Vi berättade i helgen om att Ljungarums BK förlorade med hela 0–50. Nu kommer klubben med en debattartikel.

Så låt oss då börja från början

Ljungarums IBK har funnits sedan 1989, och har alltid varit en liten förening. De hade fram till 2005 ett herrlag, som då lades ner. 2011 var två killar i kontakt med LIBK angående att starta upp ett herrlag igen. Frågan togs upp, och man fick ett klartecken från styrelsen.

Arbetet med laget sattes genast igång, och man skaffade rätt snart även en tränare. Då ägde även upptaktsmötet rum, då man bestämde det mest grundläggande som skulle gälla framöver.

Försäsongen drog igång ordentligt den 13 juni, med två pass i veckan (löpning/styrka). Det hela flöt på mycket bra, och gemenskapen i laget var otroligt bra trots att många grabbar inte kände varandra och var helt nya för varann.

Det strulade till sig med träningstider, och laget fick sämsta möjliga tider. 19 augusti ägde dock första inomhuspasset rum, och det hela fortsatte i mycket god anda. Under september månad kom ett rejält bakslag, tränaren sjukskrevs bara någon vecka in på premiären. Allt blev kaos och kalabalik, och ingen visste hur man skulle göra, eller reagera då allt kom som en chock. Man valde att göra så bra man kunde, och begav sig till premiären utan tränare, utan spelupplägg, utan inövat BP/PP och utan fasta femmor.

Det blev förlust (16–4). Och så fortsatte det, innan man fick två nya bakslag. Tränaren blir borta hela säsongen, och vid oktober/november skiftet stack spelare från laget. Spelarantalet från början var 19, men nu var man nere på 13 spelare. Och förlusterna fortsatte.
Träningarna blev oseriösa och katastrofala när tränaren försvann, men man ritade även upp lite upplägg. Men dessutom så var närvaron så låg att man aldrig kunde köra några övningar, och aldrig heller spela ihop några femmor.

Stor del har aldrig spelat serieinnebandy innan vilket ger tid att nöta in. De senaste matcherna har laget haft mellan 6–8 utespelare, vilket man inte orkar till slut.

Många skriver saker som varför man inte lägger ner, och att man skämmer ut sig, är pinsamma med mera. Ja, sådant får man se och höra dagligen. Ja, allt är uppgivet, och motivationen är låg, men det är inte det riktiga svaret..

Svaret är följande:

Vi är ett lag, och det vi påbörjat skall vi även slutföra. Det spelar ingen roll vad resultattavlan visar, vi ska ändå göra vårt bästa och jobbet ska ändå slutföras. Det gäller att trots alla motgångar och kränkande kommentarer att hålla huvudet högt.

Och ja, vi är bättre än 0–50.
Och för övrigt så utgår onsdagsträningarna på grund av att det inte finns någon mening med att hålla träningar då, när enbart 2–5 spelare dyker upp.