Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Östersjön på Skillingaryds skjutfält.
Östersjön runt på Skillingaryds skjutfält, del 1
Östersjön runt på Skillingaryds skjutfält, del 1, en klar dag med hög
luft fem dagar in i oktober, en natur- och kulturkrönika i 22 bilder
när sensommar och höst inte riktigt gick att skilja åt.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd den första oktoberveckan
året 2014. Bilderna är klickbara.
De ljusa och glesa tallmoarna på Skillingaryds skjutfält börjar så
sakta att skifta i rött, det är blåbärsriset som lyser upp det ännu
gröna.
Trots att det är oktober och enligt almanackan mitt i den andra
höstmånaden är naturen och temperaturen mer lik den sommar som
gått.
Under den gamla tallågan växer den vackra sottickan, ”Ischnoderma
benzoinum”, som ett smycke på den grå veden.
Sottickan växer mestadels på död ved av både gran och tall, sällsynt
även på lövträd. Svampen undviker i allmänhelt de yngsta skogarna,
men är i övrigt väl spridd i både slutna och halvöppna barr- och
blandskogsmiljöer, ibland även på hyggen och andra öppna marker.
Som fullt utbildad är sottickan svår att förväxla med andra svampar
än den närstående och mikroskopiskt identiska släktingen sydlig
sotticka, ”Ischnoderma resinosum”, som i sydligaste Sverige
påträffas på bland annat alm och bok.
I ett hål gjort av hästmyror, längst ner på den ståtliga granen vid
Östersjön där spillkråkan häckar, växer den vita tickan vars artnamn
är bitterticka.
Kärt barn har många latinska namn, nu ”Postia stiptica”, förr
”Oligoporus stipticus” eller ”Tyromyces stipticus”.
Bitterticka, ”Postia stiptica”, har en ovansida som är vit till
gräddfärgad, skrovlig och ibland med små, svarta prickar, vilket kan
skönjas på bilden.
Arten förekommer företrädesvis på stubbar, lågor och rotvältor av
gran, sällan på andra barrträd och på lövved.
Smaken är, som namnet säger, mycket bitter, men framträder ibland
först efter en stunds tuggande.
Den lilla tallbarrsbeströdda vägen går förbi de gamla betongvärnen
och raka vägen ner till Östersjön som ligger bara 150 meter i vägens
riktning.
Här växer både mörk kokosriska, ”Lactarius mammosus”, och
”vanlig” kokosriska, ”Lactarius glyciosmus” i rikliga mängder.
Trots att det är långt förbi den ordinarie växtsäsongen hittar jag en
och annan ny och fin Karl-Johan, det är nämligen augustiväder trots
att vi är en vecka in i oktober.
Att klimatet på jorden, lokalt såväl som globalt, håller på att
förändras är det väl snart ingen som tvivlar på, orsakerna är
fortfarande inte helt utredda men att vi människor spelar en
avgörande roll är de flesta forskare numera överens om.
Östersjön eller Hässlehultsgölen fotograferad från norr mot söder, är
en vacker syn som jag inte riktigt kan se mig mätt på, särskild en
solig dag som denna.
Östersjön håller så sakta på att dö, det vill säga, att omvandlas till ett
kärr eller våtmark utan en fri vattenspegel.
Om några hundra år är denna vackra syn inte längre möjlig utan
diverse åtgärder där vegetationen rensas bort.
Den spännande historien om Bockstensmannen i trakten av Ullared i
Halland dyker upp i mitt huvud då han i mitten, slutet av 1300-talet
mördades och sänktes i en sjö med hjälp av ett antal pålar gnom
kroppen men dök upp igen på 1930-talet i en mosse då man plöjde
torv.
Bockstensmannen var ett lik efter en man med välbevarad medeltida
dräkt som påträffades år 1936 vid gården Bocksten, Rolfstorps
socken, i norra Halland.
Mannen, som var mellan 30–40 år gammal, låg nedgrävd i
Bockstens mosse och var genomborrad av tre pålar av ek respektive
björk för att inte ”gå igen”. Skelettet med rester av hud och
muskulatur är välbevarat, liksom mannens hjärna och hår.
Ekpålen var egentligen en så kallad takryttare till ett halmtak som
återanvänts och för närvarande förmodas att han avlidit någon gång
mellan 1350–1370, men den precisa dateringen är osäker.
Hans dräkt är den bäst bevarade i Europa från medeltiden och är
sydd av kraftigt ylletyg och består av mantel, kjortel, struthätta,
hosor, fotlappar, tygpåse, skor, två läderbälten samt ett läderetui
samt två knivar med knivslidor.
Kläderna kan med hjälp av dräkthistoriska paralleller dateras till
1300-talets mitt, och kol-14-analyser ger en likartad datering. Senare
års forskning antyder att Bockstensmannen blivit mördad och
analyser av skelettet tyder på en välmående person som inte utfört
tungt kroppsarbete.
Ljusspelet i de glesa blandskogarna runt Östersjö är magnifikt en
solig och varm oktoberdag som denna.
Det är nästa likt det världsberömda, så kallade, Skagenljuset som på
1870- och 1880-talen samlade många skandinaviska konstnärer, de
så kallade, Skagenmålarna, vilka lockades till platsen av det speciella
ljuset.
Skagen är den nordligaste staden i Danmark och ligger på ”Skagens
Odde” som utgör Jyllands norra spets.
De små stigarna i området inbjuder till promenader och man hittar
alltid något nytt att beundra i den rika biologiska mångfalden.
Movadsbäcken rinner in till Östersjön från norr och bildar här strax
innan utloppet i sjön en våtmark som nästan alltid innehåller såväl
enkelbeckasin som morkulla.
Den här vackert gula citronfjärilen sitter i den varma oktobersolen
och lapar strålningsenergi från solen.
Den ska förmodligen försöka övervintra och dess flygdagar äro
räknade för denna säsong, hoppas att vi ses igen till våren.
Bland riddarmusseron, mörk riddarmusseron, streckmusseron och
såpmusseron hittar man även bildens vackra prickmusseron.
Prickmusseron, ”Tricholomopsis rutilans”, är en art i
basidiesvampsordningen ”Agaricales” och har en 10–20 centimeter
vid, gul hatt med rödaktiga prickar eller fjäll. Äldre exemplar kan till
och med vara nästan helt gula.
Svampen har unken lukt och jordartad smak samt är oätlig och till
och med svagt giftig. Arten, som är allmän i hela Sverige, växer på
rötter och stubbar av barrträd från sommaren till hösten.
Frostvaxskivling, ”Hygrophorus hypothejus”, är en mycket god, men
kanske lite förbisedd, matsvamp som är vanlig i hela Sverige.
Arten trivs bland renlav och i tallskog samt är vanlig efter den första
nattfrosten och säsongen är lång, mellan november till februari, med
en topp i november.
En annan förbisedd med god matsvamp är bildens fläckkantarell,
”Cantharellula umbonata”, som växer rikligt i skjutfältets barrskogar.
Svampen har en mild smak och är god att stuva, samt kan med fördel
torkas.
Den är allmän i hela Sverige, men rikligare i norra och mellersta
Sverige.
Skivorna på hattens undersida hos bildens fläckkantarell är vitgrå,
gaffelgreniga och nedlöpande på foten. Hos äldre exemplar får
skivorna rödaktiga fläckar.
Foten, som är 5–8 millimeter tjock, är seg och som äldre ihålig, samt
har ibland ljusare färg än hatten.
Bladmossan som omger fläckkantarellen är för övrigt vanlig
väggmossa, ”Pleurozium schreberi”.
Bildens lav i släktet ”Cladonia” är per definition också en svamp
men med en algkomponent, med andra ord en dubbelorganism,
kanske är det arten grå bägarlav, ”Cladonia glauca”.
När man plockar svamp måste man vara medveten om giftiga
svampar, alla svampar som orsakar lättare eller svårare förgiftningar
kallas nämligen för giftsvampar.
Årligen inträffar i Sverige mellan 100–200 fall av svampförgiftning
vilka kräver inläggning på sjukhus, därtill kommer 1 000–1 500
lättare fall som inte behöver sjukhusvård.
Man har i alla tider känt till svampars giftighet, men ganska få arter
är väl undersökta i kemiskt och toxikologiskt avseende.
Under senare år har man också fått ändra mycket av tidigare
uppfattningar om svampar och deras förmenta ätlighet eller giftighet.
I svamplitteraturen anges att en del svampar är oätliga, osäkra eller
giftiga, ofta på grund av att man är osäker på vilka ämnen som finns
i svamparna, då ska man som svampplockare tillämpa principen att
hellre fälla än fria, hellre slänga än äta.
Observera att mellan 30–40 arter i Sverige är dock helt klart mycket
giftiga, vissa så giftiga att de kan orsaka dödsfall.
Under åren har det skapats diverse myter om att man kan känna igen
giftiga svampar på till exempel att djur undviker att äta svampen
eller att svampköttet vid brytning blånar.
Sådana metoder är helt missvisande, och endast kemiska analyser
kan ge oss säkra uppgifter om svampars giftighet, i den mån de
ingående ämnena är kända för vetenskapen.
De svampgifter som är kända fördelas på fyra huvudtyper, enligt
följande.
Cellhämmare som amatoxiner, fallotoxiner, gyromitrin och orellanin
skadar bland annat lever, njurar och hjärta och är dödligt giftiga,
exempel på dessa arter är vit- och lömsk flugsvamp samt stenmurkla.
Nervgifter som muskarin, muskinol och psilocybin kan orsaka
kräkningar, yrsel, kramper och hallucinationer, här finns exempelvis
röd flugsvamp och olika arter trådingar.
Mag- och tarmkanalsgifter, ännu okända ämnen som orsakar
kräkningar, kolik och diarréer, finns hos ett stort antal svampar.
Antabuslika gifter som till exempel copriner, som i samband med
alkoholförtäring ger bland annat svåra obehag och illamående, är
kända från några arter såsom bläcksvampar.
Bilden visar mattlummer eller lustig fräs vars sporpulver kallas nikt.
En del svampar är ätliga först efter förvällning, då giftämnena
förstörs eller löses ut, medan andra svampar som är giftiga i rått
tillstånd blir ätliga vid vanlig tillagning, till exempel stekning.
Rå svamp är alltid svårsmält och kan utan att vara giftig ge
magbesvär. Man bör också vara uppmärksam på att svampar kan
orsaka allergiska reaktioner hos känsliga personer utan att svampen
därför skall klassas som giftig, något som tyvärr skett alltför ofta i
gamla svampböcker.
Man bör också hålla i minnet att en svamps innehåll av giftiga
ämnen kan bero på växtplatsen samt att många giftsvampars olika
varianter kan vara väsentligt olika giftiga, det vill säga,
giftighetsgraden kan variera inom arten.
På grund av miljögifter som bly och kadmium blir många normalt
ätliga svampar olämpliga att förtära, exempelvis olika arter
champinjoner.
En huvudregel då man tänker förtära svamp är att man alltid skall ta
reda på vilken svamp man har att göra med och att man aldrig skall
ta några risker.
Man bör absolut inte lita på uppgifter i äldre litteratur!
Avslutningsbilden för denna gång är på några vackra höstfärger hos
blåbär, ”Vaccinium myrtillus”, ett bär som i år också lyste med sin
relativa frånvaro.