Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg  har spanat från ett bilfönster.

Vägen är mödan värd

Vägen är mödan värd, en natur- och kulturkrönika i 20 bilder från
vägen mellan Skillingaryd och Södra Torarp via det vackra Tofteryd
och Hagshult.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd den första majdagen året
2015. Bilderna är som vanligt klickbara.

 

Denna älgko stod på en liten lycka i storskogen mellan Torp och
Rosendala på min väg ut till mosipporna vid Södra Torarp utmed den
vackra Härån.

Älg, eller europeisk älg, ”Alces alces”, är en art i familjen hjortdjur.
Den är 240–310 centimeter lång, med en mankhöjd av upp till 235
centimeter, och tillsammans med amerikansk älg, ”Alces americanus”,
därmed det största hjortdjuret.

Pälsen är brun till gråsvart och de långa underbenen är gråvita.
Huvudets form är karakteristisk med bred och hårbeklädd, litet
hängande och något hästmulelik mule och kort hakskägg.

Svansen är mycket kort och fötterna har långa klövar och lättklövar
som hindrar dem från att sjunka ned för djupt på sank mark.

Hornen, som finns bara hos hanar, är stora och hos fullvuxna djur
skovelformiga, palmata, eller grenade, cervina.

Älgstammen i Sverige har från 1940-talet ökat kraftigt och en
synnerligen kraftig ökning kan noteras från och med år 1977, då
avskjutningen uppgick till cirka 70 000 djur, och fram till år 1982, då
174 741 djur fälldes.

Älg förekom under senaste istiden över hela Europa och avbildades
till exempel i spanska grottmålningar.

En mytisk roll antyds av bland annat nordeuropeiska
älghuvudsskulpturer och hällmålningar från stenåldern, och älg
figurerar i finskugriska myter.

Under karolingisk tid på 700- och 800-talet efter Kristus var den i stort
sett utrotad utanför sitt nuvarande utbredningsområde, i Danmark
dock redan under förhistorisk tid.

Om dess rika förekomst och om jaktens betydelse i Skandinavien
under medeltiden vittnar de över 27 000 fångstgropar som har
registrerats och i stor utsträckning använts vid älgjakt, i norra Sverige
var älgen dessutom det viktigaste jaktviltet.

Den jagades även med giller, det vill säga, älgspjut, snaror, under
hetsjakt på skidor och vid älgstupor.

Uppfödning och domesticering av älg har förekommit, men de flesta
berättelser om älgar som drag- eller riddjur hör till sägnernas värld.

Älgar var under medeltiden uppskattade kuriositeter i västeuropeiska
djurparker och menagerier och till älgens folklore hör tron att älgar har
stela benleder och därför sover stående, lutade mot träd, och att man
därför preparerade ”sovträd” genom att delvis såga genom dem.

När älgen sedan lutade sig mot ett sådant träd gick stammen av, älgen
föll till marken och kunde sedan inte resa sig igen.

Detta berättades redan av Plinius den äldre och var levande tradition i
Sverige ända in på 1900-talet.

Älgar används och har använts som dragdjur på sina håll, fast säkert
inte såpass utbrett som det ofta framställs.

På 1790-talet höll Isak af Darelli, ”Sveriges förste älgforskare”, i
Vängsjöberg i Uppland ett tamt älgpar som han studerade och beskrev
ingående.

Han lät bland annat en pojke rida tjuren vilket gick utmärkt men kon
blev aldrig lika tam.

En praktisk fördel med att rida på en älg var att man helt slapp ifrån
det ideliga öppnandet och stängandet av de otaliga grindarna, eftersom
älgen helt enkelt klev över dem, enligt af Darelli.

Isak af Darelli skrev år 1819 följande, ”I anseende till främmande
hästars rädsla för Elgen, är jag derom öfvertygad, att en enda squadron
Elg-Ryttare skulle i största hast få hela Kavalleri-Regementen att fly i
oordning, och ett enda batteri Kanoner af Elgar skulle kunna afgöra
segern”.

”Det är otvifvelaktigt att de skulle blifva mycket nyttiga i fällt, då de
kunna simma öfver djupa strömmar och större sjövikar med
beväpnade Ryttarn på ryggen”.

En som kan ha inspirerat Isak af Darelli till försöken var Johan
Fischerström, som på 1700-talet i tidens uppfinningsrika anda
konstaterade att vi här klarar oss utan elefanter och kameler, eftersom
vi ju har älgar som kan sköta samma sysslor.

Allra bäst skulle det kanske bli, om man korsade älgar och åsnor i så
kallade ”Elgerier”, där ”Italienska Åsne-Hingstar skulle få accopulera,
para sig, med wåra Norländske Elgkor”.

Han nämner även att älgar förr använts allmänt i postväsendet, vilket
måtte vara en kraftig överdrift om inte ren saga, och belägg har aldrig
påträffats.

Johan Fischerströms bok heter för övrigt ”Den enfaldige
naturforskaren” och utgavs under åren 1768-1772.

I slutet av 1800-talet nämner Alfred Brehm i sitt spridda verk
”Djurens liv” att en svensk kung, Karl XII, men även Karl XI, haft
långt framskridna planer på att inrätta just ett älg-kavalleri.

I en redogörelse för af Darellis försök som publicerades år 1908
konstateras på fullt allvar att ”särskildt i Norrland skulle ett elgrytteri
kunna blifva af stor betydelse”.

Denna myt är enastående seglivad, men en myt är det lika fullt.

En ofta nämnd källa är Olaus Magnus Historia om de nordiska folken
från år 1555 och i detta ofantligt rika verk nämns älgar, ”eller
vildåsnor” som Olaus Magnus hela tiden kallar dem, såsom varandes
”ofantligt snabba” och uthålliga djur, ”200 italienska mil, cirka 300
kilometer, utan att intaga föda” skulle till exempel inte vara några
problem för en älg.

Olaus Magnus nämner även en kunglig lag som skulle ha stiftats mot
älgridning för att hindra att brottslingar skulle kunna använda dem för
flykt, detta tillskrivs ofta den samtida Gustav Vasa eller, av senare
skribenter, Karl IX som levde mellan åren 1550-1611, även här saknas
dock helt belägg.

Återigen apropå brottslingar och att rida på älgar,

”Vi erinra oss ha sett någonstädes, att vid ett tillfälle det utfärdades
förbud i någon af de större städerna i Östersjöprovinserna mot att
komma inåkande i staden efter elg, på grund däraf att hästarne
skyggade för dessa ovanliga dragare.

”Grefve L. Douglas har benäget meddelat, att en af hans förfäder fått
mottaga ett liknande förbud från K. Befallningshafvande i
Östergötland”.

Alldeles väster om gården Torarp går tranparet och letar föda, det är
dags för häckning och en intensiv period tager sin början för fåglarna.

De kan bli gamla och den högsta kända åldern för en trana är hela 17
år och 3 månader.

Tranor är storvuxna, mellan 1-1,2 meter höga, våtmarksfåglar med
långa ben och lång hals.

Fjäderdräkten är gråaktig med anstrykning av rostbrunt på ryggen,
huvudet och halsens översida är svarta, utom ett vitt parti som sträcker
från ögat och nedåt.

Den nakna huden på bakhjässan är röd, men omfånget varierar, de
flyger med rak, utsträckt hals.

Den svenska populationen ökar och uppskattas till drygt 12 500 par
och de finns i hela landet utom i fjällkedjan.

I år hittade jag bara fyra bestånd med mosippa i Södra Torarp, varav
två blommor och det är kanske dags att bränna marken igen.

Mosippa, ”Pulsatilla vernalis”, är en flerårig, mjukt hårig ört som kan
bli drygt en decimeter hög.

De nedre bladen, rosettbladen, är övervintrande, något läderartade och
mindre flikiga än hos övriga arter i släktet ”Pulsatilla”.

Mosippan är sällsynt och förekommer sparsamt upp till Jämtland och
den växer på sandiga marker, särskilt i öppen hedtallskog och på
ljunghedar.

Den första fynduppgiften publicerades av Olof Rudbeck den äldre år
1666.

”När Phoebus skön Flora besöker vid gökrop från sunnan och väst
från tusen små altar det röker till lundarnas kärleksfest.

I backen står gökskällan luden och rör som till högtid sin kläpp, och
brudgummen bidar och bruden med honung på längtande läpp.”

Ur ”Blommornas kärlek” av Erik Axel Karlfeldt, ”Flora och Bellona”,
år 1918.

Slåttergubbe, ”Arnica montana”, har ett släktnamn ”Arnica” som är av
ett dunkelt ursprung, kanske är det en förvrängning av det grekiska
ordet ”ptarmikos”, ”som orsakar nysning”.

Detta namn uppträder första gången redan på 1300-talet, men
användningen av det svenska namnet slåttergubbe, eller hästfibbla, är
betydligt äldre än så, dock dröjer det ett tag till innan de i blomning
står.

Vårstarr, ”Carex caryophyllea”, är en lågväxt starr som växer med
enstaka strån från en krypande jordstam.

Stråna har skilda han- och honax och kan bli drygt två decimeter höga
och bladen är korta och platta, de nedre är bågböjda.

Axsamlingen har vanligen ett hanax och två honax vilket man kan se
på bilden om man tittar noga.

När vi åker hem står plötsligt två älgar på samma lycka och jag påstår
att det är älgkon från tidigare under kvällen och hennes tjurkalv från
föregående år.

I Fauna och flora från år 1908 står att alla hästar skulle ha en instinktiv
rädsla för älgar är en myt. En fundamental skillnad mellan älgar och
exempelvis hästar är att de senare lever i en hierarkisk flock,
tamhästar betraktar helt enkelt människor som sina ledardjur.

Enstaka älgar kan bli tama, men de har inte underkastelsen i generna
på samma sätt som hästen.

I Jared Diamonds mycket intressanta bok ”Vete, vapen och virus”,
redogör han detaljerat för hur det kommer sig, att av alla oräkneliga
däggdjur som funnits tillgängliga, så har mänskligheten fram till 1900-
talet bara domesticerat fjorton lite större däggdjursarter.

Det vill säga, får, get, ko, svin, häst, dromedar, kamel, lama/alpacka,
åsna, ren, vattenbuffel, tamjak, balioxe och gayal som är en
domesticerad form av oxdjursarten gaur som förekommer i
Sydostasien.

Den helt dominerande dödsorsaken för svenska älgar är jakt och på
många håll står jakten för över 90 procent av dödligheten.

Två andra viktiga dödsorsaker är trafiken och rovdjur, beroende på var
i landet man tittar.

I de mellansvenska områdena där rovdjursstammarna, främst varg och
björn, är relativt starka i kombination med en medveten minskning av
älgstammarna har rovdjurspredationen blivit betydelsefull, dock är
jakten fortfarande den klart dominerande dödsorsaken i Mellansverige
och södra Norrland.

Övrig naturlig dödlighet hos älg är i huvudsak sjukdomar och klimat,
ofta i kombination med varandra.

Älgen kan drabbas av en mängd parasiter, virussjukdomar, tumörer
och missbildningar.

Sjukdomar uppträder kontinuerligt i älgstammen, men hur stor andel
av dödligheten de står för är oklart, men mer eller mindre
kvalificerade gissningar tyder på upp till tio procent.

Avslutningsbilden för denna gång blir på en stor och kraftig fälthare,
en art som inte är ursprunglig i Sverige.

Den inplanterades redan av drottning Kristina på Lovön, där sedan ett
bestånd spred sig till angränsade öar i Mälaren.

Kristina, senare Kristina Alexandra, född den 8 december år 1626 på
slottet Tre Kronor, död den 19 april år 1689 i Rom.

Hon var dotter till kung Gustav II Adolf och drottning Maria Eleonora
samt drottning av Sverige i egen rätt från 1632 till 1654, men
regerande från år 1644.

På 1860-talet inplanterades fältharen på nytt i Stockholmstrakten,
liksom på Öland och Ven och särskilt på Ven trängde den snabbt
undan skogsharen.

Den inplanterades i Sverige under åren 1886–87 i Skåne, och har
därefter förökat sig betydligt.

På återseende!