Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Fågelforsdammen.

Lagan upp till Fågelforsdammen i
Skillingaryd

Lagan upp till Fågelforsdammen i Skillingaryd, en natur- och
kulturkrönika i 20 bilder om den biologiskt rika och kulturhistoriskt
viktiga Fågelforsdammen.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i november månads första
vecka 2014. Bilderna är klickbara.

Det är verkligen roligt att se att de gamla militära anläggningarna
underhålls, byggnaderna på bilden ligger på norra delen av Östra
lägret, alldeles öster om den gamla Smedjan och strax sydost om
Gamla sjukhuset.

Gamla trähus förfaller fort om de inte underhålls, lite nya bräder och
lite ny färg gör underverk. Byggnaden på bilden ligger på norra
delen av Östra lägret, alldeles öster om den gamla Smedjan och strax
sydost om Gamla sjukhuset.

Bilden visar troligtvis en svampart som heter vecktrattskivling,
”Infundibulicybe costata”, förr ”Clitocybe costata”. De växte alldeles
bredvid ån Lagan i en mindre grupp om 12 exemplar.

Ännu en bild på den troliga svamparten vecktrattskivling,
”Infundibulicybe costata”, förr ”Clitocybe costata”. Här ser man
undersidan med de nedlöpande skivorna.

Stor kragskivling, ”Stropharia hornemannii”, uppges som ätlig i en
del svampböcker, men generellt sällan rekommenderad eller plockad
som matsvamp.

Filtlavar, på latin ”Peltigera”, är ett släkte lavar med bladlik, mer
eller mindre utbredd bål som har breda, runda lober och åsar eller
ådror på undersidan, där det också finns små rotlika bildningar,
rhiziner.

Fruktkropparna sitter på ovansidan och i spetsen av loberna och ser
här som bruna upprättstående utskott.

I bålen ingår en grönalg eller en cyanobakterie, ibland båda, som
exempelvis hos den friskt gröna torsklaven.

Släktet filtlavar som är artrikt och förekommer över en stor del av
jorden, omfattar i Sverige cirka 20 arter, däribland bildens filtlav,
”Peltigera canina”.

Övriga arter i släktet är bland annat styverlav, torsklav, trevarlav och
åderlav.

Bildens art filtlav har vidsträckt utbredning och är allmän i hela
Sverige. Den är storvuxen, och dess bål kan bli flera decimeter i
diameter med upptill 5 centimeter breda lober.

Bålens ovansida är grå till brun och filthårig, medan undersidan är
ljus med tydliga ådror. Arten växer på marken, särskilt i skuggiga
lägen. Filtlav har använts inom folkmedicinen mot rabies.

Den gamla trappan som löper parallellt med det likaledes gamla
öppna vattenfallet vid Fågelfors kraftstation har äntligen fått en
ansiktlyftning och är nu åter synlig. Tack KG!

Ny ägare till Lagan Fågelfors kraftverk. Anläggningen ägs av
Assman Ätran Kraft AB. Vid fel ring 070-951 90 31, så säger i alla
fall informationsskylten.

Kantöra, ”Pseudochaete tabacina”, eller ”Hymenochaete tabacina”,
växer här på en mindre sälg och är en vanlig svamp på olika
lövträdsgrenar och kan se rätt olika ut beroende på hur och var den
växter.

Arten växer i långa rader eller tätt taktegellagd på grenar eller tunna
stammar av främst lövträd och är ofta mycket vacker.

Sälgtickan, ”Phellinus conchatus”, växer naturligtvis på en sälg, ”Salix
caprea”, som här uppe vid Fågelforsdammen i Skillingaryd.

Under våren vaknar humledrottningen och behöver föda så hon flyger
runt och letar efter något att äta, men våren har inte kommit igång och
blommorna har inte vaknat ännu.

Plötsligt ser hon ett blommande träd, en sälg, vilket gör att hon klarar
livhanken genom att förse sig av sälgens nektar och pollen. Sälgen är
med andra ord en nyckelart.

Sälgen är dessutom oerhört viktig för att vi ska få frukt och bär på hösten.
Många av de insekter som vi känner som pollinatörer, det vill säga, bin,
humlor och fjärilar har sälgpollen och nektar som första mål mat när
de vaknar ur vinterdvalan.

Flera av dem är helt anpassade till sälgen och dör om de inte hittar
en blommande sälg på våren. Därmed är sälgen också viktig för oss,
eftersom vi är beroende av pollinatörer för att få bra skördar. Det här
är en så kallad ekosystemtjänst sälgen bjuder oss på vilket är något
som biodlarna har vetat länge.

Sälgen trivs bäst i ängsmarker, hagar och skogsbryn i soliga lägen
men den minskar i Sverige i takt med att landskapet blir allt mer
specialiserat för jord- eller skogsbruk.

Detta är ett problem för den biologiska mångfalden, för det är inte
bara pollinatörerna som uppskattar sälgen. Den kan därför kallas
för nyckelart, med andra ord en art som många andra arter är
beroende av.

Många insekter lägger sina ägg i sälgveden och larverna blir sedan
mat åt olika arter fåglar, till exempel hackspettar. Många vedsvampar,
såsom bildens sälgticka, och lavar lever bara på sälgar, dofttickan är ett
annat exempel på en svampart. Denna ticka luktar för övrigt anis.

Den stora gröna lunglaven föredrar också sälg som bostad men även
flyttfåglarna som kommer hit efter en ansträngande flygning på
hundratals mil tackar när de hittar en sälg att dricka nektar från.

Ställ dig under en sälg en solig vårdag och njut av surret från alla insekter
som tar sig ett skrovmål och gör vad du kan för att gynna sälgarna i
området där du bor.

En ”skalad” granhögstubbe vid kraftstationen intill
Fågelforsdammen innehåller en lite ovanligt vuxen klibbticka,
”Fomitopsis pinicola”.

Den något märkligt vuxna klibbtickan på bilden tillhör arten
vedsvampar och hittas oftast på rötskadade träd, till exempel stubbar
och lågor men ibland angriper den även levande träd.

Dessa svampar kan växa i många år och varje år byggs en ny årsring
på och genom att räkna ringarna på samma sätt som årsringarna i ett
träd, kan man göra en grov uppskattning hur gammal tickan är. Detta
är dock svårt på denna märkliga fruktkropp men om jag ändå ska
försöka är denna klibbticka cirka 6 år gammal.

Klibbtickan hör till familjen ”Polyporaceae”, och är en av de mest
aggressiva arterna eftersom den attackerar cellulosan i trädet. Träet
övergår då till en vedaktig massa i olika nyanser av brunt som mer
eller mindre lätt kan smulas mellan fingrarna.

Arten kan bli upp till 40 centimete bred och 25 centimeter tjock samt
är hård och seg och är inte någon matsvamp.

Klibbtickan är tillsammans med andra vedsvampar viktig för att
bryta ned död ved vilket gör att man här kan finna många olika
sorters insekter, lavar och ibland även hackspettar, den större
hackspetten satt för övrigt i en frisk tall bara 20 meter bort i sin
hackspettsmedja fem meter upp i kronan.

Tegelröd slöjskivling, ”Hypholoma lateritium”, är en vacker men
svagt giftig svamp som man bara ska njuta med ögonen.

Apropå artnamnet ”lateritium” så är laterit, även kallad järnsten, en
jordart som kan vara röd, brun eller gul. Dessa jordar är rika på järn-
och aluminiumoxider och andra beståndsdelar är ofta kvarts och
kaolinit. Jorden innehåller endast låga halter av grundämnet kisel.
Laterit bildas främst i tropiska eller andra varma områden genom
vittring av andra jordlager och berg.

I fuktigt tillstånd är laterit plastisk men hårdnar under luftens och
solstrålningens inverkan och kan därför brukas som
byggnadsmaterial.

Tegelröd slöjskivling, ”Hypholoma lateritium”, är som sagt svagt
giftig och bitter i smaken. Ta gärna en liten tugga på ett färskt
exemplar och smaka, men glöm inte att sedan spotta ut smakprovet.

På denna uppbrutna granstubbe alldeles norr om det gamla och
smala Gamla sjukhuset i Östra lägret växer mängder med raggskinn,
”Stereum hirsutum”, som på håll ser ut som guldklimpar i kontrast
mot den mörka granbarken.

Bilden visar den vackra svamparten raggskinn som först beskrevs av
Carl Ludwig von Willdenow, och fick sitt nu gällande namn av
Christiaan Hendrik Persoon år 1800.

Raggskinn ingår i släktet ”Stereum” där man bland annat också hittar
arter som styvskinn och sammetsskinn, allt ingår i familjen
”Stereaceae”.

Carl Ludwig Willdenow, född den 22 augusti år 1765 i Berlin, död
där den 10 juli år 1812. Han var en tysk botaniker och apotekare.

Christiaan Hendrik Persoon, född den 1 februari år 1761 i
Kapstaden, död den 16 november år 1836 i Paris. Han var en
nederländsk botaniker.

På återseende!