Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på den biologiska mångfalden.

Biologisk mångfald, del 3

Biologisk mångfald, del 3, en naturkrönika i 21 bilder från den södra
delen av Fågelforsdammen, kring den gamla kraftstationen i
Skillingaryd, om märkliga och fantastiska livsformer, bland annat
sandödlor, vinbergssnäckor, jättebalsaminer och vackra grynskivlingar.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i augusti månads sista dagar
2011.

En gammal klassisk lokal för den rara sandödlan, ”Lacerta agilis”, är
och har varit Fågelforsdammens södra del omkring dammvallen och i
sanden runt kraftstationen. Min första observation gjorde jag i början
av 1970-talet då jag och några kamrater såg en stor och vackert grön
sandödlehane.

Ännu till dags datum hittas dessa värmetidsrelikter på platsen, som nu
senast sommaren 2011. Detta hoppas jag innebär att all förändring av
detta fina område upphör eller görs med hänsyn till dessa djur.
Bilderna på sandödlorna visar årsungar vilket är extra roligt vilket
visar att reproduktionen fungerar, vilket, i sin tur, innebär att de trivs.

Sandödlan är en utrotningshotad art som främst finns i södra Sverige. I
Blekinge finns flest kända förekomster i landet. Igenväxning och
exploatering av sandödlans livsmiljöer gör att den minskar i antal. För
att sandödlan ska överleva på sikt behöver livsmiljöerna bevaras och
ibland restaureras eller nyskapas.

Sandödlan är en ganska kraftig ödla som blir upp till cirka
22 centimeter från nos till svansspets. Grundfärgen är gråbrun,
uppbruten av så kallade ögonfläckar, det vill säga, mörka fläckar med
vit kärna, dessutom går två ljusgrå band längs rygg- och svanssidorna.
På våren och försommaren har hanarna gröna sidor och ungarna är
oftast ljusbruna och även de har ögonfläckar, se bilden.

Sandödlan kan ibland förväxlas med skogsödlan, ”Zootoca vivipara”,
som är vanligt förekommande i Sverige. Skogsödlan är dock smalare
och blir inte längre än cirka 18 centimeter. Skogsödlans grundfärg är
mörkbrun med små mörka och ljusa fläckar, men inte alls lika tydliga
som sandödlans ögonfläckar. Dessutom saknar de alltid de grå linjerna
längs kroppssidorna som är karaktäristiska för sandödlan. Skogsödlans
ungar är mörka, ibland nästan helt svarta.

Sandödlan vandrade in i Sverige cirka 700-500 före Kristus då klimatet
var betydligt varmare än idag. När det sedan blev kallare överlevde
arten bara på särskilt gynnsamma platser med varmt klimat. I dag är
förekomstlokalerna ofta isolerade. De flesta lokalerna med sandödla
finns i delar av Skåne, Halland, Blekinge, Kalmar och södra
Östergötlands län. Längre norrut glesas de ut med ett mindre antal
individer samt mer isolerade förekomster i Jönköpings, Västra
Götalands, Södermanlands, Värmlands och Dalarnas län.

Sandödlan övervintrar nedgrävd i marken och kommer fram i mars-
april, beroende på väderleken. I juni lägger honan 4-15 ägg på cirka
5 centimeters djup på soliga och oftast sandiga ytor. Äggen kläcks i
mitten av augusti till början av september. De vuxna djuren gräver ner
sig inför vintern redan i slutet av augusti och ungarna i oktober.

Sandödlan lever i öppna miljöer med rik och varierad markvegetation,
där den kan söka föda och gömma sig, blandat med öppna ytor för
solning och äggläggning. Inslag av buskar och ris ökar variationen och
är därför gynnsamt. De vanligaste miljötyperna är sydslänter i sandtag,
men sandödlan förekommer också vid järnvägsvallar, skjutbanor och
skjutfält, kraftledningsgator, hedmarker, brynmiljöer i betesmarker och
vid stränder.

Sandödlan lever oftast i ett litet antal på begränsade områden och det
är därför lätt hänt att en hel population slås ut. Återkolonisering av de
utdöda lokalerna försvåras ofta av långa avstånd till närmaste lokal,
särskilt om miljön däremellan är ogynnsam för sandödlor.

Det största hotet mot sandödlan är trädplantering eller igenväxning av
sand- och grustag och andra lämpliga öppna platser vilket leder till
ökande beskuggning och kallare så kallat mikroklimat. Även
markexploatering såsom bebyggelse, vägbyggen och utjämning av
slänter vid efterbehandling av grustäkter är hot mot arten. Hårt
markslitage av människor och exempelvis motocross vid
äggläggningsytor kan göra att äggen förstörs.

För att sandödlan ska överleva krävs att lokalerna där de förekommer
hålls öppna genom röjningar och avverkningar och eventuellt att sand
lämplig för äggläggning skrapas fram. Detta skulle inte bara gynna
sandödlan, utan även ett stort antal insektsarter som också är beroende
av varma, sandiga miljöer.

Sandödlan är, liksom alla andra kräldjur i Sverige, fridlyst. Det innebär
att det är förbjudet att skada, döda och fånga vilt levande exemplar.
Det är också förbjudet att skada artens ägg eller
fortplantningsområden.

Sandödlan är dessutom strikt skyddad enligt artskyddsförordningen,
vilket innebär att varken arten eller dess livsmiljöer får skadas eller
förstöras.

Som ni ser på bilden så trivdes den lilla sandödleungen på mitt varma
finger och ett tag trodde jag att den skull somna.

Jättebalsamin, ”Impatiens glandulifera”, är en högväxt ört som oftast
växer i stora bestånd, den har rosa eller ibland vita blommor, och
motsatta eller kransställda blad. Stjälkarna är grova och köttiga, ofta
rödaktiga och kan bli nästan två meter höga. Bladen är lansettlika och
har sågade kanter, vid basen med skaftade körtlar. Jättebalsamin
blommar från juli till september och blommorna hänger i fåblommiga
knippen, de enskilda blommorna är stora, tre till fyra centimeter långa,
med ganska kort sporre. Frukterna spricker upp explosionsartat vid
beröring liksom hos de andra balsaminerna och fröna är mycket tätt
vårtiga med låga, runda vårtor.

Jättebalsamin är en ursprungligen indisk växt som odlas som
prydnadsväxt och nu förvildat sig på ett flertal ställen i landet. Den
påträffas oftast på fuktig mark, vid dammar, åar och stränder. Första
fynduppgift är från Frihamnen i Stockholm och publicerades först år
1928.

Växten odlas ibland som trädgårdsväxt då den är dekorativ med sina
stora rosa eller vita blommor. Artnamnet ”glandulifera” kommer av
latinets ”glandula” för körtel och syftar på de skaftade bladkörtlarna.

Notera den lilla myran i sporren.

Bilden visar svamparten broskmussling, ”Panus conchatus”, vilket är
en art i basidiesvampsordningen ”Polyporales”. Den har en brett
tungformig till trattlik, upp till 10 centimeter bred, seg, något
broskartad fruktkropp med kort, sidoställd fot. Hatten är först oftast
något violett men blir senare brunaktig. Den är på ovansidan något
filthårig eller fjällig. Skivorna, som löper ned på foten, är gula till röda
till lila, även foten är filthårig samt ljus, ibland med lila färgton.

Broskmusslingen förekommer tämligen allmänt till mindre allmänt i
södra och mellersta Sverige och växer företrädesvis på stubbar och
stammar av björk, precis som här vid Fågelforsdammen.
Fruktkropparna kan påträffas från eftersommaren till hösten.

Musslingar växer på levande eller döda träd, ved. Foten hos musslingar
är antingen kort och snedställd eller så saknas den helt. Några
musslingar är ätliga och goda men de flesta är oätliga. Ingen giftsvamp
är känd bland musslingarna.

Ett fynd till vid Fågelforsdammen denna dag nämligen rostbrun
grynskivling, ”Cystoderma granulosum”, jag vill dock gardera med
cinnoberröd grynskivling, ”Cystoderma terrei”, de är väldigt lika och
man bör nog kolla efter så kallade cystider i mikroskop för att vara
säker. Cinnoberröd grynskivling har cystider medan rostbrun
grynskivling saknar cystider.

Cystider är sterila ändceller av hyfer. Dessa kan finnas på olika ställen
av fruktkroppen och de kan ha olika utseende dock avviker formen
klart från kringliggande vävnad.

Jag påstår dock, utan att ha letat cystider att detta är en rostbrun
grynskivling, ”Cystoderma adnatifolium”, båda arterna är mindre
allmänna.

Rostbrun grynskivling, ”Cystoderma granulosum”, dock garderar jag
med cinnoberröd grynskivling, ”Cystoderma terrei”.

Rostbrun grynskivling, ”Cystoderma granulosum”, garderat med
cinnoberröd grynskivling, ”Cystoderma terrei”.

Min första vinbergssnäcka, ”Helix pomatia”, som jag sett runt
Skillingaryd i vilt tillstånd vilket är ytterligare ett fynd denna härliga
lördag i augusti 2011.

Vinbergssnäckan är en art i familjen storsnäckor och skalet varierar
från brunt till gräddvitt och är nästan kulformigt samt upp till
50 millimeter i diameter. Arten är därmed Sveriges största landsnäcka
och den lever i lundartade skogar, parker, trädgårdar och
kulturpåverkade öppna marker och vid Fågelforsdammen, den äter
främst växter.

Vinbergssnäckan är utbredd i Mellan- och Sydosteuropa där den, i
synnerhet tidigare, uppträdde som skadedjur i vinodlingar. Den är
sannolikt ursprungligen införd till Sverige redan under medeltiden som
mat genom munkar och finns nu i Göta- och Svealand, traktvis rikligt i
Skåne, Södermanland och Uppland. Den blir i regel 8–10 år, i sällsynta
fall ända upp till 30 år gammal.

Vinbergssnäckan kan alltså odlas för att ätas. Dess ursprungliga
utbredningsområde är centrala och sydöstra Europa, men den har, som
redan sagts, med människan hjälp senare spridits även utanför detta.

Till de nordligare delarna av Europa har vinbärssnäckan troligen, som
sagt, införts från sydligare trakter som en delikatess och den serveras
vanligen under beteckningen sniglar.

Vinbergssnäckan är en växtätare och förekommer främst på skuggiga
ställen. Den kan stänga till öppningen till sitt skal genom att utsöndra
ett speciellt ämne som stelnar i kontakt med luft. Detta skyddar
snäckan mot uttorkning under övervintringen och då det är mycket
torrt om sommaren.

Vinbergssnäckor är hermafroditer, det vill säga, en individ är både
hane och hona, men för att bli befruktade byter snäckorna spermier
med varandra. Äggen läggs sedan i marken.

Ett förslag på hur man kan tillaga dessa vinbärssnäckor kommer här.

Spola de levande vinbärssnäckorna rena med kallt vatten. Spola dem
sedan med saltvatten, och fortsätt sedan skölja dem rena tills
sköljvattnet är rent.

Häll sniglarna i en stor gryta med kokande vatten, lägg omedelbart på
locket och låt koka i ett par minuter.

Häll bort kokvattnet, och spola sniglarna hastigt med kallt vatten. Ta
sedan ur dem ur skalen med hjälp av en smal sillgaffel, när sniglarna är
ljumna. Lägg skalen åt sidan och rengör dem senare.

Nyp bort magen, den ”innersta” biten, och den lilla smala delen från
sniglarna, behåll bara själva sugfoten, cirka 1/3 av snigeln.

Koka upp sniglarna i täckande vatten och skumma. Tillsätt vin, färska
örter, rödlök, salt och peppar och koka sakta i cirka 2 timmar.

Stoppa tillbaka sniglarna i de rengjorda skalen tillsammans med
örtsmör och värm i ugn, 200-225 grader, tills det fräser ordentligt i
skalen.

Recept på örtsmör till vinbergssnäcka, ”Helix pomatia”, rör ihop:

250 gram smör

1 rejäl näve finhackade färska örter, till exempel persilja, dragon och
körvel

4 klyftor vitlök

Bilden visar svamparten puckelbläcksvamp, ”Coprinopsis acuminata”,
som påminner om en grå bläcksvamp men har en gråbrun, liten men
tydlig puckel på hatten och är, till skillnad från grå bläcksvamp, oätlig.

Ibland urskiljs dessutom en brun form av puckelbläcksvamp som en
egen art, då med det svenska namnet brun bläcksvamp, på latin,
”Coprinus fuscescens”.

Skrivet av Dan Damberg