka 200 000 år sedan.

Arten, vi, spreds över Afrika och till resten av världen och i
Mellanöstern har man hittat 95 000 år gamla fossil, men den
huvudsakliga migrationen ut ur Afrika skedde troligen senare, för
omkring 55 000–49 000 år sedan.

För cirka 30 000 år sedan ersatte den moderna människan
neandertalmänniskan i Europa, och därmed var alla andra
homininarter utom ”Homo floresiensis” utdöda. När denna
människoart försvann, för omkring   13 000 år sedan var vi, ”Homo
sapiens”, den enda kvarvarande människoarten.

Om man räknar fyra generationer på hundra år blir 13 000 år som
ensamma bara 3250 generationer, och jag menar faktiskt ordet ”bara”.

Bildens sandmussla, ”Mya arenaria”, bland alla hjärtmusslor och
littorinasnäckor eller strandsnäckor på stranden, är en art i familjen
sandmusslor.

Den har ett upp till 10 centimeter långt, vitt och ovalt skal. Musslan
lever nedgrävd i bottnen, oftast på bara några decimeter djupt vatten,
och når med sin decimeterlånga sifon upp till havsbottnens yta.

Sifon är en rörlikt förlängd in- eller utströmningsöppning för
omgivande vatten hos flera grupper vattenlevande djur, såsom musslor,
framgälade snäckor och sjöpungar.

Om den störs kan den snabbt gräva sig flera decimeter ned i bottnen.
Sandmussla är vanlig på grunt vatten i norra Atlanten och Stilla havet
och den är ätlig och i USA föremål för kommersiellt fiske.

Bildens strandmållor, ”Atriplex littoralis”, växer frodigt på stränderna
på Västkusten och bildar en kraftfull grön bård närmast efter den
öppna sandstranden. Det är en ettårig ört med skilda han- och
honplantor.

Det är faktiskt inte långt ner till den absoluta strandzonen där jag hitta
denna storrams, ”Polygonatum multiflorum”, på bilden omgiven av
mer eller mindre överblommade mjölkörter.

När jag sakta vandrar hemåt i skymningen sitter den vackra
törnskatehanen i ett upplag med avverkat ris och sly vid vägkanten
och beskådar omgivningarna. Han har ”fru och barn” på platsen för de
har häckat här i år.

Plötsligt står den där, rådjuret, och bara ser på mig, blixt stilla, vinden
blåser ljum och svag emot mig och gör att min vittring inte känns. Vi
tittar på varandra i någon minut som verkar som en evighet sedan är
scenen över, för evigt.

Tack för idag och på återseende.