Lagen gör ingen skillnad på vilt – bedöms djuret vara så skadat så ska djurets lidande avslutas så snart som möjligt. Men jägaren har bevisbördan efteråt.

Länsstyrelsen beslutar om skyddsjakt för att förebygga skador på tamboskap, hundar etc. och behovet av skyddsjakt bedöms från fall till fall.

Polisen fattar beslut om skyddsjakt om det finns fara för människor och enskilda jägare kan fatta beslut om avlivning av skadat vilt med stöd av paragraf 40 i jaktförordningen. Om man som jägare fattar beslut om att avliva ett skadat vilt – oavsett om det är älg, rådjur eller varg – så har man som skytt genom detta tagit på sig ansvaret att det verkligen kan styrkas att djuret är så skadat eller sjukt att den av djurskyddsskäl snarast behöver avlivas.

Man har alltså en rätt men ingen skyldighet att avliva ett djur. Väljer man att göra det så måste man i efterhand kunna motivera varför man gjorde det. Skulle det visa sig att en avlivning inte var motiverad, efter att en veterinär gjort en obduktion av djuret, så kan man bli åtalad för jaktbrott. När det gäller vissa djur som kallas statens vilt, t.ex. älg utanför jakttid, varg med mera så har man också en anmälningsskyldighet till polisen.

– Som det är nu så kan ingen myndighet fatta beslut på att djuret lider – däremot kan en privatperson göra det – men har man bedömt saken fel riskerar man åtal, säger Gunnar Lindblad, ordförande Svenska Jägareförbundet Jönköping.

– Inget djur ska behöva lida, det är en självklarhet som alla torde vara överens om. Men genom att myndigheterna i princip avsäger sig ansvar i bedömningen om hur skadat viltet är riskerar inte bara vargen, utan även andra vilt att få lida pga. skada/sjukdom onödigt länge, fortsätter Gunnar.
–  Att riskera bli dömd/misstänkt för jaktbrott för att man som jägare tagit beslutet att förkorta ett djurs lidande är inget någon jägare vill. – Att Länsstyrelsen inte har mandat att fatta beslut om att ett skadat vilt ska avlivas tycker jag är beklagligt, säger Gunnar Lindblad.