Vår natur-och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat efter vårtecken från ett bilfönster.
Bilder från ett bilfönster, del 4
Bilder från ett bilfönster, del 4, en natur- och kulturkrönika i 8 bilder
från vårt närområde, där vi formas och har formats i vår relation till
varandra och vår miljö.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på mars månads första dag
2015.
Ibland känns till och med livet självt som ”bilder från ett bilfönster”,
som brottstycken av helheter där man inte riktigt känner sig fullt
delaktig, eller som här, inte delaktig alls.
Återflyttningen till detta nordliga landområde har just inletts och
denna bild på flocken av kanadagäss vid Osudden invid Vidösterns
södra strand får symbolisera detta.
Plötsligt dyker det upp en annorlunda färgad kanadagås mellan de två
grågässen och jag undrar naturligtvis varför den ser ut som den gör.
Kanske ska jag döpa den till vithövdad kanadagås, ”Branta
leucocephalus”, en fågel som ännu inte finns.
När jag skickade bilder på denna annorlunda färgade kanadagås till en
mycket kunnig bekant på området fick jag följande svar.
”Jag tror detta är ett ”ljushuvud”, alltså en artren kanadagås, ”Branta
canadensis”, som är övertecknad i vitt. Det är cirka 2 % av
kanadagässen som i någon grad är övertecknade i vitt.
Ofta är det symmetriskt, men för några år sedan fanns det i Äddebo
grushåla, utanför Skillingaryd, ett exemplar som såg ut såhär på ena
sidan av huvudet men var normaltecknad på andra sidan.
Jag har till och med fotograferat någon individ där det mesta av det
normalt svarta istället var vitt, och delvis vitfläckigt.”
Svaret fortsätter,
”Vi har precis haft en diskussion några gåsfantaster emellan om hur
peppar- och saltmönstret på halsen på en del exemplar ser ut i närbild.
Vi tror att det är vissa fjädrar som är helvita, medan andra är helsvarta.
Det kan dock vara annorlunda på anser x branta hybrider, exempelvis
grågås x kanadagås, där verkar det vara den yttre, distala, delen av
fjädern som är ljus, men inte kritvit, men det kan även finnas peppar-
och saltmönster på dem.
Fåglar som den på bilden bör man kolla extra i avseende på benens
färg. Om benen är rosa eller rosaaktigt grådaskiga kan det vara en
snögås x kanadagås, då får man kolla näbbfärg, eventuellt ljusa kanter
på tertialer, eventuellt ljusa spetsar på stjärtpennorna, eventuellt rosa
till mörkt rödvinsröd näbbfärg.
Men den här individen vid Osudden i Värnamo verkar normal
avseende näbbfärg, benfärg och tertialer.”
Naturen är just nu full av parbildning och i detta fall rör det sig om två
grågäss, ”Anser anser”, vid Osudden, invid Vidösterns södra strand.
När en gåsflock betar är det alltid någon som håller vakt och gapar till
vid minsta fara och nu går larmet, jag är upptäckt, gäss är nämligen
omutbara väktare.
De betraktar flocken, området eller gården som sin och släpper inte in
inkräktare utan ett herrans liv.
Kommer det någon de inte känner igen och litar på springer de fram
med sänkta huvuden och ett argsint väsande.
Det är sällan gäss verkligen biter, annat än gåskarln som vaktar en
hona som ruvar eller som har sina gässlingar.
Då kan han dock vara rejält aggressiv, men historier om avbitna
fingrar är bara skrönor, vanligare än att bli biten är att man får ett slag
av en vinge, vilket inte är helt smärtfritt det heller.
Bilden på ”gåsakarlen” är tagen vid Osudden invid Vidösterns södra
strand, i Värnamo.
Böckerna om ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” är en
roman av Selma Lagerlöf, som utgavs i två delar mellan åren 1906–
1907.
Romanen var ursprungligen skriven som läsebok i svensk geografi
och ingick i serien ”Läseböcker för Sveriges barndomsskolor”.
Boken handlar om den ganska elake pojken Nils Holgersson som blir
förvandlad till en pyssling och som på ryggen av en gås får resa
genom hela Sverige.
Trots att boken var tänkt som läsebok i inrikesgeografi har boken
översatts till många olika språk och den var även den svenska barnbok
som, ända tills Astrid Lindgrens stora succé om Pippi Långstrump
kom, översatts till flest språk, det vill säga, över 60 stycken.
Resan började, enligt historien, den 20 mars år 1898 och slutade då
Nils kom hem till Västra Vemmenhög igen den 8 november samma år.
Gåskarlen heter Mårten och är en vit tamgås som bestämmer sig för
att slå följe med de gråa vildgässen, en biologisk märklighet som
faktiskt noterats vid olika tillfällen.
Ledargåsen heter för övrigt Akka, med namn av det lappländska
bergsmassivet med samma namn.
Bilden visar två sädgäss, ”Anser fabalis”, vid Osudden, invid
Vidösterns södra strand, i Värnamo.
Avslutningsbilden för denna gång får bli på den ensamma
ljungpiparen, ”Pluvialis apricaria”, som stod på fälten vid Fagerslätt, i
Storådalen, vid sjön Flatens östra omgivningar, inte långt från
samhället Hillerstorp.
I dessa trakter verkade också författaren Oscar Fagerberg och en av
hans böcker hette just ”Storådalen, Ödemarksskildringar,
folklivsbilder och sägner från Finnveden”, utgiven av Svenska
allmogeförlaget år 1930.
På återseende!