Publicerat: 25 april 2015 22:00

Södra Duveled en tidig och solig vårdag i mars

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Södra Duveled.

Södra Duveled en tidig och solig vårdag
i mars

Södra Duveled en tidig och solig vårdag i mars, en natur- och
kulturkrönika i 20 bilder från Vaggerydssyenitens marker mellan
Skillingaryd och Vaggeryd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av mars 2015.
Bilderna är som vanligt klickbara.

Innan man kommer till Duveled från söder passerar man resterna av
Dule kvarn mellan Skillingaryd och Vaggeryd.

Den lilla dammen och det lilla pittoreska vattenfallet i Dule bäck är i
princip allt som finns kvar och som minner om det som fordom var ett
stort industriellt centrum med bland annat Götaströms bruk.

Här fanns även under en tid ett stickspår från Halmstad-Nässjö
järnväg allt för att kunna forsla ut produkter från Götaströms bruk.

Vinterstormar har dock skadat bron och broräcket och borde repareras
snarast för att platsen ska återfå sin forna glans.

Nu för tiden häckar sångsvanen i dammen, gråhägern fiskar här och
den lilla strömstaren lägger sina ägg inte långt från vattenfallet.

I ängen i närheten växer backsippan, på klibbalarnas stammar frodas
altickan och bitvis är marken täckt av lustigfräs.

Här levde en tid under 1800-talet en kvinna vid namn Ida Karolina
under små förhållanden men med hopp om att livet skulle kunna
erbjuda mer i en annan del av världen.

Ida Karolina levde i ett annat Sverige, ett orättvisare Sverige, ett
Sverige som hon, enligt den lilla skylten på platsen, var beredd att ge
upp året 1889.

I norr utgör Duveledsbäcken gräns mot Byarums socken och
fastigheten Duveled och på en storskifteskarta över ”Duveleds
skogelag” som upprättades år 1792 anges marken som skog.

Duveledsbäcken eller Dulebäck mynnar ut i en mindre damm innan
den når den gamla kvarnlämningen, se nästa bild.

Här vid Duveledsbäcken finns spår av fossil åker, två torp och en
kvarnplats. Två parallella stenmurar, cirka 10 meter långa, 1,5 meter
breda och mellan 0,4–0,8 meter höga bestående av stenblock på
mellan 0,5–1,0 meter stora med enstaka mindre stenar inkilade finns
också här att beskåda.

Avståndet mellan murarna är cirka 4,0 meter och de ligger an mot en
bergvägg i riktning mot bäcken.

Den fossila åkern har en yta av cirka 40×20 meter och ligger i
nordsydlig riktning och i nordost syns en markant terrasskant.

I den lilla dammen uppströms kvarnen vid kvarnlämningen vid
Dulebäck växer rikligt med arten hårslinga, ”Myriophyllum
alterniflorum”, som är en späd, men ofta meterlång, slingbildande
vattenväxt.

Hårslingan blommar från juni till augusti och blommorna sitter i glesa
ax som knappast blir längre än tre centimeter.

Hanblommorna sitter enstaka eller få tillsammans, de översta
honblommorna sitter också ofta enstaka medan de nedre sitter i en
krans.

Ett annat ord för bildens lustigfräs är revlummer, ”Lycopodium
annotinum”, som finns i hela landet, men är ovanligare hos oss i södra
Sverige.

Bildens revlummer säljs ofta som juldekoration, men de växer mycket
långsamt och man bör därför avstå från att plocka och köpa lummer
även i de län där de inte är fridlysta.

Revlummerns artnamn ”annotinum” kommer av latinets ”annuus” för
”år” och betyder ”från fjolåret”, vilket kan syfta på att arten är
vintergrön.

Sporpulvret från lummer kallades för nikt och såldes förr på apoteken
och användes bland annat som sårpulver och för att rulla piller i.

Man använde också det lättantändliga sporpulvret till blixt- och
fyrverkerieffekter vid teatrarna.

Det svenska namnet revlummer kommer av att den bildar meterlånga
revor.

Det äldsta belägget för namnet Duveled är från år 1492 och namnet
skrevs då ”Dwelle”, där förleden kan vara ”duf”, som betyder fet
soppa eller vätska och efterleden ”led” kan stå för ”hölja”, det vill
säga, en mindre vattensamling eller fördjupning i ett vattendrag.

Gamla namn kan berätta mycket om historien även om de inte alltid är
lätta att tyda, exempelvis Båramo, söder om Duveled omnämns första
gången redan år 1368 som ”Barthabodhum”. Förleden här kan vara
mansnamnet ”Barthe” med efterleden ”bod”, som åsyftar
förvaringsbod.

Ortsnamnet Skillingaryd är för övrigt känt sedan år 1413, men skrevs
då Scøfflingeryth. Förleden är inbyggarbeteckningen ”skövling”, det
vill säga, mark tillhörig byn Skog, medan efterleden är ”ryd” som
betyder röjning.

Bilden visar den lilla dammen från 1960-talet vid Södra Duveled och
är tagen från nordväst mot sydost och är en av Vaggeryds kommuns
vackraste vyer.

Inte mindre än tre par knipor, där hanarna dansar, knarrar och spelar,
finns i den relativt lilla dammen.

Knipans släktnamn ”Bucephala”, betyder ”tjurskalle” och kanske är
det något massivt och tjurigt i kniphanens huvudfason, särskilt när han
som nu är på vårhumör gör sina små konster för honan på vattnet.

Kniphanens spel inför honan sker i flera olika turer, ibland med
bakåtkastat huvud så att nacken kan beröra bakryggen, med plötsliga
kroppsresningar, med häftiga vingslag och andra märkliga åtbörder.

Den vackra krickhanen tycks för en stund lämna sin hona och simmar
bort ifrån det område där allt just nu tycks hända.

Under april månad anländer krickorna till sina häckningsområden och
de föredrar grunda vatten som är omgivna av skog, buskmarker och
starrängar, precis som här vid dammen vid Södra Duveled.

Ensam kvar för en stund ligger krickhonan och kanske begrundar hon
årets häckningssäsong och var den kommer att bära med sig.

Boet för krickparet är i regel beläget under en buske, ofta inne i
skogen och äggläggningen sker i maj, eller i de nordligaste områdena i
Sverige i juni.

De sju till tolv äggen är blekgula med en svagt grönaktig skiftning och
ruvningstiden är omkring 22 dygn.

Ungarna matas inte utan får, liksom andra andungar, söka själva med
ledning av honan, och födan utgörs av insekter, snäckor och små
kräftdjur, men även växter såsom alger, späda skott, bär, frön av nate
och andra vattenväxter.

I år finns det tre kanadagäss vid dammen, kanske är den ena en
fjolårsunge som ännu inte ska häcka, annars ska det bli spännande att
se hur detta skall sluta.

Talgoxen, ”Parus major”, har en komplex taxonomi, artindelning, med
36 beskrivna underarter som förs till fyra huvudsakliga grupper och
med en utbredning från Storbritannien till Japan och söderut till den
indonesiska övärlden.

Dessa fyra huvudsakliga indelningsgrupper är enligt följande:

Major-gruppen, med 13 underarter och den största utbredningen av
grupperna, från Europa och söderut till norra Afrika, genom
Mellanöstern, Iran och Irak, Israel och Libanon, genom Asien i södra
Sibirien, Mongoliet, genom Transbajkal till Amurområdet.

Cinereus-gruppen med elva underarter, med utbredning från
Mellanöstern genom södra Asien, i Indien, till Sydostasien, södra
Vietnam och Indonesien.

Minor-gruppen med nio underarter med utbredning i Ostasien så långt
nordväst som till Sachalin, i Kina och Japan, och söderut till norra
Thailand.

Bokharensis-gruppen med tre underarter som ofta behandlas som en
separat art, ”Parus bokharensis” som då kallas Turkestanmes.

Förr förknippades dessutom denna lilla vackra talgoxe med otur,
särskilt i norra Sverige och exempel på detta ur svensk gammal folktro
finns bland annat från Uppland, Jämtland och från den samiska
kulturen.

En orsak till detta är att talgoxe sjunger tidigt om våren, en tid på året
som på landsbygden förr ofta innebar svårigheter med lite mat och
foder för människa och djur.

Dess sång har tolkats på en rad olika sätt, exempelvis ”Spicket fläsk!
Spicket fläsk!”, eller som ”Lite hö! Lite hö!”, eller ”Fitte-tju Fitte-tju”,
det vill säga, ”fett-tjuv”.

Talgoxen förekommer i ordspråk som ”Då talgoxen vässer plogbillen
är det snart dags att så”, vilket kommer från Stenstorp i Västergötland.

Inom samisk kultur var talgoxen en otursfågel, som ibland kallades
trollsparv, och som alltid förebådade döden.

Zonticka, ”Trametes ochracea”, växer vanligen, precis som på min
bild, taktegellagda eller gyttrade, varvid de kan bli mer eller mindre
oregelbundna.

Ovansida fint sammetsartad till kal, först enfärgat gråvitaktig till
ljusbrun, efterhand tydligt zonerad i gulbruna till rödbruna nyanser,
men med ljusare, vitaktig kant.

Zontickan är särskilt vanlig på asp och björk, men växer också på en
rad andra lövträd och finns både i öppna och slutna biotoper, och är
totalt sett en av våra mest frekventa tickarter, särskilt på ved i tidiga
nedbrytningsstadier.

På denna, sedan många år tillbaka, döda björk växer rikligt med
fnösketickor, ”Fomes fomentarius”.

Den är en variabel art, vars fruktkroppar kan vara typiskt hovformade,
konsolformiga eller mer oregelbundna.

Hattarna kan bli mycket stora, och även om de normalt mäter mellan
10 och 30 centimeter, har extrema exemplar på mer än en halvmeter
påträffats.

Fnösketickan är vanligast på död ved av björk och bok, men funnen på
en rad andra lövträd.

Röta är ett ord med ursprung i fornsvenskan, som syftar på många
olika upplösningsprocesser och tillstånd, som förmultning,
förruttnelse, svampangrepp på ved av brunrötesvampar,
vitrötesvampar och mjukrötesvampar, potatisröta, rötning av lin och
porös, smältande is.

Förr användes ordet även om olika infektioner och inflammationer,
som benröta, osteomyelit, tandröta, karies, rötfeber, kallbrand eller
blodförgiftning och lungröta, en mykoplasmainfektion hos hästar.

Hassel, ”Corylus avellana”, är en art i familjen björkväxter. Det är en
vanligen storväxt, intill 8 meter hög, mångstammig buske och någon
gång kan den till och med bli ett upp till 12 meter högt träd.

Hanblommorna på bilden sitter i 4–6 centimeter långa, ljust brungrå
hängen och blomningen sker tidigt på våren, vanligen i mars–april,
men under milda vintrar kan blomningen ske redan i december.

Arten är vindpollinerad och frukten, hasselnöten, är cirka 1–2
centimeter lång, ljusbrun och något glänsande.

De vackra honblommorna på bilden sitter parvis i spetsen av en
knopp, och endast de röda märkena skjuter ut.

Arten hör hemma i Europa och Främre Asien och den växer i
lövängar, lundar, örtrika barrskogar och hagar, vid sin nordgräns
påträffas den ofta i rasbranter.

I Sverige är hassel allmän till tämligen allmän norrut till Uppland och
mindre allmän norr därom till Ångermanland. De mest storväxta
hasslarna i Sverige anses de på Gotska Sandön vara.

Fynd av hasselnötter har hittats i Sverige på boplatser från bland annat
stenåldern och unga stammar användes som skaft till flintyxor,
flätverk och korgar.

Tidigt anlades nottagårdar, det vill säga, nötgårdar, där man odlade
hassel för frukternas skull och i de svenska landskapslagarna
skyddades hassel som ett bärande träd och plockningen av nötter från
träd på andras mark var reglerad i lag.

Hasselnöten är mycket näringsrik och innehåller stärkelse, kolhydrater
och upp till 65 procent fett.

Olja pressas ur nötterna och används som matolja och förr till lysolja
samt till såpa, tvål och kosmetika. Presskakorna kan dessutom
användas som kreatursfoder och till bröd.

Hassel ingår i samma familj som björk och den så kallade
korsreaktiviteten mellan björkpollenallergenet och motsvarande
allergen i hassel är mycket hög. Därför reagerar cirka 80 procent av
björkpollenallergiker även på hasselpollen och ofta på hasselnötter.

Bildens vackra honblommor sitter parvis i spetsen av en knopp, och
endast de röda märkena skjuter ut.