Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har gjort en cykeltur.

Cykeltur under en cykeltur i Skillingaryd, del 5

Cykeltur under en cykeltur i Skillingaryd, del 5, en natur- och
kulturkrönika i 24 bilder från toppen av Hässlehultshöjden på
Skillingaryds skjutfält.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd under en solig vårdag i
månaden april 2015.

Bilden är tagen på krönet av Hässlehultshöjden utmed Fastorpsvägen
och visar den fina utsikten åt öster.

Hässlehult kan översättas med en öppning eller röjning i ett hässle
som i sin tur betyder ett område bevuxet med hassel.

På 1800-talet bestod Hässlehult av fyra gårdar varav de två på södra
sidan benämndes Stora Hässlehult och de två på västsluttningen Lilla
Hässlehult.

Även denna bild är tagen på krönet av Hässlehultshöjden utmed
Fastorpsvägen och visar den fina utsikten åt öster strax innan den
kraftiga nedförsbacken mot ”älingabäcken vid Ormöa”.

Resterna av den gamla rännesbron sätter fantasin i rörelse och man
undrar vem som bor här, räv, grävling, vessla eller hermelin.

Visst känns det lite sorgligt när den gamla odlingsmarken tas över av
den täta och mörka granskogen.

Myrstackarna sjuder av liv vid denna årstid och vill man lukta på
myrsyra är det bara att hålla ner handen någon centimeter över
myrorna.

Myrsyra eller metansyra, HCOOH, är en färglös vätska med stickande
lukt och starkt hudirriterande egenskaper.

Myrsyra är den enklaste karboxylsyran och den upptäcktes år 1670 i
samband med vattenångdestillation av rödmyror.

Denna syra finns också i svett och urin som salt, så kallat, formiat och
i brännässlor och industriellt framställs den genom reaktion mellan
koloxid och natriumhydroxid samt behandling av det bildade
natriumformiatet med svavelsyra.

Myrsyra används vid textilfärgning, garvning av läder,
latexframställning, elektrolytisk plätering och ensilering.

Myrsyra bildas även i människokroppen efter intag av metanol, så
kallad träsprit, och bidrar till de svåra skadorna vid
metanolförgiftning.

Som en skulptur ev ett urtidsväsen står den vid vägkanten och skriker
ut sin förtvivlan rakt upp mot den blå himlen, den gillar inte vad den
ser.

Även den gamla nedbrytaren fnösketickan håller så sakta på att nå sitt
sista stadium där den också kommer att bli nedbruten och återgå in i
de gamla kretsloppen.

När man möter årets första sädesärla ska man enligt traditionen tälja
sig en liten pinne, en ärlepinne, som man sedan ska lägga i sin
pengapung, ety då blir man inte utan pengar det kommande året.

Det är inte mycket som kan skapa en såhär vacker och slätslipad sten,
men inlandsisen kan och det forsande vattnet kan, bilden är tagen i
Hultsgärde.

Den lilla skylten vid Hultsgärde säger följande, 240, 1:12,
Sandborgen, Johannes Lundberg 1831, H. Johanna 1824-1892, B.
Viktor, David, Augusta, Johannes till Jönköping 1904.

Här finner jag ytterligare en skylt som står i stenröset vid Hultsgärde,
nära Sandborgen och som berättar om dessa människoöden som
utgjorde familjen Lundberg.

Denna skylt säger kort och koncist, 240A, Lundbergs, 1.12. tänk om
dessa stenar kunde berätta.

Norra Linneryd och Hultsgärde utgör ett mycket vackert
odlingslandskap som en gång i tiden myllrade av liv men som numera
är nästa öde, här bestämmer numera militären.

Dock är landskapet vid Norra Linneryd och Hultsgärde fortfarande till
stora delar brukade varvid naturvärdena trots allt till delar finns kvar.

Det är tur att denna naturvårdare fortfarande finns kvar i landskapet
Norra Linneryd och Hultsgärde, ety då är hoppet inte helt ute.

De var lite efterhängsna och lekfulla så vid ett flertal tillfällen fick jag
stanna upp vända mig om och säga ”schas”.

Om det finns något som heter terrassväg så borde detta vara en sådan
och den finns vid Hultsgärde.

Den biologiska mångfalden i terrassvägens fundament av granit och
kvarts bjuder på mängder av olika arter mossor och lavar.

Jag närmar mig Skillingaryd och passerar Store stenen eller Viedalen
och ser att den enögde Oden håller sitt vakande öga på tranparet.

Tranan är en majestätisk fågel som är mellan 115–130 centimeter lång
med ett vingspann på mellan 200–230 centimeter.

Tranan häckar på myrar och vid sjöar och vattendrag med sanka
stränder och hög vegetation i hela norra Eurasien, i Sverige norrut från
norra Skåne. Den är flyttfågel och övervintrar ibland annat i
Sydvästeuropa.

Tranparet vid Store stenen vandrar sakta bortåt och inåt skogen
övervakade av Oden, ibland står paret vid Hässlehultsgölen, eller
Östersjön, som ligger bara några hundratals meter längre bort åt
nordost.

När jag cyklar hemåt via tallmoarna underhålls jag hela tiden av
taltrastens vackra sång, inte undra på att den fordom kallades
sångtrast.

På återseende!