Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på svampar.

Svampar, svampar och åter svampar, del 2

Svampar, svampar och åter svampar, del 2, en natur- och
kulturkrönika i 44 bilder från Skillingaryds skjutfält mellan
Hemvärnsgården och Hässlehultsgölen svamprekordhösten året 2014.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av september
månad anno 2014.

 

Svampar, ”Fungi”, är ett organismrike med totalt cirka 100 000
beskrivna arter, varav cirka 12 500 finns i Sverige.

Trots det stora antalet arter är svamparna fortfarande dåligt kända, och
enligt en uppskattning bör det verkliga antalet arter totalt i världen
vara runt 1,5 miljoner, eller sex gånger mer än antalet växtarter.

Bildkommentar, bilderna är tagna i området väster om Malmstigen på
Skillingaryds skjutfält, och öster om Östersjön.

Genom DNA-studier har man upptäckt att de grupper av ”svampar”
som traditionellt studeras av mykologer egentligen hör till tre olika
riken, ”Fungi”, egentliga svampar, ”Chromista” eller
”Chromalveolata”, är ett rike eukaryota organismer som omfattar
såväl fotosyntetiserande alger, parasiter och andra heterotrofer samt
”Protozoa”, ”encelliga djur” eller ”urdjur”.

Eukaryota organismer har en cellkärna avgränsad av ett cellmembran,
motsatsen är prokaryota organismer vars celler inte innehåller
membranavgränsade cellkärnor.

Bildkommentar, bilderna är tagna i området väster om Malmstigen på
Skillingaryds skjutfält, och öster om Östersjön.

Heterotrofer är organismer som inte kan producera sin egen näring via
fotosyntesen till skillnad från de gröna växterna utan måste
syntetisera, ”äta”, organsikt material. Detta förekommer hos alla djur
och svampar, hos de flesta bakterier samt hos saprofytiska och
parasitiska växter.

Bildkommentar, bilderna är tagna i området väster om Malmstigen på
Skillingaryds skjutfält, och öster om Östersjön.

Motsatsen till heterotrofer är autotrofer vilket är organismsers förmåga
att av helt oorganiskt material bilda alla för livet nödvändiga
organiska ämnen.

De autotrofa organismerna är av två slag, de fotoautotrofa, vilka
utnyttjar solenergin via fotosyntesen och de kemoautotrofa, som frigör
den nödvändiga energin genom oxidation av vissa oorganiska ämnen,
till exempel svavelväte, järnföreningar, ammoniak och nitrit.

Växter är i allmänhet fotoautotrofa men bland bakterier förekommer
såväl fotoautotrofa som kemoautotrofa former.

Bildkommentar, bilderna är tagna i området väster om Malmstigen på
Skillingaryds skjutfält, och öster om Östersjön.

Riket ”Fungi”, egentliga svampar, består av sex fyla,
sporsäckssvampar, ”Ascomycota” med cirka 65 000 arter,
basidiesvampar, ”Basidiomycota” med cirka 32 000 arter,
pisksvampar, ”Chytridiomycota” med drygt 700 arter,
glomeromyceter, ”Glomeromycota” med knappt 200 arter,
mikrosporidier, ”Microsporidia” med fler än 1 300 arter och slutligen
oksvampar, ”Zygomycota”, med drygt 1 000 arter.

Fyla, eller fylum, är en kategori i det biologiska hierarkiska systemet
under rike och över klass. Hos djur kallas fylum även stam, hos övriga
organismer kallas det division.

Bildkommentar, bilderna är tagna i området väster om Malmstigen på
Skillingaryds skjutfält, och öster om Östersjön.

De egentliga svamparna är eukaryota organismer som är uppbyggda
av celltrådar och hyfer, vilkas styva väggar innehåller kitin.

Hyferna är enkla, grenade eller sammanvuxna och har tvärväggar, så
kallade septa, och bildar ett nätverk som kallas mycel.

I septa finns vanligen en por, som hos de flesta basidiesvampar är
invecklat byggd. En hyf tillväxer bara i sin yttersta spets genom en
framåtriktad plasmaström, vilket har få motsvarigheter hos andra
organismer.

Bildkommentar, bilden visar arten stor riddarmusseron, ”Tricholoma
auratum”.

Svampar bryter ned organiska ämnen med hjälp av enzymer som
utsöndras från hyferna och absorberar sedan näringen i löst form.
Upplagsnäring är glykogen och fetter.

Glykogen är en polysackarid som i kroppen utgör en upplagringsform
av glukos, druvsocker. Glykogen är uppbyggt av glukosmolekyler
bundna till varandra.

Bildkommentar, bilden visar arten stor riddarmusseron, ”Tricholoma
auratum”.

Ungefär 4 800 svenska arter, samtliga sporsäckssvampar eller
basidiesvampar, har fruktkroppar större än 1 millimeter och kallas för
storsvampar.

Det som i dagligt tal kallas en svamp är egentligen en fruktkropp, och
fruktkroppar utgör vanligen endast 1–2 % av svampindividens totala
vikt.

Resten är mycel som är dolt i marken, i död ved eller i andra underlag,
så kallat substrat. Om även svampmassan i marken räknas in finns det
individer av basidiesvampar som väger flera ton och hör till de största
av jordens organismer. Genom ständig tillväxt kan vissa stora mycel
bli flera tusen år gamla.

Bildkommentar, bilden visar arten lakritsriska, ”Lactarius helvus”.

Svampar förekommer i alla miljöer och på de mest skilda underlag
över hela världen, till och med i polartrakter och på djuphavsbottnar.

Svampar lever bland annat som saprofyter på dött organiskt material
såsom död ved, döda djur, spillning, på och i marken och som
parasiter på växter, andra svampar, lavar, djur och människa.

Bildkommentar, bilden visar arten svavelgul slöjskivling,
”Hypholoma fasciculare”.

Svampar producerar en mängd specifika substanser bland annat som
vapen mot andra organismer, och många kan tåla extrema
förhållanden.

Många orsakar sjukdomar hos såväl djur som växter och de drabbar
oss också med sina gifter, som parasiter samt allergiframkallare, och
de förstör till exempel grödor, föda, och virke för stora belopp.

Bildkommentar, bilden visar arten klockvithätta, ”Hemimycena
cucullata”, luden vithätta, ”Hemimycena cephalotricha” eller
småsporig vithätta, ”Hemimycena pseudolactea”, mer bestämd än så
vågar jag inte vara.

En stor grupp svampar, till 99 % sporsäckssvampar, lever i symbios
med grönalger och, eller, cyanobakterier och bildar lavar.

Sporsäckssvampar innefattar jordtungor, skålsvampar och olika typer
av mögel, såsom penselmögel, borstmögel och det fruktade släktet
”Aspergillus” som orsakar aspergillos.

Aspergillos är infektioner orsakade av arter i svampsläktet
”Aspergillus” eller borstmögel, särskilt arten ”Aspergillus fumigatus”.

Flera infektionsformer finns hos människan såsom allergisk
aspergillos, som är en överkänslighet mot sporerna och yttrar sig som
astmatiska besvär, aspergillom, som är en boll av svamptrådar i ett
befintligt hålrum i lungan till exempel hos en person med tuberkulos,
invasiv aspergillos, som är en i kroppen allmänt utbredd form som
förekommer hos personer med nedsatt immunförsvar till exempel
sådana som lider av aids eller har genomgått transplantationskirurgi.

Även tryfflar, murklor och vanlig jästsvamp, ”Saccharomyces
cerevisiae”, är exempel på sporsäcksvampar.

Bildkommentar, bilden visar arten mörk kokosriska, ”Lactarius
mammosus”.

En annan grupp svampar, till antalet arter flest basidiesvampar, har
samliv med kärlväxter, på vilkas rotspetsar de utvecklar mykorrhiza,
eller svamprot, och cirka 80 % av kärlväxterna anses vara beroende av
mykorrhiza.

Bildkommentar, bilden visar arten svedkremla, ”Russula adusta”.

Ytterligare andra svampar har mer eller mindre intrikata samspel med
olika insekter. Många växtsjukdomar som orsakas av svampar, till
exempel almsjuka, sprids med hjälp av insekter i detta fall av arten
större almsplintborre, ”Scolytus triarmatus”.

Bildkommentar, bilden visar arterna storkremla, ”Russula paludosa”,
röda till höger och rimskivling, ”Rozites caperatus”, gulbrun till
vänster.

Svamparnas största betydelse i naturen, jämte rollen som symbionter,
har de, tillsammans med bakterier, som nedbrytare av organisk
substans.

I en nordisk barrskog kan svamparna utgöra 1 % av biomassan, men
står för 15 % av energiomsättningen.

Många svampar har missgynnats kraftigt av miljöförändringar på
grund av jordbruk, skogsbruk, kvävenedfall, och andra hot. Över 600
svamparter i Sverige är rödlistade, och åtminstone fem har redan
försvunnit ur vår funga, svampflora.

Symbiont är en organism som lever i symbios med annan organism.

Symbios kallas en varaktig samlevnad mellan organismer av olika
arter vilken är väsentlig för båda parter och heller inte skadar någon av
de ingående orgaismerna, med andra ord ett vinn-vinnförhållande.

Bildkommentar, bilden visar arten rödbrun stensopp eller Tallkalle,
”Boletus pinophilus”, eftersom den ofta växer med tall. Stensoppen
eller Karl-Johan växer ofta med gran och borde kanske kallas
Grankalle.

Svampar förökar sig genom könlig produktion av sporer i
fruktkroppar, genom vegetativ produktion av sporer eller genom
fragmentering av mycelet.

Hos de huvudsakligen vattenlevande ”chytridiomyceterna” rör sig
fortplantningskropparna med hjälp av ett gissel, men övriga egentliga
svampar saknar gisselstadier.

Chytridiomyceterna, gisselsvampar är mestadels encelliga svampar
och eftersom många har flagellerade sporstadier anses
chytridiomyceterna som en mycket ursprunglig form av svamparna.

En flagell, svans, piska, organell, har som funktion att ge cellen
förmåga att simma.

Störst variation i utseende och bildningssätt har de könlöst bildade
sporerna, så kallade konidier.

Bildkommentar, bilden visar arten rödbrun stensopp eller Tallkalle,
”Boletus pinophilus”, som är angripen av en mögelsvamp.

Könlig fortplantning förekommer hos de flesta svampar, men det finns
också många svampar som är imperfekta, det vill säga, producerar
sporer endast könlöst.

De flesta av dessa är sporsäckssvampar som förlorat sin förmåga till
könlig fortplantning.

Bildkommentar, bilden visar arten rödbrun stensopp eller Tallkalle,
”Boletus pinophilus”, som är totalt angripen av en mögelsvamp.

Hos zygomyceter, sporsäckssvampar och basidsvampar sker
parningen mellan hyfer av olika ”kön”. Somliga arter är självfertila,
andra självsterila och merparten basidiesvampar har minst fyra olika
”kön”.

Zygomyceter är ett svampfylum med drygt 700 landlevande arter där
flertalet arter är saprofyter, vissa bildar mögel på matvaror eller är
parasiter på svampar, alger eller ormbunkar dock sällsynt på djur.
Vissa bildar även mykorrhiza med kärlväxter.

Fylum är en kategori i det biologiska hierarkiska systemet
under rike och över klass.

Endast de mycel vilkas genuppsättningar passar ihop kan para sig med
varandra. Hos sporsäckssvamparna finns ofta små könsorgan, men
dessa helt saknas hos basidiesvamparna.

Bildkommentar, bilden visar arten brunsopp, ”Boletus badius”.

Vid parningen förenar sig inte kärnorna direkt utan bildar ett par och
genom samtidiga delningar, eller bara den ena kärnans delning,
sprider sig dotterkärnorna genom mycelen, så att alla eller vissa celler
kommer att innehålla två kärnor av olika ”kön”.

Hos sporsäckssvampar finns oftast en kärna per cell medan det hos
basidiesvamparna vanligen finns två.

Den förhärskande kärnfasen är haploid, eftersom den diploida kärnan
med få undantag reduktionsdelas omedelbart efter
kärnsammansmältningen.

Haploid är en cell eller individ med enkel uppsättning kromosomer av
det antal som är karakteristiskt för arten. Hos de flesta djurarter är
enbart könscellerna, som uppkommer genom reduktionscelldelning, så
kallad meios, haploida.

Vid befruktning sammansmälter två haploida könsceller till ett
embryo med diploid kromosomuppsättning, det vill säga, med två
kromosomer av varje slag.

Diploid säger man om en organism med kromosomer som uppträder
parvis, det vill säga, två homologa kromosomer i varje kroppscell.
Den ena kromosomen i varje par härstammar från modern och den
andra från fadern.

Homologa kromosomer är de två kromosomerna i ett kromosompar,
varav en erhållits från modern och en från fadern. Homologa
kromosomer innehåller samma slags gener, men en viss gen kan
representeras av olika varianter, så kallade alleler, i de båda
homologerna.

Allel eller alleler är en av två eller flera alternativa former av en gen,
arvsanlag.

Bildkommentar, bilden visar arten stensopp eller Karl-Johan, ”Boletus
edulis”.

Parning av kärnorna hos svamparna, vilken dock kan vara mycket
fördröjd hos basidiesvamparna, föregår en fruktkroppsbildning.

Aktiv utskjutning av de könligt producerade sporerna är regel i de
flesta svampgrupper, med undantag av sporsäckssvamparna med
cleistothecier, som är små slutna fruktkroppar som liknar perithecier
men saknar por, knappnålslavarna, tryfflarna samt rostsvamparna,
sotsvamparna och buksvamparna, som alla har passiv sporlossning.

Perithecier är slutna oftast päronformiga fruktkroppar med en öppning
i toppen.

Bildkommentar, bilden visar arten blåsopp, ”Gyroporus cyanescens”.

En svampsystematik värd namnet uppstod inte förrän i början av
1800-talet, när tillräckligt många arter var kända.

I de system som upprättades av pionjärerna Christiaan Hendrick
Persoon och Elias Fries återfinns flera av de grupper som än i dag
erkänns, om än oftast under andra namn och annorlunda avgränsade.

Bildkommentar, bilden visar arten motaggsvamp, ”Sarcodon
squamosus”.

Dessa tidiga system baserades helt på likheter och skillnader i
svamparnas yttre, dess makroskopiska utseende.

Modern taxonomi bygger på gemensam härstamning och evolution
snarare än likhet, och tekniska framsteg har möjliggjort studier av
svamparna i renkultur, det vill säga en mikrobiologisk term för en
population av celler som härstammar från en enda cell samt deras
mikromorfologi, livsformer, fysiologi och genetik.

Under slutet av 1900-talet, i och med sekvensering och analys av
DNA, har förändringarna i systematiken accelererat, och bland annat
har man kunnat visa på den stora omfattningen av parallell utveckling
av likartade fruktkroppar inom obesläktade linjer.

Bildkommentar, bilden visar arten motaggsvamp, ”Sarcodon
squamosus”.

Forskningen kring fylogenier är mycket aktiv, och stora förändringar
är fortfarande att vänta. Imperfekta svampar, så kallade
deuteromyceter, bildade länge en egen grupp inom svampsystemet,
men denna har övergivits och dessa enbart asexuellt förökande former
fördelas nu över övriga grupper, i takt med att deras DNA studeras.

Imperfekta svampar kallas även deuteromyceter, på latin ”Fungi
imperfecti”, och är en sorts svampar där förökning ofta sker könlöst
via så kallade konidiesporer. Man kan hitta dessa svampar i nästan alla
sorters olika miljöer.

Sporer som bildas asexuellt benämns konidiesporer medan
basidiesporer bildas sexuellt i svampens sporbildande organ, de så
kallade basidierna.

Asexuell förökning är former av fortplantning där en organism förökar
sig utan inverkan av en könscell från en annan individ, och bildar två
eller fler individer.

Man kan grovt dela in fenomenet i tre kategorier, asexuell förökning
helt utan inverkan av könsceller. En vanlig typ av asexuell förökning
är celldelning man förökar sig genom att duplicera sig själv, vilket är
en form av celldelning eftersom de bara består av en cell.

Asexuell förökning är också när könsceller från den individ som
förökar sig inverkar. Som exempel finns ett sjuttiotal reptiler, främst
bland ormar och ödlor, som kan fortplanta sig asexuellt genom så
kallad partenogenes eller jungfrufödsel. Hos dessa arter lägger
honorna obefruktade men livskraftiga ägg. Det finns också en handfull
arter av skorpioner där honorna föder levande ungar, utan att deras
ägg först blivit befruktade av en hane.

En blandform av ovanstående förökningssätt är vanlig hos flera typer
av insekter. Hos de flesta arter av bin och myror bildas hanarna från
obefruktade ägg, medan honorna bildas av befruktade ägg.

Bildkommentar, bilden visar arten sågnagelskivling, ”Collybia
prolixa”, eller möjligtvis arten brun klibbskivling, ”Limacella
glioderma”.

Mykologiska läroböcker beskriver ofta även de organismer som liknar
svampar och av gammal vana ibland kallas för svampar, även om de
inte har någon släktskap med dem.

Exempel är äggsporsvampar ”Oomycota”, hyfochytrider
”Hyphochytridiomycota” samt så kallade slemnät
”Labyrinthulomycota” och ”Thraustochytridomycota”, som förs till
riket ”Chromista”, dessutom avslutningsvis slemsvampar
”Myxomycota” som förs till riket ”Protozoa”.

Även vissa bakterier har tidigare förknippats med svampar, vilket
namn som strålsvampar eller aktinomyceter vittnar om.

Aktinomyceter är en mycket stor grupp grampositiva bakterier med ett
trådformigt, grenat växtsätt som påminner om svamparnas hyfer.

Bildkommentar, bilden visar arten prickmusseron, ”Tricholomopsis
rutilans”.

Svampar har en lång geologisk historia och är vanliga som
mikrofossil. De flesta svampfossil utgörs av hyfer, sporsäckar och
sporer, men ett fåtal större svampfossil har också påträffats.

Det mest spektakulära exemplet är basidiesvampar inneslutna i
bärnsten från tertiär för cirka 40 miljoner år sedan.

Svamparna anses ha utvecklats redan under prekambrisk tid, det vill
säga, för mer än 570 miljoner år sedan, men dessa fossil är
svårtolkade.

De äldsta säkra fynden är från silur för cirka 430 miljoner år sedan.
Under karbon, för cirka 360 miljoner år sedan, fanns redan de större
svampgrupperna utvecklade.

Bildkommentar, bilden visar arten rimskivling, förr rynkad
tofsskivling, ”Rozites caperatus”.

Ett stort språng i svamparnas evolution skedde vid övergång från
vattenliv till landliv. Då förlorades gisselstadier, flagellstadier, och
svamparna övergick från att ha varit encelliga till att bli flercelliga och
fick ett alltmer utvecklat samliv med andra organismer.

Gissel är detsamma som flagell, som är ett rörligt utskott från
eukaryota celler, med samma uppbyggnad som cilier men med
förmåga till mer komplexa rörelser. Flageller är i regel längre än
flimmerhår och förekommer oftast i ringa antal på cellytan. De utför
ålande svängningar och utgör bland annat spermiers och flagellaters
rörelseorganeller.

Svamprikets rötter kan spåras till encelliga, gisselförsedda protister
och en systergrupp till riket ”Fungi” kallas för ”nucleariider” och är
ett slags amöbor som förekommer i jord och sötvatten, vissa som
parasiter på alger.

Bildkommentar, bilden visar arten rökslöjskivling, ”Hypholoma
capnoides”.

De första landsvamparna kan ha varit symbionter, som tidigt fick stor
positiv effekt på kärlväxternas utbredning och utveckling. Även
lavarna kan ha varit bland de första land-”växterna”.

Lavar är annars per definiton en svamp med en algkomponent som
ömsesidig hjälp. Algkomponenten sköter fotosynten medan svampen
bland annat ger skydd och vatten med mera.

Bildkommentar, bilden visar arten granblodriska, ”Lactarius
deterrimus”.

Människan utnyttjar svampar till mat och för tillverkning av
livsmedel, drycker, läkemedel och kemikalier samt för biologisk
bekämpning.

Bildkommentar, bilden visar arten sillkremla, ”Russula xerampelina”.

Jästsvampar utnyttjas för bland annat öljäsning och framställning av
vin, japanskt risvin, fermenterade livsmedel, teknisk sprit, bagerijäst,
foderjäst, vitaminer, enzymer och i ökande omfattning också för
framställning av läkemedel.

Bildkommentar, bilden visar arten pepparriska, ”Lactarius rufus”.

Penselmögel ger penicillin och används också vid osttillverkning.
Borstmögel används inom industrin för framställning av en rad
organiska ämnen, till exempel citronsyra.

Arten ”Aspergillus oryzae” har i Japan sedan mycket länge utnyttjats
för att bryta ned risstärkelse till förjäsningsbart socker vid
framställning av risvin, sake.

Borstmögel används även för förjäsning av sojabönor till äkta soja.

Bildkommentar, bilden visar arten mandelkremla, ”Russula integra”.

Svampar kan bekämpa såväl skadedjur som svampsjukdomar.
Spridningen av sporer av svampar som orsakar sjukdomar hos
skadeinsekter kan ibland ske med pollinerande insekter.

Bildkommentar, bilden visar arten blodkremla, ”Russula sanguinea”,
eller krusbärskremla, ”Russula queletii”.

I Sverige, liksom i andra germanska länder, är bruket att äta svamp
inte lika gammalt som till exempel i slaviska områden.

På 1700-talet ändrade dock kontakten med det franska köket den
svenska överklassens, och senare även stadsbornas, inställning till
svamp som livsmedel.

Bildkommentar, bilden visar arten tegelkremla, ”Russula decolorans”.

I slutet av 1800-talet lanserade bland andra det Kongliga Patriotiska
Sällskapet svampätande med tanken att förbättra folkhushållet, det vill
säga, att de fattiga på landsbygden skulle kunna dryga ut sin kost med
svamp, men ännu i början av 1900-talet åt svenskar i gemen ogärna
svamp, och deras attityd till svampar framgick av benämningar som
”kärringafis” och ”paddehattar”.

Bildkommentar, bilden visar arten gul kantarell, ”Cantharellus
cibarius”.

Quorn är ett svampbaserat halvfabrikat som används vid matlagning
och som består av mycel från slemmögelsvamparten ”Fusarium
venenatum”, som blandats med olika aromämnen och äggvita för att
få formbara produkter.

Bildkommentar, bilden visar arten stor laxskivling, ”Laccaria
proxima”.

Svampar ger i förhållande till andra livsmedel ganska lite energi.
Champinjoner stekta utan fett har ett energivärde på 41 kcal per 100 g.
För filé av Quorn är energivärdet högre – 104 kcal per 100 g. Dessa
siffror kan jämföras med energivärdet för ugnsstekt kycklingbröst,
som är 134 kcal per 100 g.

Bildkommentar, bilden visar arten hedspindling, ”Cortinarius
mucosus”.

Protein- och fetthalterna är låga för champinjoner men högre för
Quorn och en del spårelement såsom kalium, selen och magnesium
förekommer i relativt höga halter i champinjoner.

Bildkommentar, bilden visar arten rosenslemskivling, ”Gomphidius
roseus”.

Riket svampar, ”Fungi”, indelas i följande högre grupper där
ändelserna ”-mycota”, ”-mycotina” och ”-mycetes” avser division,
underdivision respektive klass.

Den försvenskade ändelsen ”-myceter” används dock friare. Lavarna
hör också till svampsystemet och placeras huvudsakligen in bland
sporsäckssvamparna, ”Askomyceter”, ”Ascomycota”, som är det
största fylumet av svampar med cirka 65 000 beskrivna arter.

Bildkommentar, bilden visar arten mjölskivling, ”Clitopilus
prunulus”.

”Chytridiomyceter”, ”zygomyceter” och andra grupper lägre
organiserade svampar kallas ofta algsvampar.

Varje år besprutas potatisodlingar med stora mängder
bekämpningsmedel och en av de största skadegörarna i potatisodlingar
är just en algsvamp som heter ”Phytophtora”. Sjukdomen kallas för
potatisbladmögel eller potatiskräfta.

Algsvampen orsakar både bladmögel och brunröta. Bladmöglet gör så
att potatisblasten vissnar ner alltför tidigt och medför att tillväxten av
potatisknölarna upphör medan brunrötan ger skador på
potatisknölarna som gör dem oätliga.

Potatisen kom ursprungligen från Sydamerikas bergstrakter och
odlades av inkaindianerna men där var en potatis inte bara en påse
mättande stärkelse, som till exempel på Irland, utan små välsmakande
rotknölar som åts som delikatesser.

Potatisen togs till Europa av spanjorerna, där den blev en kuriositet i
botaniska trädgårdar. Den åts inte gärna, eftersom trädgårdsmästarna
visste att den tillhörde samma släkte som den giftiga växten
Belladonna, ”Atropa belladonna”. Faktum är att alla delar av
potatisplantan utom just rotknölarna är giftiga.

Bildkommentar, bilden visar arten brun flugsvamp, ”Amanita regalis”.

Det visade sig med tiden att potatisen växte bra i Europa och
rotknölarna blev snart stapelföda i synnerhet på Irland, där det var ont
om annan mat eftersom rika engelska trottoarbönder i London hade
lagt beslag på all bördig jord.

Det sägs att irländare i början av 1800-talet under tio månader om året
levde uteslutande på potatis, och då satte i sig mellan 4-6 kilo potatis
per person och dag.

En medelfamilj konsumerade sålunda ett ton potatis per månad.
Näringen från potatisen fick dock Irlands befolkning att snabbt öka,
från 4,5 miljoner i början av 1800-talet till 8 miljoner år 1845, när
algsvampen ”Phytophtora” slog till.

Bildkommentar, bilden visar arten bockspindling, ”Cortinarius
traganus”.

Sommaren år 1842 rapporterades de första angreppen av en ny typ av
rost och röta på potatis i Europa och tre år senare, i september år 1845,
upptäcktes kraftiga skadeangrepp på Irland.

Potatisplantorna fick bladmögelangrepp, och rotknölarna förstördes
helt av brunröta. Angreppen slog snart ut hela potatisskörden, som var
stapelföda för Irlands fattiga massor.

År 1847 var katastrofen ett faktum, massvält bröt ut och människor
dog i hundratusental och år 1850 hade en miljon irländare utvandrat
framför allt till USA.

Irlands befolkning minskade från åtta miljoner till fem miljoner och
svältkatastrofen på Irland var den värsta som drabbat ett europeiskt
land sedan digerdöden.

Bildkommentar, bilden visar arten eldspindling, ”Cortinarius
limonius”.

Engelska regeringen ansågs bära ansvaret för svältkatastrofen på
Irland, eftersom man inte ingripit med hjälp till de svältande massorna
i tid.

Om den stora svältkatastrofen kan man bland annat läsa i Leon Uris
bok ”Röd gryning”.

Anledningen till katastrofen var med andra ord en mikroorganism med
namnet ”Phytophtora infestans”, en äggsvamp, ”Oomycet”, närmast
släkt med en alg.

”Phytophtora” är för övrigt latin för ”växtförstörare” och på bara
några dagar kan den slå ut ett helt potatisfält.

Det var för övrigt Carl von Linné som gav potatissläktet det latinska
namnet ”Solanum”, detta efter hans så kallade lärjunge Daniel
Solander från Piteå.

Bildkommentar, bilden visar arten vitbrun vaxskivling, ”Hygrophorus
persoonii”.

Algsvampen ”Phytophtora” gör fortfarande livet surt för dagens
bönder, även om det i dag finns medel för att hejda dess härjningar.

I Sverige används ungefär en procent av jordbruksarealen för
potatisodling, men där sprutas mellan 50-70 % av alla fungicider och
skulle man låta bli att spruta räknar man med ett skördebortfall av upp
emot 80 %.

I värsta fall får man spruta en gång i veckan och eftersom
”Phytophtora har en kuslig förmåga att snabbt bli resistent mot
fungiciderna måste man med jämna mellanrum byta medel.

Bildkommentar, bilden visar arten olivvaxing, ”Hygrophorus
olivaceoalbus”.

Släktet ”Phytophtora”, algsvamparna, har ett hundratal kända arter och
vissa av dem ställer till problem för andra växtarter också, däribland
ek och bok.

”Phytophtora ramorum” är känd i USA sedan mitten på 1990-talet
som ”Sudden oak death”. Den förökar sig med sporer i dött organiskt
material och sprids med kompostmaterial och jord på skorna i parker
och trädgårdar.

Sjukdomen är även spridd till stora delar av Europa men i Sverige har
hittills ”Phytophtora ramorum” bara konstaterats i några enstaka fall
på Rhododendron inköpta från andra EU-länder.

Rhododendron är sålunda en värdväxt som klarar en infektion av
”Phytophtora”, men som istället kan sprida smittan vidare till mindre
motståndskraftiga arter.

Bildkommentar, bilden visar arten falsk kantarell eller narrkantarell,
”Hygrophoropsis aurantiaca”.

Skulle dock sjukdomen ”Phytophtora ramorum”, ”Sudden oak death”,
etablera sig i Sverige kan stora ekonomiska och ekologiska skador
förväntas eftersom sjukdomen angriper många olika växtslag,
dessutom är bekämpningen av sjukdomen mycket svår.

Man ska sålunda vara lite försiktig med stora och illa skötta
komposteringsanläggningar.

Bildkommentar, bilden visar arten fläckkantarell, ”Cantharellula
umbonata”.

Avslutningsvis lite om olika svamprelaterade sjukdomar, så kallade
mykoser, infektionssjukdomar orsakade av mikroskopiskt små
svamparter.

Vanligast är dermatomykoser, infektioner i hud, hår och naglar,
exempel är ringorm och fotsvamp. Dessa ytliga svampinfektioner kan
ofta behandlas lokalt, det vill säga, med svampdödande medel i salva
eller kräm.

Svampinfektioner i slemhinnor orsakas ofta av jästsvampssläktet
”Candida” och kan lokalbehandlas om det gäller munhåla, svalg eller
slida.

Svampinfektioner i inre organ, så kallade djupa svampinfektioner, kan
vara allvarliga och svårbehandlade.

De uppkommer framför allt hos personer som har ett försvagat
immunförsvar på grund av sjukdom, till exempel aids, eller som följd
av immunhämmande behandling som ges mot cancersjukdom eller
efter transplantation. Infektionen kan då spridas med blodet och
drabba ett flertal organ.

Exempel är infektioner med ”Candida” och ”Aspergillus” samt,
särskilt hos aidssjuka, infektion med ”Pneumocystis jiroveci”, som
drabbar lungorna huvudsakligen.

Ett antal antibiotika mot svamp, så kallat antimykotika, används för
behandling av dessa djupa svampinfektioner.

Hos husdjur kan till exempel ”Candida” orsaka mykotisk
juverinflammation. Gifter från mögelsvampar, så kallade
mykotoxiner, kan utgöra ett problem vid lagring av fodermedel.

Av dessa ger giftet aflatoxin från ”Aspergillus”-arter leverskador på
djur och fåglar och giftet ochratoxin från ”Penicillium”-arter
njurskador på svin.

Bildkommentar, bilden visar arten klibbticka, ”Fomitopsis pinicola”.

På återseende!