Vår natur-och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Alnaberget.
Alnabergets gravar och grytor.
Alnabergets gravar och grytor, en natur- och kulturkrönika i 18 bilder
från det vackra och anrika Svenarum men samtidigt en tidsresa från
inlandsisens slutskede till nutidens landskap.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, från mitten av maj 2015.
Det har funnits människor i trakten av Svenarum under lång tid och ett
bevis på detta är att det finns ungefär 320 fornlämningar som är kända
från trakten av, exempelvis fyra hällkistor från stenåldern, några
stensättningar från bronsåldern och ett tjogotal järnåldersgravfält med
domarringar liksom två runristningar.
Den lilla men vackra informationstavlan säger följande:
Rubrikerna är Brantlidens gravfält och Kolartro.
I skogen på bägge sidor om vägen kan du se forntida gravar längs en
600 meter lång sträcka. De tydligaste ligger här intill i den öppna
skogen medan andra är svårare att upptäcka.
Fornlämningarna ligger på fyra mindre gravfält. Sammanlagt finns 40
gravar. Här ser du fyra rösen, några flacka stensättningar, ett tiotal
domarringar samt resta stenar och hällar som kan vara rester av
stenkretsar.
De fyra gravfälten är framröjda men fornlämningarna kan ändå vara
svåra att upptäcka.
De rösen de ser här har ursprungligen haft kal stenfyllning. Mossa och
torv har växt över sedan området blev skogsbeväxt.
Stora rösen är karakteristiska gravar för bronsåldern och kan inte
uteslutas att en del av dessa gravar är uppemot 3000 år gamla.
Karakteristiskt för områdets gravfält är dock alla resta stenar och
domarringar. Det är mycket svårt att nu uppfatta hur dessa
stensamlingar sett ut under järnåldern.
Troligen har dock funnits runda och kvadratiska stenkonstruktioner.
De runda kallas domarringar och är särskilt vanliga i dessa delar av
landskapet.
Över 1000 domarringar är funna i den här delen av länet och de flesta
finns i Vaggeryd och Jönköpings kommuner.
I arkeologsammanhang kallas sådana här gravfält med konstruktioner
av synliga stenar för stengravfält. Det är en typ av gravfält som kom
till under äldre järnåldern.
Vid utgrävningar hittar man ofta brända ben från kremering av den
döde och fragment av personliga ägodelar som följde med på
gravbålet. Gravgömman i domarringar ligger ofta intill de resta
stenarna eller i mitten av den.
Malmbäcksån rinner intill här. Det är ett intressant namn och tyder på
att myrmalm kan ha tagits upp i området. Kanske redan under tiden
när domarringarna byggdes för över 1500 år sedan?
De fyra gravfälten ligger spridda i skogen. Beskrivningar av dem finns
på länsstyrelsen och länsmuseet där du kan få mer detaljer om dessa
fornlämningar.
Gravfälten har de fornlämningsnummer som står nertill på skylten. På
biblioteket kan du låna litteratur om kolning och kolartro.
Kolbottnarna är många här i skogen. Leta efter flacka runda
förhöjningar. För ett ovant öga kan de likna gravar från forntiden.
Kolbottnarna är inte så gamla utan har kommit till främst under 1800
talet. Intill kolbotten ser du kolarkojans grund. Där vaktade kolaren så
att inte kolmilan skulle brinna.
Gasexplosioner kunde kasta av det isolerande lagret av stybb och då
var katastrofen ett faktum. Milväktaren försökte hålla sig vaken och
på vakt.
Med tröttheten kom en benägenhet att se det övernaturliga. I den här
skogen var det nog särskilt mycket att tänka på under ensamma
vaknätter.
Kolaren såg de stora rösena och stenkretsarna och måste ha funderat
över vad de var. I skuggorna runt milplatsen skymtade kanske
skogsrået eller skogtrollen.
Enligt folktron måste kolaren ha stål redo eller psalmboken heliga
verser att läsa. Alla visste att trollen skydde dagsljus och Guds ord.
Den lilla enkla informationstavlan säger följande:
Gravfält från äldre järnålder, bestående av cirka 11 synliga gravar. De
utgörs av en stensättning, 4 meter i diameter samt ett antal resta och
klumpformiga stenar. Dessa förefaller 3 domarringar och 2
kvadratiska stenkretsar. Minst 5 stenar går inte att knyta till någon
särskild geometrisk form utan synes stå, ligga självständigt. Dessutom
finns en kolbotten från sen tid.
Under järnåldern brände man de döda på bål. De brända benen
samlades ihop i en urna som grävdes ner i marken. Över gravgömman
byggdes sedan graven av torv och sten.
Här kan man se en gravgömma där urnan med de brända benen från de
döda placerades. Sedan byggdes den synliga delen av graven av torv
och sten.
En rest sten, även bautasten, är ett långsmalt stenblock som man ställt
upp i en grop packad med småsten.
De förekommer i Skandinavien oftast som här på gravfält från
järnåldern och ibland tillsammans med runstenar eller bildstenar,
skillnaden är att en rest sten saknar ristningar.
Resta stenar som fristående företeelser finns också från stora delar av
Götaland och Svealand, vilka normalt dateras till århundradena kring
Kristi födelse, men enstaka i Halland tycks vara från bronsåldern.
I södra Sverige förekommer resta stenar även under yngre järnålder
och i de fall som resta stenar ingår i andra typer av fornlämningar
berörs också vissa delar av bondestenåldern när man byggde så
kallade stenkammargravar.
På toppen av Alnaberget bjuds man på en mäktig och vidunderlig
utsikt över landskapet som utgör Svenarums socken och Svenarums
församling.
Svenarums församling är för övrigt en församling inom Östbo-Västbo
kontrakt i Växjö stift inom Svenska kyrkan och ligger i Vaggeryds
kommun.
Församlingen ingår i Byarum-Bondstorps pastorat och
församlingskyrka är Svenarums kyrka.
Svenarums församling har medeltida ursprung och utgjorde under
medeltiden ett eget pastorat, för att därefter bilda pastorat med
Ödestugu församling, och sedan från år 1525 till år 1570 åter utgöra
ett eget pastorat.
Från 6 januari år 1570 till år 1980 var församlingen annexförsamling i
pastoratet Vrigstad, Svenarum och Nydala, som från år 1962 även
omfattade Hylletofta församling.
Från år 1981 är församlingen annexförsamling i pastoratet Byarum,
Bondstorp, dessa två sammanslogs år 2010, och Svenarum.
Svenarums socken i Småland ingick i Västra härad och är sedan år
1971 en del av Vaggeryds kommun i Jönköpings län.
Socknens areal är 186,71 kvadratkilometer, varav land är 179,71
kvadratkilometer och år 2000 fanns här 1 266 invånare.
Tätorten Hok samt kyrkbyn Svenarum med sockenkyrkan Svenarums
kyrka ligger i socknen.
Vid kommunreformen år 1862 övergick socknens ansvar för de
kyrkliga frågorna till Svenarums församling och för de borgerliga
frågorna till Svenarums landskommun.
Landskommunen inkorporerades 1952 i Vrigstads landskommun
innan den, som redan nämnts, år 1971 uppgick i Vaggeryds kommun.
Socknen har tillhört samma fögderier och domsagor som Västra härad
och de indelta soldaterna tillhörde Jönköpings regemente, Mo härads
kompani, och Smålands grenadjärkår, Livkompaniet.
Svenarums socken ligger kring Härån sydost om Vaggeryd och når i
nordost upp till 358 meter över havet och består av mossrik
skogsmark.
Namnet Svenarum skrevs år 1281 Swethnarum och år 1390
Svidhnarum där förledet i namnet betyder svedja och efterledet rum,
öppen gård.
Före den 22 oktober år 1927 skrevs namnet på socknen även
Svennarums socken.
Bilden visar gården Sjöstorp i väster och är taget från 261 meters höjd
över havet från Alnabegets topp.
Gården Sjöstorp ligger inte ligger långt från gården Spikbruket utmed
väg 30 mellan Växjö och Jönköping.
På vägen upp till Alnabergets topp möts jag av några bestånd med
lopplummer som med tanke på sporkapslarnas placering invid
stammen, likt gnetter på ett hårstrå, kanske hellre borde återfå sitt
gamla namn luslummer eller lusgräs, på norska heter arten faktiskt
fortfarande lusegräs.
Lopplummer, ”Huperzia selago”, är en grovt byggd lummerväxt med
upprätta, gaffelgrenade skott och sporangier, sporkapslar, som sitter i
bladvecken.
Det svenska namnet lopplummer kommer troligen av att den förr
använts för att få bort ohyra från boskapen och de loppliknande
groddknopparna som ”hoppar iväg” då de berörs kan också ha gett
den namnet lopplummer.
Vid Alnaberget finns tre jättegrytor där de två största och djupaste
använts som offerkällor och den gamla rostiga, numera textlösa,
skylten markerar var dessa finns.
Den största är för övrigt cirka 40 centimeter bred och cirka 50
centimeter djup.
Den mänskliga hjärnan har en otrolig förmåga att skapa mönster av
olika naturfenomen och här ser min hjärna ett enögt ansikte med en
gapande mun.
Jättegryta kallas en rundad urholkning i berget som har uppkommit
genom nötning då starkt strömmande vatten har nött grus och stenar
mot berget.
Ibland finns en sten, en så kallad löpare, kvar i jättegrytan och denna
är då ofta helt klotrund. Det är dock inte ovanligt att dessa stenar har
försvunnit under tidens lopp.
Många jättegrytor kan fortfarande vara oupptäckta eftersom de är
fyllda med sten och sand och de största jättegrytorna i Norden är
mellan 8–10 meter i diameter och hela 20–30 meter djupa.
Glaciala jättegrytor har bildats under istiden när smältvatten från
inlandsisen strömmat fram under kraftigt tryck vid bottnen av isen och
satt stenar och annat moränmaterial i rotation.
Jättegrytor kan också bildas i forsar, där hög strömhastighet och
virvlande vatten orsakar erosion, exempel på detta finns vid
Stödstorpsån väster om Vaggeryd, eller vid havsstränder.
Här ser jag självaste Bergkungen i egen hög person.
Vid en bergklack eller något annat hinder i isälven ökar vattnets
strömhastighet och de i vattnet lösta gaserna bildar bubblor.
Nedanför bergklacken minskar strömhastigheten tvärt och
gasbubblorna upplöses.
Om detta sker nära berghällen får man en hammarslagsliknande effekt
och den här processen kallas kavitation och den är effektivast där
hällen är svag, som till exempel i sprickor.
Genom kavitation bildas små gropar i berghällen vilka utgör början till
jättegrytor.
Här har djupet helt ovetenskapligt mätts med en gren och det är
imponerande, jag påstår att det är cirka 70 centimeter.
Jättegrytorna bildas genom den slipverkan som sand, grus och stenar
utför i det starkt virvlande vattnet.
Här har diametern lika ovetenskapligt mätts med en gren och det är
också imponerande, jag påstår att den är dryga 50 centimeter.
I äldre tider ansåg man att jättegrytor hade samband med jättar på
samma sätt som de stora flyttblocken som kallades ”jättekast” och
man trodde att jättarna brukade laga sin mat i dessa jättegrytor.
I Huskvarnaåns ravin finns för övrigt ett större antal jättegrytor, som
bedöms vara av postglacialt ursprung, där den största har en diameter
på hela 3,4 meter.
Plötsligt kom det en liten fjäril och satte sig på min tumme och arten
heter allmän ängsmätare, ”Ematurga atomaria”, inte någon jätte precis
i dessa jättars hemvister.
Avslutningsbilden för denna gång blir en bild på ett annat ansikte som
kanske förställer någon släkting till Bergakungen.
Glad midsommar och på återseende!