Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Ettö, naturreservatet vid Isaberg.
Ettö i brytningstid mellan vår och sommar
Ettö i brytningstid mellan vår och sommar, om naturreservatet vid
Isaberg, norr om Gislaved, en naturkrönika i 20 bilder om vacker
natur och spännande biologisk mångfald vid det höga bergets fot invid
Nissans stränder.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i maj månads sista dagar
anno 2015. Bilderna är som vanligt klickbara.
Ettö naturreservat ingår i länsstyrelsens program för bevarande av
natur- och kulturmiljövärden i odlingslandskapet och i nationell
bevarandeplan för odlingslandskapet.
Det är verkligen vackra miljöer som bjuds vid Ettö naturreservat och
bakgrunden med Isaberg i fjärran förstärker verkligen upplevelsen.
Vid Isabergs fot och omgiven av Algustorpasjön ligger ett av
Nissadalens skönaste naturreservat och alldeles i närheten ligger
Isabergs och Värö naturreservat. I väster passerar Nissastigen, numera
Riksväg 26, och i närheten ligger också samhällena Hestra, Nissafors
bruk och Nissafors samt Gislaved.
Halvön Ettö är uppbyggd av sand som både Nissan och forna tiders
isälvar spolat ut i Algustorpasjön. Naturreservatet Ettö bildades år
1970 och de tidigare slåtterängarna betas numera. Den norra delen
utgörs av strandängar samt en björkhage med många enbuskar.
Ettödeltat är dessutom klassat som ett Natura 2000-område.
I den välbetade grässvålen trivs många växter och på torrare mark
växer klockpyrola, kattfot, slåttergubbe och backtimjan medan det i
fuktigare partier finns klockgentiana och gräset stagg.
En annan raritet inom Ettö naturreservat är arten guldsandbi,
”Andrena marginata”, som i rödlistan klassas som Sårbar, VU.
I Sverige är arten vitt utbredd i Götaland och Svealand inkl. Öland och
Gotland, men förekommer mycket lokalt. De nordligaste aktuella
utpostlokalerna ligger i Värmland, Dalarna och Norduppland. På flera
av lokalerna i södra Sverige med äldre fynduppgifter tycks arten vara
försvunnen eller ha gått tillbaka starkt.
Här i Ettö naturreservat förekommer även den mindre hackspetten
som idag också är rödlistad som Nära hotad, NT.
Kattfot, ”Antennaria dioica”, är en lågväxt, ullhårig ört som kan bli
upp till två decimeter hög och från bladrosetterna kommer korta
utlöpare vilket gör att den kan bilda täta mattor.
Kattfotens hanplantor har kortare och bredare korgar medan
honkorgarna är längre och smalare. Bilden visar hanblommor.
Kattfot är ganska vanlig i hela landet, men minskar på många håll på
grund av igenväxning av tidigare öppna marker.
Den växer på torr, öppen och kvävefattig mark, som gräsbackar,
naturbetesmarker och skogsbryn.
Bilden visar honblommor.
Slåtterfibbla, ”Hypochaeris maculata”, är en flerårig, gulblommig ört
med de stora, hela, oftast håriga och fläckiga bladen samlade i en
basal rosett.
Rosettbladen, på bilden, ligger hårt tryckta till marken och är lätta att
känna igen på sin storlek, den vanligen röda mittnerven och de mörka
fläckarna.
”Fibler. i ängs backar. a. blommar efter solståndet och bådar då
slottertiden: örtbladen br. i Småland til grönkål: färsk ätes örten af
hästar häldre än torr.”
Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets Kännedom” av C. F. Hoffberg år
1792.
Svinrot eller kornfibbla, ”Scorzonera humilis”, är en
beståndsbildande, flerårig ört med grov jordstam.
Svenska namnet svinrot omtalades redan av Carl von Linné och syftar
på att rötterna var begärliga för grisarna, svinen.
”SCORZONERA wäxte mycket i ängarne, men jag såg aldrig någon
äng, der denna ymnigt wäxte, som icke i lika proportion war af swin
upgrafwen, hwilkas smakeligaste mat dennas rötter äro; är altså ingen
förmon för Landtmannen at hafwa denna wäxt i sina ängar, om han
ejest wil hålla swin.”
Ur ”Carl Linnaei Skånska Resa 1749” av Carl von Linné år 1751.
Fältarv, ”Cerastium arvense”, är vanlig i nästan hela landet, från
Skåne till Jämtland men sällsynt längre norrut upp till Torne
Lappmark.
Den växer på torra gräsbevuxna ställen, i vägkanter, torrbackar och
åkerkanter precis som här vid Ettö.
Fältarv liknar den odlade och ibland förvildade arten silverarv,
”Cerastium tomentosum”, men den senare har silvervita blad och
stjälkar, samt blomskaft med enbart vita ullhår.
Ängsbräsma, ”Cardamine pratensis”, är en variabel art och tre
underarter urskiljs i Sverige.
Äkta ängsbräsma, ”Cardamine pratensis pratensis”, har stora rosa eller
vita blommor och rosettblad med oskaftade småblad med tydliga
nerver vilket är bildens underart.
Kärrbräsma, ”Cardamine pratensis paludosa, har vita blommor och
mer likstora, skaftade småblad med nerver på alla blad. P
Olarbräsma, ”Cardamine pratensis polemonioides, har stora, vanligen
ljusvioletta blommor och blad med oskaftade nervlösa småblad.
”Ängskrasse. i wåta ängar a. Dess saft gör nytta at intaga i skjörbjugg,
och blommorne eller fröen berömmas mot krämpaktiga sjukdommar
och conwulsioner: blommar med Tulipan, då braxen leker.”
Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg
år 1792.
Apel, ”Malus domestica”, förekommer odlad och förvildad i södra och
mellersta Sverige. Större träd påträffas också kvarstående i gamla
trädgårdar.
Apel uppfattas ofta som en hybrid mellan olika ”Malus”-arter och det
vetenskapliga namnet skrivs då ”M. x domestica”.
”Som en syrlig och saftfull frukt, kunna Äpplen såsom läskande och
kylande i sjukdomar användas. Mogna och måttligt förtärda, äro de
helsosamma och kunna på dessa villkor aldrig orsaka rödsot. De som
ha svag mage t.ex. mjeltsjuka, och hysteriska personer, må icke väl,
isynnerhet af rå äpplen. Öfverflödet, såsom för mycket försvagande, är
endast skadligt. Omogen frukt åstadkommer, genom sin sträfhet eller
bäska, förstoppningar och deraf följande olägenheter.”
Conrad Quensel i ”Svensk Botanik IV” av J. W. Palmstruch år 1805.
Även myror vill ha pollen och nektar, här arbetar myran på en
smultronblomma, ”Fragaria vesca”. I Sverige förekommer cirka 80
olika myrarter så någon artbestämning försöker jag mig inte på.
Sammetsdaggkåpa, ”Alchemilla glaucescens”, blommar i juni-juli och
blommorna är små och gulaktiga.
Arten är en av de apomiktiska småarter av daggkåpor i ”Alchemilla”
som är lätt att känna igen då den karaktäriseras av de grovtandade
bladen och hårigheten på blommor och blomskaft.
Egentliga flugor ”Muscidae” är en familj av ordningen tvåvingar som
innehåller fler än 4000 arter i över 100 släkten.
I Europa är omkring 600 arter kända och den vanliga husflugan tillhör
denna familj.
Fossil av egentliga flugor är kända från eocen, från runt 57 till 35
miljoner år sedan, och de hittades även i nyare avlagringar från tertiär.
Trots allt antas att familjen levde redan under perm från runt 299 till
251 miljoner år sedan.
Artnamnet på flugan på bildens vitsippa vet jag inte men det är en
tvåvingeart som ingår i släktet ”Scathophaga” och familjen
kolvflugor, på latin ”Scathophagidae”.
Kolvflugor eller gödselflugor, ingår i familj tvåvingar med världsvid
utbredning med undantag av Australien, med flest arter på norra
halvklotet.
De omfattar cirka 500 arter i världen, varav cirka 100 arter finns i
Sverige. De är medelstora flugor med mycket borst och hos vissa
släkten, bland annat dyngflugor, med tät, ofta gulbrun hårpäls.
Larverna lever i exkrementer och multnande växter eller är blad- eller
stjälkminerare, några är troligen predatorer.
Flädervänderot, ”Valeriana sambucifolia”, blommar i juni-juli,
blommorna är tvåkönade, och sitter i toppställda kvastlika samlingar i
toppen av stjälken och i de övre bladvecken.
Vänderot har använts bland annat mot olika nervsjukdomar. Hoffberg
konstaterar år 1792 att den ”beröms i Fallandesot, långsam
hufwudwärk och nerfsjuka”.
Dess starka lukt är omtyckt av katter, liksom lukten hos kattmynta,
”Nepeta cataria” och enligt Retzius är också råttor attraherade av
doften och han skriver att den ”skall ock behaga Rottor, och nyttjas
derföre af Rottefångare i luder”.
Då man förr inte särskilde bildens flädervänderot och släktingen
läkevänderot, ”Valeriana sambucifolia”, kan man anta att båda arterna
användes på samma sätt.
Bildens vårmusseron, ”Calocybe gambosa”, är en skivling som
plockas som matsvamp och är vanlig på kalkrika ängs- och
betesmarker i maj till juni där den ofta bildar häxringar.
Vårmusseron har en vit till gräddvit hatt, ofta med en lätt skiftning i
rosa eller grågult och hatten blir mellan 5–12 centimeter bred och är
först kullrig för att sedan få en mer välvd form.
Foten är förhållandevis kort och kraftig och vit till färgen och dess
mått är omkring 3–7 centimeter i höjd och 1–3 centimeter i diameter.
Kännetecknande för svampen är också att dess doft och smak är
mjölliknande.
Vårmusseronen är Ölands landskapssvamp.
Vinterticka, ”Polyporus brumalis”, växer som här på kullfallna
stammar eller nedfallna tunna grenar av lövträd och växtperioden är
senhöst eller vår.
Aspticka, ”Phellinus tremulae”, växte här vid Ettö på en stor och
kraftig klibbal, ”Alnus glutinosa”, vilket den inte ska göra. Den ska
växa uteslutande på asp eller ibland på poppel, men den visste väl inte
om detta.
Det var så trevligt på Ettö denna vackra vårkväll på gränsen till
sommar att månen hann gå upp vilket inte gjorde upplevelsen mindre
härlig.
Där uppe har få människor stått, där uppe har få människor gått men
alla har varit där i tanken.
På återseende!