För drygt 7 år sedan kom ett stort polispådrag till Tånnö för att verkställa en brutal utvisning av flyktingfamiljen Cani från Kosovo. De hade då levt gömda i Tånnö under några år. Idag står glädjen högt i tak hos det hjälpande Nätverket i Tånnö när Emin Cani och 16 åriga dottern Qendresa är tillbaka på besök och i kväll blir det fest.

I kväll blir det stor fest i Missionshuset i Tånnö. Delar av familjen Cani från Kosovo har äntligen kunnat återvända för att besöka det lilla samhället där man levde gömda för sju år sedan och under nästan två och ett halvt. Emin som då, tillsammans med Tånnöborna, och hustrun och de tre barnen kämpade för att få stanna kvar i Sverige har kunnat återvända. Men kvar i Kosovo är hustrun och de två sönerna, numera 9 och 13 år.

– Vi vågade inte begära besöksvisum för alla i familjen, med risk för att ingen av oss skulle få åka hit, berättar Emin Cani där han sitter vid kaffebordet i familjen Johanssons funkishus i Tånnö.

Emin Cani och hans flyktingfamilj fick hjälp att gömma sig undan ett utvisningsbeslut av Tånnöborna under några år. Men familjen blev till slut brutalt utvisade. Nätverket i Tånnö har stöttat genom åren. Nu är Emin och hans dotter Qendresa efter sju år tillbaka i Tånnö. ett kärt och glatt återseende med många gamla vänner.

Maria Johanssons familj är en av alla de aktiva familjerna i Nätverket i Tånnö. Här jublar man över att äntligen kunna ta emot delar av familjen Cani igen. En familjs vars öde berört många av invånarna i den lilla byn och fått människor att förenas i en hjälpverksamhet som också räddat livet på familjen Cani. Men som även gett ringar på vattnet och numera hjälper flera i den lilla byn Llastich i Kosovo.

När Kosovokriget härjade som värst flydde Enims familje till Sverige. Deras hus fanns inte längre och det mesta kring deras hemby var sönderbombat och Enim, hans hustru samt barnen hade fått fly hals över huvud för att klara livhanken. Efter några turer till olika flyktingförläggningar i Sverige, bland annat i Hultfredstrakten, fick man ändå beskedet om att familjen tillsammans med många av alla de andra flyktingarna som anlänt från Kosovo kollektivt skulle utvisas från Sverige.

– Vi ville inte återvända, säger Emin Cani som inte har några som helst problem med svenska språket eftersom det lärde han sig redan för sju år sedan när han jobbade i Tånnö och samtidigt försökte hitta lösningar på att slippa återvända till ett sönderbombat hus 6 mil utanför Pristina i Kosovo.

Det var för sju år sedan som kyrkoherden, Magnus Hullfors engagerade sig i familjen Canis öde och hjälpte dem när de tagit sin tillflykt till Tånnö. Det blev också startskottet som fick igång många Tånnöbor för att hjälpa till under de närmaste åren som flyktingfamiljen levde illegalt i samhället. Och det blev också starten på åratals stöd och vänskap mellan Tånnö och familjen Canis hemby, Llastich, Kosovo.

Och då under åren 2001 – hösten 2003 levde familjen Cani och verkade  sida vid sida med Tånnöborna, trots utvisningsbeskedet.

– Vi gjorde klart för oss alla att familjen inte kunde leva i ett rum utan skulle rörde sig fritt i samhället, det gick inte att vara så hemliga, Qendresa fick första året privata skollektioner och Värnamo kommun ställde sen upp på ett fantastiskt sätt för att hon skulle kunna vara i den riktiga skolan, berättar Maria Johansson som nu både är värdfamilj och djupt engagerad i Nätverket i Tånnö.

Det var lika många hjälpande händer som försökte beveka invandrarverket och förmå dem att fatta beslutet om att familjen skulle få stanna. Men den kampen misslyckades. Och dagen för utvisningen minns Maria Johansson som det var igår.

– Det var vid sextiden på morgonen, den 13 november 2003, ett stort uppbåd av poliser kom och grep hela familjen, berättar Maria Johansson. Jag var i Stockholm när jag nåddes av chockbeskedet och slängde mig på tåget hem.

På den resan grät Maria hela vägen hem. Det var så brutalt, så hemskt, det blev en chock, säger hon och fortsätter, familjen fick lämna landet hastigt i de kläder de hade på sig och fick inte med sig en enda pinal.

Qendresa längtar tillbaka till Sverige och skulle önska att hon fick fortsätta sina studier här. Men just nu är hon väldigt glad över att hon och pappan fick visum och kan besöka alla gamla vänner och Nätverkarna i Tånnö.

Och efter den dagen visste ingen i Tånnö vart familjen fördes mer än att de satts på ett plan i Jönköping med destination Kosovo. Men med hjälp av andra goda krafter letade man ändå upp familjen Cani igen och då hade ordförande i Nätverket, Kerstin Smedenfors tagit initiativet till att bilda föreningen som skulle fortsätta att stödja familjen Cani.

Man fick också ganska snabbt fick ihop en lastbil fylld med familjens förnödenheter och annat som kunde vara viktigt för familjen som nu återvänt till ett Kosovo som var sönderbombat, och till sitt hus som inte längre var beboligt. Familjen Cani fick flytta in hos Enims pappa och bodde då 18 personer i ett litet hus varav 10 av dem var barn från åldern 10 år och neråt.

– Det var kaos, och ohållbart, säger Emin som mest minns den tiden med sorg och förstämning.

Den lilla lastbilen som kördes ned av Nätverkarna lämnades på platsen för att Emin fortsättningsvis skulle kunna använda den för möjliga inkomstbringande transporter. Man började också skicka ned varma kläder och skor till skolbarnen i byn, plus en massa annat som behövdes. Framför allt hjälpte man till så familjen Cani kunde bygga sig ett nytt hus.

Numera har man också inrättat en stipendiefond i Nätverket som ger ungdomar från byn Llastich möjlighet att studera på gymnasiet. I dagsläget täcker stipendiefonden fyra ungdomars studier. Men man jobbar oförtrutet på med hjälparbetet i Tånnö och säger idag att den vänskap som kom ut ur åren som man gömde familjen i Tånnö och som nu fortsätter att växa gett alla en större förståelse för andra kultur och skillnaderna mellan länderna.

För Emma Johanson, en av Nätverkarna i Tånnö har vänskapen med flyktingfamiljen Cani betytt mycket för hur hon går vidare yrkesmässigt. Numera pluggar hon till internationell samhällsvetare med inriktning fred och utveckling. Och liknande tankar har Enims dotter, Qendresa. Hon vill utbilda sig inom juridiken.

Emins familj längtar tillbaka till Sverige. De känner sig hemma i Tånnö. Det finns stora skillnader i sättet att leva mellan Sverige och Kosovo. Trots att familjen nu fått ett nytt hus, får allt det stöd de kan tänka sig av Tånnöborna så oroar sig Enim ändå för framtiden.

– Det är fattigt i Kosovo, mycket svårt att få jobb och inkomster så man kan klara sin familj, mycket är inte heller återuppbyggt sen kriget och pågår en hel el oro, säger Emin och Qendresa nickar instämmande.

– Jag vill gärna tillbaka och få gå på gymnasiet här, säger hon och fortsätter: I Kosovo är det jättesvårt att läsa, och komma någonstans för vi går bara tre timmar i skolan, resten får man klara själv och klasserna är jättestora med nästan 100 elever. När man väl har utbildat sig finns det ändå inga jobb att få.

Hur det blir med att eventuellt flytta till Sverige kan man inte svara på idag. Det är mycket som måste klaffa, framför allt behöver Emin ett garanterat jobb i så fall.

Men under tiden fortsätter kontakterna mellan Nätverket och familjen Cani. Numera går det många turer ned till Kosovo. Och vänskapsbanden bara växer och växer. Och just nu njuter man av att familjen nästan fått en månad på sig att återvända till Tånnö och hälsa på alla goda kontakter man haft där genom åren.

– Framför allt blir det jätteroligt för de lite äldre som inte haft möjlighet att följa med på någon av alla våra resor ned till Kosovo och träffa familjen igen, säger Emma Johansson som numera också engagerar sig starkt i Nätverket.

Emin Cani tillsammans med Maria Johansson och hennes dotter Emma samt Emins dotter Qendresa har gjort ett kärt återseende i Tånnö. Det är över sju år sedan som flyktingfamiljen brutalt avvisades från Sverige. Det blev början på en stark vänskap och ett nätverk som numera jobbar hårt för att bygga vänskapsbroar mellan den lilla byn Llastich i Kosovo och Tånnö.

– Det går inte att beskriva vad Tånnöborna betytt för mig och min familj, säger Emin och tittar med kärleksfull blick på familjen  Johansson vid kaffebordet. Jag vet inte vad det blivit av oss utan deras hjälp, säger han avslutningsvis.

Skrivet av Susanne Prien