Vår natur – och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Marieholms bruk.
Järnets lokala historia, del 3 –
Marieholms bruk
Järnets lokala historia, del 3 – Marieholms bruk, en natur- och
kulturkrönika i 25 bilder om några av traktens masugnar och
hammarsmedjor.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av oktober 2014.
Bilderna är klickbara.
Innan ni börjar läsa denna tredje krönika i serien ”Järnets lokala
historia” så förslår jag att ni titta på denna lilla film från 1939 inspelad
i Skogafors bruks hammarsmedja nordväst om Skillingaryd,
http://www.youtube.com/watch?v=kTKuOQmJSYc
Filmen visar arbetsmomenten och miljöerna med bland andra
bröderna Elg och Carl Ousbäck. Hyttan hade lagts ner redan i slutet av
1920-talet men återupplivades för en dag vid filminspelningen.
Bilden från Marieholms bruk visar vår mycket kunnige och intressante
guide Lage Bard då han bland annat berättar om livet som smederna
hade och om tekniken att smida järnet till de olika typer av
bruksförmål som blev resultatet.
Marieholms Bruk är det sista järnbruket som startades i Småland. Det
byggdes nedanför Skärvån mot Mosjön på dittills outnyttjad mark.
Bruket grundades av den blinde Anders Wingård 1836. Han gav
bruket namn efter sin hustru, Maria Petronella, och bygden fick namn
efter bruket. Wingård fick relativt snart problem och slutade i
ekonomisk ruin. Familjen Collén tog över och utvecklade rörelsen,
byggde ny herrgård och utvidgade jordbruket. Bruket har haft masugn,
gjuteri, hyttor för plog-, kätting- och hammarsmide, spiksmedja,
tråddrageri, dukväveri samt snickeri och sågverk. Jordbruksredskap
blev brukets specialitet.
Bilden visar att det är tänt i ugnen och bränslet är vid detta tillfälle
stenkol och inte som brukligt var träkol. Syre tillförs och temperaturen
stiger upp och till och med något över de dryga 1500 grader, då järn
smälter.
Marieholms Bruk och dess anläggningar är en gammal industrimiljö
som väl visar kontinuiteten och utvecklingen inom industrialismen.
Här har skett stora förändringar under årens lopp, men den röda tråden
till ursprunget är tydlig och bygdens karaktär av industrimiljö är
mycket uppenbar.
Runt de fem dammarna i bygden reser sig de olika industrilokalerna,
det vill säga, Gamla fabriken, rensboden, blåsmaskinhuset,
stenmagasinet, herrgården och brukskontoret.
Här finns också missionshus, arbetarbostäder, post och den yngsta
fabriksbyggnaden, Marieholms Bruk, som numera heter Hjärnbruket.
Bilden visar det glödgade järnet som är färdigt att bearbeta med
hammaren på städet, det gäller med andra ord att ”smida medan järnet
är varmt”. Värmen genererades i detta fall av stenkol.
Stenkol eller bituminöst kol som det också kallas, är en typ av den
sedimentära bergarten och det fossila bränslet kol. Stenkol är också ett
äldre namn på den geologiska perioden karbon.
Under karbon bildades sumpskogar som bestod av ormbunkar, fräken-
och lummerväxter som växte i form av gigantiska träd, främst
lummerväxer av släktena ”Lepidodendron” och ”Sigillaria” samt
fräkenväxtsläktet ”Calamites”. Det är bland annat dessa skogar som
under årens lopp bildat det kol, framför allt nyss nämnda stenkol, och
den olja som vi idag utvinner som fossila bränslen.
Träkol är ett svart material som framställs genom upphettning av trä i
en syrefattig miljö, en process känd som pyrolys, det vill säga,
torrdestillation. Träkol består till största delen av kol och kan
användas som bränsle. Industriellt har dock stenkolet till stor del ersatt
träkolet. Traditionellt har träkol framställts genom kolning, det vill
säga genom byggandet av kolmilor där träet får brinna långsamt under
ett täcke av sand, torv eller gräs så att elden endast får begränsad
lufttillförsel.
Marieholms Bruk grundades av Anders Wingård år 1836 och blev det
sista järnbruket som startades i Småland. Anders Wingård gav bruket
sitt namn efter sin hustru Maria Petronella och senare fick även
bygden sitt namn efter bruket, Marieholm hade sett dagens ljus.
Bilden visar en av de fyra ugnar som finns i smedjan i Marieholm.
Marieholms Bruk startade som redan sagts år 1836 och var i
verksamhet som järnbruk fram till 1940-talet.
Under järnbrukstiden var tillverkningen skiftande men dominerades
av lantbruksmaskiner, bland annat exporterades åtskilliga tröskverk
till Ryssland.
Bilden visar några av de mängder verktyg som användes av smederna
och troligtvis var dessa verktyg ”hemmagjorda” av dessa smeder
under årens lopp.
Jag roade mig med att leka med bilden på smedjans
stångjärnshammare genom att färga den i sepia samt att göra den lite
suddig och plötsligt dyker ett foto som kunde varit taget redan i mitten
av 1800-talet upp framför mina ögon, men bilden är tagen av mig i
oktober år 2014.
Så här ser hammaren ut i modern fototeknik och mothållet för
hammaren är en ekstock som är nedgrävd minst en meter i smedjans
golv.
Bilden visar den rätvinkliga kraftöverföringen från vattenhjulet, in till
vänster på bilden, till hammaren, till höger i förgrunden, där de små
silvriga krokarna lyfter upp hammaren som sedan via gravitationen
med stor tyngd faller ner på det glödande järnämnet.
En stor del av brukets råvara var sjömalm, som hämtades upp från ett
stort antal sjöar i bygden.
Bilden visar änden till den kraftfulla tallstocken som bildar navet till
det stora vattenhjulet med en diameter på hela 3,5 meter.
Notera det mönster som förstärkningskilarnas ändar bildar i
tallstammens ände, dessa är av ek och ”förborrades” av metallkilar
som slogs in och sedan åter drogs ut allt för att det skulle gå lättare att
driva in ekkilarna.
Längden på dessa kilar låg mellan 30-40 centimeter och allt hålls
sedan på plats av kraftiga järnringar.
Så småningom tog familjen Collén över verksamheten vid bruket och
byggde en ny herrgård och utvidgade jordbruket.
Marieholms Bruk hade på sin tid dock ett besvärligt transportläge då
vägarna ofta var oframkomliga och den närmaste
utskeppningshamnen var Jönköping och resan dit tog tre dagar med
oxtransport.
Henning Collén, patron på bruket, erbjöds att järnvägen skulle dras till
Marieholm, men av någon okänd anledning sa han nej.
Han lät istället gräva ut en kanal längs Skärvåns flöde, och råvara till
bruket och produkterna därifrån transporterades på en kanalpråm från
år 1910 till en bit in på 1940-talet.
Marieholms Bruk har för övrigt bland annat haft en masugn, ett
gjuteri, en spiksmedja, ett tråddrageri samt ett dukväveri men på 1950-
talet började man istället tillverka båtar.
Bilden visar den bastanta trästocken som var kraftlänken mellan det
roterande vattenhjulet och stångjärnshammaren på andra sidan
väggen.
Marieholms Bruk hade redan en 120 årig historia bakom sig när man
startade som båttillverkare. Tidigare hade man tillverkat bland annat
spisar och lantbruksmaskiner, men i slutet av 1940-talet var denna
industri dömd att gå i graven när utvecklingen gick framåt.
Konkurs var nära förestående, men då kom en Göteborgare vid namn
Uno Särnmark till räddning.
Uno Särnmark hade ett företag som tillverkade elkomponenter bland
annat till flygplan men flytten till Marieholm berodde i första hand på
att Särnmark planerade att starta en kemisk anläggning eftersom
Marieholm låg avsides till.
I början av 1950-talet avlider Uno Särnmark och hans bror Folke tar
vid och båttillverkningen pågår sedan till mitten, slutet, av 1970-talet.
Bilden visar vattenhjulet med en diameter på 3 meter, och att stå där
jag stod när jag tog bilden innebar att jag blev ganska blöt, då det
närmast kan jämföras med att stå utan paraply i ett kraftigt regn.
Vattenhjulet beräknas rotera mellan 10 -12 varv per minut och detta
ger en periferihastighet på hjulet av cirka 1,8 – 2,2 meter per sekund
och ger hammaren mellan 80-90 slag per minut.
Det ni nu ser skulle jag spontant kalla för en akvedukt, det vill säga en
bro för vatten, i detta fall vatten till vattenhjulet.
Men uppenbarligen heter denna ”akvedukt” i dessa sammanhang för
en juta, rätta mig om jag har fel, och på jutans botten ska en huv med
lucka som leder vatten till vattenhjulet placeras.
Vattentillförseln till vattenhjulet är en känslig mekanism allt för att få
bästa gång för hammaren, framför allt för att starta den. Detta är
troligen den vanligaste felkällan för de hammarvattenhjul som finns
idag men som fungerar bristfälligt.
Ett problem i den Gamla Fabriken är nu för tiden att vid mycket stort
vattenflöde svämmar jutan över inne i hjulhuset.
Detta är olämpligt dels genom att väggarna blir blöta, vatten rinner in i
smedjan och vattennivån i botten under hjulet kan bli så hög att detta
står i bakvatten vilket bör justeras snarast.
Bildkommentar, på en av de bärande träbalkarna till ”akvedukten”,
jutan, hittade jag förmodligen redet till de strömstarar, ”Cinclus
cinclus”, som brukar häcka i vattnen kring den gamla fabriken.
Strömstarens bo placeras ofta vid baksidan av ett vattenfall och är
fodrat med löv och gräs. I det klotformiga boet läggs sedan de 4-6
äggen som ruvas i 15-17 dygn av honan.
Avslutningsvis, det gamla järnbruket, eller ska jag kanske säga, de
gamla järnbruken, gav försörjning åt många människor, inte bara de
egentliga bruksarbetarna, utan också åt skogshuggare, kolare,
malmupptagare, körare med flera samt deras familjer.
Bilden visar att i fukten och den relativa kylan, samt i samband med
att det nog här ibland kan brinna på jordgolvet inne i smedjan i
samband med smide, trivs svampar, i detta fall några av arten stor
brandbläcksvamp, ”Coprinus jonesii”, förr ”Coprinus lagopides.
På återseende!