Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på jaktfalken.

Mötet, del 33, jaktfalk

Mötet, del 33, jaktfalk, en natur- och kulturkrönika i 10 bilder om
världens största falk, en stor och imponerade rovfågel från de
nordliga skogarna.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i juli månads första vecka
2014.

Det var bara några hundra meter ner till havet, regnet öste ner på
tvären på grund av den kraftiga sydvästvinden och åskan blixtrade
och dundrade med en kraft som gjorde att jag mycket ovilligt
lämnade bilen för att bättre kunna artbestämma den stora rovfågel
som kom inflygande mot den plats där jag befann mig.

Det var mycket riktigt det jag först trodde och anade, nämligen en
jaktfalk, vår största falkart.

Jaktfalken fortsatte rakt emot mig och kom allt närmre vilket gjorde
att spänningen steg tillika min puls.

Det är här dramat med jaktfalken utspelar sig, på Eskiltorps ängar i
Vellinge kommun i sydvästra Skåne.

Redan år 1951 förklarades strandängarnas som naturminnesmärkt
område och reservatet förvaltas och vårdas av markägaren och
skogsvårdsstyrelsen.

Eskilstorps ängar har strandängar av riksintresse, som bland annat
har ett dokumenterat botaniskt, ornitologiskt, geografiskt och
markhistoriskt naturvårdsvärde.

Det är knappt man tror sina ögon men jaktfalken landar på en
gammal halmbale bara cirka 50-75 meter från den plats där jag står
parkerad med min bil.

Eftersom min maximala brännvidd på kameraobjektivet är hela
1200 millimeter kommer jag så här nära med på bara 720 millimeter.

Regnet öser fortfarande ner, vinden är mycket kraftig, åskan blixtrar
och dundrar rakt över mitt huvud och jaktfalken är alldeles
genomblöt, sekunden senare ruskar den av fjäderdräkten på samma
sätt som blöt hund.

Här ruskar jaktfalken av sig vätan precis som en hund och bilden blir
faktiskt ganska kul, man förstår verkligen att den inte är bekväm i
det extrema vädret.

Jaktfalken, ”Falco rusticolus”, är rödlistad som Sårbar, VU, men
uppfyller kriterierna för kategorin Starkt hotad, CR, men
nedgraderas till Sårbar, VU, beroende på en livskraftig och stabil
population i Norge.

Den är världens största falkart med en kroppslängd på mellan 53–
63 centimeter och ett vingspann på mellan 109–134 centimeter. Den
har breda vingar med rätt trubbiga spetsar för att vara en falk och den
kan förväxlas med pilgrimsfalk, särskilt då unga fåglar som även kan
förväxlas med duvhök.

De svenska falkarna tillhör den mörkgrå morfen, varianten, där de
gamla falkarna har en grå till gråbrun ovansida med ljust askgrå
tvärvattring eller fläckning. Den vita undersidan är fint mörkt
fläckad eller streckad med en del tvärvattring på kroppens sidor och
på ”byxorna”.

Det finns många färgvariationer hos jaktfalken och omkring ett
dussin har beskrivits som underarter eller egna arter, idag erkänns
dock ingen underart. Den enda population som har en stabil
avvikelse är den isländska stammen som är ljusare grå än den övriga
världspopulationen. De delvis vita grönländska fåglarna,
grönlandsfalkarna, uppvisar dock en stor variation och övergången
till mörkare fåglar är klinal.

Klinal variation är en geografisk kontinuerlig övergång med en
successiv ändring av något karaktäristiskt drag hos växter eller djur,
som exempelvis storlek, färg, fysiologiska egenskaper eller
beteende.

Jaktfalken har en cirkumpolär utbredning inom arktiska och nordliga
tempererade områden i Europa, Asien, Nordamerika, på Grönland
och Island. I Europa, inklusive Grönland och Ryssland väster om
Uralbergen, beräknas det finnas mellan 1650–2650 par.
Världspopulationen har beräknats omfatta mellan 7000–17000 par.

I Sverige finns jaktfalken häckande i fjällkedjan från norra Dalarna
och norrut och det högsta antalet kända par i Sverige är 89 par vilket
inträffade år 2004.

Stammen av jaktfalk har till skillnad från pilgrimsfalken varit relativt
stabil under de senaste 50 åren men ett antal tidigare kända boplatser
i Härjedalen och Dalarna har övergetts. Dessa boplatser ligger i
utkanten av det huvudsakliga utbredningsområdet och försvinnandet
kan bero på minskad tillgång till ripa, vilket i sin tur kan vara
orsakad av långsiktiga vegetationsförändringar såsom varmare
klimat och/eller hårt betestryck av ren.

Jaktfalken häckar i klippbranter främst inom björkskogsbältet eller
videregionen i fjällkedjan. Den bygger inget eget bo utan utnyttjar
främst gamla risbon av korp och ibland även av fjällvråk eller
kungsörn.

Jaktfalken är liksom pilgrimsfalken relativt traditionsbunden och
samma boplats kan utnyttjas flera år i rad, men med tanke på att
korpbona efter några års häckningar slits ned så utnyttjar falkarna
alternativbon inom reviret. Dessa kan ibland ligga i samma
klippbrant eller i branter upp till 10 kilometer från det ursprungliga
boet.

Tack för idag och på återseende!