Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Våren vid Skillingaryds dämme, del 18

Våren vid Skillingaryds dämme, del 18, en naturkrönika i 9 bilder om
när naturen är en enda stor barnkammare inramad av de vackraste
blommor.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i maj månads sista dagar
2011.

En sista avslutande ”Möt våren”-krönika 2011, såhär en bit in i
sommaren 2011, dessa bilder får bli avslutning på en vår med ömsom
högsommarvärme och ömsom nattlig vinterkyla.

Tofsviporna är tillbaka i häckningstid men jag vet inte var de har lagt
sitt bo, jag har både sett dem flyga in i det stora buskaget uppe vid
”droppen” men också stå lite avvaktande och spana på vägarna i
dämmets nordöstra hörn.

På bilden står tofsvipan dock på den norra ön i den första dammen.

Sammetsdaggkåpa är en lågväxt, grågrön, flerårig ört med grov
jordstam. Stjälken är utspärrat hårig och blir inte högre än två
decimeter, den är brunaktig vid basen och något grenig upptill. Bladen
är ganska små, omkring fem centimeter breda, med sju till nio rundade
bladflikar som har omkring nio till tretton grova tänder. Bladskaften är
utspärrat håriga och bladen är jämnt och sammetsartat håriga på båda
sidorna. Sammetsdaggkåpa blommar i juni-juli, blommorna är små och
gulaktiga. Både blombägaren och blomskaften är tydligt håriga.

Sammetsdaggkåpa är en av de apomiktiska småarter av daggkåpor som
är relativt lätt att känna igen. Den karaktäriseras av de grovtandade
bladen och hårigheten på blommor och blomskaft. Vindaggkåpa som
är en underart av späddaggkåpa, har också håriga blombägare och
blomskaft, men skiljs genom att stjälkarna har vinröda skottbaser.
Övriga arter har antingen kala blomskaft eller kala blombägare och
kala blomskaft. Sammetsdaggkåpa är vanlig från Skåne till Dalarna,
men förekommer sällsynt norrut till Torne Lappmark. Den växer på
torra platser med låg vegetation, i betesmarker, torrängar, skogsbryn
och vägkanter. Den första fynduppgiften publicerades år 1895 och
artnamnet ”glaucescens” kommer av latinets ”glaucus” för blågrå och
betyder ”som blir blågrå”.

Kniphonan hade sju ungar från början, nu är bara tre kvar, jag undra
vad eller snarare vem som decimerar antalet. Minkar har jag inte sett
på länge vid dämmet men väl korpar, kråkor och gråtrutar, kan det vara
dessa som är bovarna i dramat.

Den här skrattmåsen var konstigt orädd, kanske var den sjuk ty även
fåglar kan bli sjuka.

En underbart vacker bukettapel, ”Malus toringo”, förmodligen
fågelspridd, växer utmed ån i östra delen av området. Det är för övrigt
en lättodlad buske som bara blir 1,5- 2 meter hög, med brett, upprätt
växtsätt och jag har ett exemplar själv hemma i trädgården. Den
översållas av vita blommor i maj – juni, precis som min bild visar, och
rikligt med små, orangeröda frukter på hösten. Bladen får dessutom
vackert orange höstfärg.

Man kan tro att bilden är hämtad från en plats i Afrika under torrtid
men det är faktiskt Skillingaryds dämme och den spruckna ytan utgörs
av deponerat slam från reningsdammarna.

Ni har väl inte missat de vackra triftbestånden vid kanten av
norrgående fil på motorvägen vid avfarten till Skillingaryd alldeles
utanför Skillingaryds dämme.

Trift, ”Armeria maritima”, är en art i familjen triftväxter. Trift finns
vildväxande i kustområden på norra halvklotet, framför allt i Europa.
Den har spridits över hela världen som trädgårdsväxt och snittblomma.
Den kallas även gräsnejlika och hylsnejlika men är inte en nejlikväxt.

Det är en lågvuxen perenn som kan växa på torra, sandiga och
salthaltiga platser, såsom vid havet eller moderna vägkanter som på
mina bilder. Till sin byggnad är den anpassad att motstå den
förtorkning som uppstår på sådana platser. Bladskivan är inte bara
smal som ett gräsblad, utan även förtjockad. Därigenom är bladytan
förminskad i förhållande till bladets massa. Hos sådana blad är
transpirationen långsammare än hos en platt och bred bladskiva.

Blommorna är rosa, men det finns också varieteter med vita eller röda
blommor, och blomningen börjar i slutet av maj eller början av juni.
Blommorna sitter i täta huvuden överst på stänglarna och från
blomställningen går en hinnartad hylsa ner längs stängeln. Därför har
triften även kallats hylsnejlika.

Fram emot skymningen drar den första av flera morkullor, ”Scolopax
rusticola”, över mitt huvud och säger ”årt-pisp”, eller något åt det
hållet och jag tackar för mig för denna gång.

Skrivet av Dan Damberg