Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat på solförmörkelsen.

Solförmörkelsen sedd från Fågelforsskolan
i Skillingaryd

Solförmörkelsen sedd från Fågelforsskolan i Skillingaryd, en natur-
och kulturkrönika i 12 bilder om när dag blev skymning och kylan
kom krypande i både kropp och i själ.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd fredagen den 20 mars 2015.
Bilderna är klickbara.

Spänningen och förväntningarna var på topp bland eleverna på
Fågelforsskolan i Skillingaryd denna mulna marsfredag, den 20 mars
2015. Mellan klockan 09:40 till 12:00 skulle en solförmörkelse ske
med ett maximum klockan 10:50.

Vår egen måne skulle till 85 % täcka vårsolen men skulle molnen vara
för tjocka och täckande så att skådespelet skulle gå om intet för våra
mänskliga ögon.

Ingen visste säkert men alla hoppades att det inte skulle bli så och det
blev det inte heller.

Luckor och gluggar i molntäcket samt ett stundtals tunt molntäcke
gjorde att det verkligen blev ett stort skådespel.

Solförmörkelse är ett astronomiskt fenomen som uppstår då vår måne
passerar framför solskivan och i generell bemärkelse sker en
solförmörkelse närhelst en kropp passerar mellan observatören och
solen och helt eller delvis täcker densamma.

I specifik och vardaglig bemärkelse innebär det dock när just vår
månes passage framför solen sett från jordytan.

I strikt bemärkelse är fenomenet således inte en förmörkelse utan en
så kallad ockultation.

Enligt NE är en ockultation en betäckning, det vill säga då månens
eller en planets passage genom synlinjen till en annan himlakropp
skyms bort, till exempel vid solförmörkelse.

Ordet kommer av latinets ”occultatio” för ”gömmande”, ”döljande”
och det kommer i sin ur av och ”occulo” för ”dölja”, ”förborga”.

Solförmörkelser sker vid nymåne, då månen befinner sig mellan
jorden och solen och om månen vid samma tillfälle befinner sig nära
en av månbanans noder ligger den exakt i linje med jorden och solen,
varvid månens skugga träffar jorden och en solförmörkelse uppstår.

Fyra slag av solförmörkelser kan förekomma, partiella som nu, totala,
ringformiga och hybrider där den vanligaste typen är den partiella och
sker i cirka 35 procent av fallen, tätt följd av ringformiga och totala,
medan hybrida förmörkelser endast utgör cirka 5 procent av det totala
antalet.

Årligen inträffar minst två och högst fem solförmörkelser.

Vid partiella solförmörkelser täcker månen bara delvis solskivan,
medan den vid totala solförmörkelser täcker hela solskivan med en
liten marginal.

Månens skugga sveper snabbt fram över jordens yta på grund av
månens banrörelse varför en total månförmörkelse är ett mycket
kortvarigt fenomen.

Om månen befinner sig på sitt största avstånd från jorden täcker den
inte solens hela yta ens vid förmörkelsens maximum.

Månens konformade kärnskugga når då inte fram till jordens yta och
endast en ringformig förmörkelse uppstår.

En hybridförmörkelse är total endast i den punkt i totalitetszonen som
är närmast månen och ringformig längs den övriga delen av
sträckningen.

Totala, ringformiga och hybrida solförmörkelser föregås och efterföljs
av timslånga partiella faser, under vilka månens skiva gradvis träder in
på, respektive bort från, solskivan.

Under den totala fasen kan solens röda protuberanser och dess
silvervita korona skådas runt månens kolsvarta skiva, vilket
uppenbarligen kan betraktas riskfritt med kikare eller teleskop.

Under de ringformiga och partiella faserna lyser solen så stark att ett
mycket starkt dämpande solfilter, alternativt en projektionsskärm,
måste användas för att betrakta fenomenet. Annars finns risk för
bestående ögonskador eller blindhet.

Vi byggde oss en Camera Obscura och det fungerade också då
betraktade vi solförmörkelsen indirekt på papplådans bakstycke via
det lilla hålet på papplådans framstycke.

Principen för en Camera Obscura är helt enkelt som för en enkel
lådkamera, enkelt, roligt och riskfritt för ögonen.

Den totala fasen i en solförmörkelse kan under de mest gynnsamma
omständigheter vara över 7 minuter lång, medan en ringformig
förmörkelse kan vara mer än 12 minuter.

Från Sverige skedde totala solförmörkelser senast åren 1914, 1927,
1945 och 1954 och nästa sker den 16 oktober år 2126.

För att se denna solförmörkelse som total var man tvungen att resa till
Svalbard eller Färöarna.

Nästa ringformiga solförmörkelser sker åren 2039 och 2048 och från
Sverige är solförmörkelser totala i omkring 3 minuter som längst,
medan den ringformiga fasen kan vara i cirka 5 minuter.

Min far berättade för mig en gång att när han som 27 åring upplevde
1954-års solförmörkelse från Värnamo, den 30 juni 1954, blev det så
mörkt att fåglarna slutade sjunga.

Solförmörkelser förekommer i så kallade sarosserier med ett 70-tal
förmörkelser som sker under en period av omkring 1 300 år.

Intervallet mellan förmörkelserna är lika långa som saroscykeln som
är 18 år. Av geometriska skäl uppträder, inom en och samma
sarosserie, först partiella, under cykelns centralperiod totala, och
sedan åter partiella förmörkelser innan cykeln dör ut.

Saroscykeln är en ekliptisk periodicitet, som tidigare användes för att
just beräkna solförmörkelser och månförmörkelser

Ett litet antal ringformiga och hybrida förmörkelser kan också inträffa
och förmörkelser från ett flertal sarosserier pågår parallellt.

Vissa av dessa är nyligen påbörjade, vissa är nära sitt maximum och
producerar totala förmörkelser medan andra är nära att avslutas.

Solförmörkelser har spelat en viktig roll i mytologi, religion och
folktro och en vanlig föreställning har varit att de orsakas av att något
demoniskt väsen förgriper sig på solen.

En vanlig reaktion var att man med oljud och buller försökte skrämma
bort detta väsen, även så ännu på 1800-talet i Sverige.

Som omen har solförmörkelser i allmänhet inneburit katastrofer och i
mytologin ofta jordens undergång.

Inom kristenheten föranledde solförmörkelser under medeltiden
särskilda mässor och senare trodde man att de medförde att bland
annat vattnet i brunnar förgiftades.

År 1919 åker den brittiske astronomen sir Arthur Eddington till ön
Principe utanför Afrika för att fotografera en solförmörkelse och
bilden han tar visar hur solens massa kröker ljuset från stjärnor.

Det blir det experimentella beviset för Albert Einsteins allmänna
relativitetsteori och gör den gode Albert till en superkändis över en
natt.

Sir Arthur Stanley Eddington, 1882–1944, var en brittisk astronom
och professor i Cambridge från år 1913 och chef för observatoriet där
från år 1914.

Eddington betraktas som sin tids främsta astrofysiker och han var en
av stellardynamikens grundare och introducerade moderna fysikaliska
metoder i teorin för stjärnornas struktur, jämvikt och utveckling.

Han fängslades tidigt av Albert Einsteins allmänna relativitetsteori och
ledde år 1919 en solförmörkelseexpedition till Västafrika, varvid
ljusets gravitationella avböjning befanns vara av den storlek som
Einstein förutsagt.

Bland de många böcker Eddington skrivit märks främst ”The
Mathematical Theory of Relativity” från år 1923 och ”The Internal
Constitution of the Stars” från år 1926.

Mellan de korta vågräta och ljusa strecken runt positvfotot på solen på
bilden ser man stjärnor som egentligen ligger bakom solen och inte
borde gå att se men eftersom solens enorma massa böjer av ljuset från
dessa tycks vi se dem, se principen för detta på bild 9.

Eddington uppträdde även som populärvetenskaplig författare och
deltog i den filosofiska debatten, främst med den uppmärksammade
boken ”The Nature of the Physical World” från år 1931, på svenska
”Den materiella världens väsende”.

Mellan de korta vågräta och mörka strecken runt negativfotot på solen
på bilden ser man stjärnor som egentligen ligger bakom solen och inte
borde gå att se men eftersom solens enorma massa böjer av ljuset från
dessa tycks vi se dem, se principen för detta på bild 9.

Stjärnorna som vi tycker oss se men som vi egentligen inte ser tillhör
en stjärnhopen Hyaderna, i stjärnbilden Oxen.

Stjärnorna i Hyaderna, som bildar en så kallad öppen stjärnhop, är
ganska närbelägna oss och bara cirka 150 ljusår bort, vilket gör att
deras egenrörelser tycks riktade mot en gemensam punkt på himlen,
den så kallade konvergenspunkten.

Stjärnorna i hopen följer nära parallella banor i relation till vår sol,
och genom att också mäta deras radialhastigheter kan man bestämma
noggranna avstånd till dem och med hjälp härav kan sedan avstånd till
andra stjärnhopar bestämmas.

Mellan de korta vågräta och mörka strecken runt negativfotot på solen
på bilden ser man stjärnor som egentligen ligger bakom solen och inte
borde gå att se men eftersom solens enorma massa böjer av ljuset från
dessa tycks vi se dem, se principen för detta på bild 9.