Vår natur-och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på trädgårdens biologiska mångfald.

Trädgårdens ekologi, del 2

Trädgårdens ekologi, del 2, en natur- och kulturkrönika i 13 bilder om
det egna ekosystemet hemma i trädgården.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i midsommartid 2015.
Bilderna är som vanligt klickbara.

Ett ekosystem är allt liv och den icke levande miljö som finns i ett
naturområde och kan vara området kring en stubbe, en damm, en
skog, en havsvik eller hela planeten jorden.

Organismer som djur, växter, svampar och bakterier lever i ekosystem
och dess organismer är ofta beroende av varandra och påverkar
varandra.

En trädgård är också ett ekosystem om än skapat av oss människor
och med arter som är mer eller mindre anpassade till varandra.

Bilden visar troligtvis en art som heter gulltörel, ”Euphorbia
polycroma”, som bildar vackra halvbollar med blågröna, lansettlika
blad som nästan täcks av de gröngula blommorna i maj-juni.

Törelväxter, ”Euphorbia”, är ett stort släkte med över 2 000 arter,
varav många är suckulenter, men tänk på att den vita mjölksaften som
många arter utsöndrar är hudirriterande och något giftig.

Rosenplister, ”Lamium maculatum”, tillsammans med silverarv,
”Cerastium tomentosum”, två ater som gärna sprider sig och måste
därför hållas efter och begränsas.

Revsuga, ”Ajuga reptans”, är en flerårig ört med kort jordstam och
långa, rotslående utlöpare. Detta är formen ”atropurpurea” som har
mörkt rödbruna blad.

Flugbaggar i familjen ”Cantharidae” är skalbaggar med cirka 5000
olika arter i världen, varav 49 är påträffade i Sverige, de kallas ofta
också mjukbaggar och trivs bra i trädgården.

Liljebaggen, ”Lilioceris lilii”, är en bladbagge som äter stjälkar, blad,
knoppar och blommor på liljor och fritillarior, klockliljor och andra
blommor i familjen ”Liliaceae”.

Liljebaggen lägger enbart sina ägg på arter i släktena ”Liliuim” och
”Fritillaria” och arten härstammar från Eurasien.

Liljebaggen anses numera vara ett skadedjur i de flesta tempererade
klimat där liljor odlas.

Larverna har orange kroppar och svarta huvuden, och de täcker sig
själva med sin avföring för att skrämma bort rovdjur, och bildar svarta
klumpar. Liljebaggarna reagerar på fara genom att låta sig falla till
marken och gömma sig.

Mitt på och direkt ur den klippta syrenens bark kommer en ny knopp
efter bara någon vecka, ytterligare några dagar senare har den blivit ett
nytt och fotosyntetiserande blad som bildar socker till sig själv och
syre till atmosfären.

Harkrankar, är myggor i ordningen tvåvingar och utgör överfamiljen
”Tipuloidea”. De har världsvid utbredning och omfattar totalt cirka
13 000 olika arter.

Gruppen indelas i tre familjer, storharkrankar, mellanharkrankar och
småharkrankar, med cirka 125, 4 respektive 210 olika arter i Sverige,
det vill säga 339 olika arter totalt.

Harkrankar är vanligen mellanstora till mycket stora myggor med
långa ben som lätt bryts av om man tar i dem.

Arterna i Sverige har ett vingspann på mellan 5 och 65 millimeter och
huvudet är ofta näbblikt förlängt.

Fullbildade harkrankar lever av nektar och växtsaft och är helt
harmlösa för människan och larverna lever i marken, bland löv, i
murken ved, mossa, fuktig vegetation, gyttja i grunda sjöar och åar
eller bland marina alger i tidvattenszonen.

Larverna äter oftast multnande organiskt material men några är dock
karnivora, köttätande, eller äter rötter och skott av levande växter och
kan då orsaka viss skada på säd och andra gräs.

Det flitiga honungbiet, ”Apis mellifera”, har mycket att göra så här
års, mycket nektar och pollen att hämta och mycket pollinering att
göra, annars stannar hela världen, vilket enormt ansvar.

Här besöker den arten stor ormrot, ”Bistorta officinalis”, som är en
växtart i familjen slideknäväxter och förekommer i stora delar av
Eurasien.

På ett blad på den rödblommiga häggen sitter en liten rödbrun
skalbagge som tillhör familjen glansbaggar och arten heter
”Cychramus luteus”, men svenskt namn saknas.

Bildens bergklint, ”Centaurea montana”, är en flerårig ört som kan bli
upp till åtta decimeter hög och den är mycket härdig samt kommer
ursprungligen från bergsområden i Mellaneuropa.

Bergklint är tillsammans med blåklint, ”Centaurea cyanus”, den enda
blåblommiga arten i släktet klintar.

Blåklint är dock ettårig, har smala blad, mindre blomkorgar och annan
typ av holkfjäll.

Släktet gullregn har två arter, alpgullregn, ”Laburnum alpinum”, och
sydgullregn, ”Laburnum anagyroides”, som båda förekommer i
Sverige.

Det finns en hybride, som kallas hybridgullregn, ”Laburnum x
watereri”, som under senare år har ökat i odling då dess dåliga
fruktsättning minskar risken för att barn av misstag skall äta de giftiga
fröna eller fruktbaljorna.

Växten är giftig, speciellt fröna innehåller ämnet cytisin men
allvarliga förgiftningar hos människa är ovanliga. Förtäring av några
frön kan dock ge symtom hos barn.

Symtomen kan komma inom en halvtimme till ett par timmar och
yttrar sig som illamående, kräkningar, yrsel, slöhet, hjärtklappning,
vida pupiller samt feber.

I allvarliga fall eventuellt även muskelryckningar, medvetande- och
andningspåverkan.

I vilt tillstånd växer rhododendron i Himalaya, Burma, Kaukasus och
Tibet och arten gillar kyla men har svårt att tåla torka.

I Sverige finns två vilda arter, lapsk alpros, ”Rhododendron
lapponicum” och skvattram, ”Rhododendron tomentosum”.

Arten ingår i familjen ljungväxter, på latin ”Ericaceae”.

Avslutningsbilden för denna gång är på en art av spirea som tillhör
släktet rosväxter med drygt 70 olika arter lövfällande buskar i
tempererade regionen på norra halvklotet.

Blommorna, som är regelbundna, femtaliga och tvåkönade, sitter i
flock- eller klaselika ställningar, de är ofta vita men ibland också rosa
eller röda.

Till släktet spireor förs bland annat arterna björk-, båg-, häck-, höst-,
krus-, kryp-, kvast-, pelar- och praktspirea samt hybriderna brud-,
bukett-, klase- och rosenspirea.

Till släktet ”Sorbaria” förs rönnspireor och vissa arter inom släktena
”Astilbe” och älggräs kallas ibland också för spireor.

På återseende!