Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Mörkebo ängar.

Mörkebo ängar, mellan odlingsbygd och
skog, högt ovan Skillingaryd i väster

Mörkebo ängar, mellan odlingsbygd och skog, högt ovan Skillingaryd i
väster, en natur- och kulturkrönika i 15 bilder från mitten av april.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av april 2012.

Nästan mitt emot avfarten till Frälsningsarméns Ungdomsgård utanför
Skillingaryd cyklar jag förbi en torpskylt som säger ”Kransastugan”.
Jag stannar till en stund och inser hur lite jag vet om min hembygd, ety
om detta levnadsöde vet jag intet, tyvärr. Spåren i landskapet är sedan
länge helt borta och hade inte skylten markerat platsen hade jag bara
cyklat förbi.

En närbild på skylten till ”Kransastugan” säger följande; ”340,
Grindstugan, Kransastugan, Magnus Krantz”, det är allt jag vet, det är
allt jag kan berätta, här och nu.

På gärdet bara några hundra meter väster om ”Kransastugan”, nästan
rakt söder om det gamla gravfältet, står ytterligare en torpskylt.
Eftersom jag ändå ska gå över gärdet in till Mörkebo ängar stannar jag
till en stund även här och begrundar det stenröse som är det enda som
finns kvar.

Jag inser att jag kommit till gården Hultet för på den lilla skylten står
det följande; ”338, Hultet, Johannes Lilja, 1901”. Det var detta år som
Storbritanniens regerande drottning Viktoria dog efter 63 år på tronen
och hennes son Edvard VII blev kung av Storbritannien.

Byggandet av Bodens fästning i Sverige påbörjas detta år 1901 och
Sveriges riksdag beslutar att införa allmän värnplikt. Övningstiden för
de värnpliktiga i armén blir bestämt till 240 dagar vilket samtidigt
innebär att Indelningsverket, inrättat år 1682, avskaffas. I flottan blir
övningstiden 300 dagar, och för specialförband 365 dagar.

Den ryske tsaren beslutar att upplösa den finländska militären, 1901.

De första Nobelprisen delas ut i Stockholm och prissumman för varje
belönad uppgår till 150 800. Bland pristagarna finns bland annat
Wilhelm Röntgen, som upptäckt röntgenstrålarna och Francois
Prudhomme får litteraturpriset. Fredspriset delas ut i Kristiania och
delas mellan Henri Dunant och Frédéric Passy.

Svenska kvinnor får detta år 1901 rätt till fyra veckors ledighet vid
förlossning, dock utan lön.

Dessa händelser är bara dryga 110 år gamla och om detta kunde
kanske Johannes Lilja berätta. Det är naturligtvis avhängigt på om
Johannes dog 1901 eller bara flyttade från Hultet då.

Någon har varit framme och grävt lite i den lilla hög av sten som
kanske är resterna av Johannes Liljas murstock.

Så är jag då äntligen framme i de spännande ängs- och hagmarker som
förr tillhörde och så fint sköttes av Irma och Lennart Nilsson i
Mörkebo. De gamla odlingsröserna innehåller en rik och spännande
biologisk mångfald och samtidigt hör jag en vilt vårklyande spillkråka en
bit bort.

För mig som biolog är detta som ett konstverk, stora aspar i
kombination med en rik moss- och lavflora gör att man kan gå här i
timmar och bara stirra in i aspstammarnas bark med sin lupp.
Samtidigt sjunger rödvingetrasten, taltrasten, bofinken och gulsparven,
naturupplevelsen är sålunda stor.

Bland de bruna fjolårslöven blommar mängder med blåsippor som
azurblå juveler och man kan bara inte låta bli att sjunka ner på knä och
beundra dem på nära håll. Blåsippan, ”Hepatica nobilis”, är som ni alla
vet en decimeterhög, flerårig ört med vintergröna blad som består av
tre lober samt vanligtvis blå blommor.

Efter blomningen böjer blåsippan ner sina blomskaft mot marken, där
myror hämtar frukterna som är försedda med köttiga bihang som
myrorna gärna äter. Blåsippor tillväxer från spetsen av en grov
jordstam och ett exemplar kan bli utomordentligt gammalt, upp emot
flera hundra år.

Förr ansågs blåsippan vara verksam mot leversjukdomar tack vare
bladlobernas likhet med leverflikar och bladundersidans leverbruna
färg. Anledningen till att blåsippa ofta placerats i ett eget släkte,
blåsippor ”Hepatica”, är att man inte anser den speciellt nära besläktad
med arterna i släktet sippor ”Anemone” dit den ibland förs.

I min ungdom hette blåsippan ”Anemone hepatica” och artnamnet
”nobilis” är latin och betyder ”ädel och förnäm”.

”Blommar wårtid i första käldraget wid Björkens rödaktiga och Aspens
grå blommors framkomst, då Norssen leker, gräsen börja framskjuta,
och Annandags-frossor yppa sig.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets Kännedom” av C. F. Hoffberg, år
1792.

Vitsippan är en flerårig ört som har en lång krypande jordstam, vilket
gör att den breder ut sig och bildar stora bestånd där den trivs. De tre
stjälkbladen, svepebladen, är skaftade samt flikiga och den vita
blomman sitter oftast ensam i stjälkens topp. Blommorna är bara öppna
på dagen, på kvällen sluter de sig och böjer sig ner mot marken.

”Att följa vitsippans väg genom den första gurkgröna och strax därpå
trägula nedåtböjda knoppens olika stadier och till dess blomman först
slår ut: liten och melongröngul under de första timmarna, men sedan
svällande och fyllande sig, med stridiga nyanser av strålguld mot vitt,
det är vackert och värt sin tid.

Från detaljen kan man sedan, plötsligare än man vet, se ut över en äng
av fullblommig vit skönhet, som breder sig vida omkring med vita
vikar mellan stammarna. Svalka, vithet och renhet. Den friskt
vårgiftiga stjälklukten, den känner vi igen; och blåsten som buktar och
bankar i sippmattan.”

Ur ”Intåget” av Harry Martinson, Midsommardalen år 1938.

Detta är alltid lika spännande, när jag kommer fram till de stora
hasselbuketterna undrar jag om vätterosorna har kommit upp. Från lite
avstånd ser jag inga men jag vet av erfarenhet att man måste lyfta lite
försiktigt på fjolårslöven för att säkert veta.

Mycket riktigt, de finns där, inte stora, inte utslagna ännu denna kyliga
vår men som sagt de finns där. Vissa år rikligt, andra år fåtaliga, några
år inga och min gissning i år blir att det kommer att bli rikligt med
vätterosor här i de underbara Mörkebo ängar.

Vätterosen, ”Lathraea squamaria”, är en helt rosaröd, sällan vit, parasit
och hör till det fåtal växter som saknar klorofyll. Stjälken kan bli några
decimeter hög och är tjock, köttig och fjällig. Blommorna ser man inte
ännu då de är dolda bakom de rosa fjällstrukturerna.

Bladen växer på ett tidigt stadium ihop och bildar fjäll som har hålrum
som är klädda med körtelhår och förr trodde man att de användes som
insektsfällor, men numera anser man att de utnyttjas för att öka
transpirationen och därmed näringsupptagningen ur värdväxten.

Vätterosen är inte så vanlig och växer på mullrika marker, ofta i
hässlen, och kan parasitera på flera olika arter av lövträd. Vanligen är
det hassel, ”Corylus avellana”, klibbal, ”Alnus glutinosa”, eller asp,
”Populus tremula”, som fungerar som värdväxter för vätterosen

Artnamnet ”squamaria” kommer av latinets ”squama” för ”fjäll” och
syftar på artens fjälliga stjälk och jordstam. Det svenska namnet
vätteros nybildades av Elias Fries år 1864 och namnet har den fått av
att den liksom vättarna lever större delen av sitt liv under jorden.

”I anseende till Vätterosens underjordiska växt, mystiska utseende,
men vackra liffärg, har hon med allt skäl blifvit egnad de underjordiske
eller vättarne.”

Ur ”Kritisk ordbok öfver svenska växtnamnen” av Elias Fries år 1880.

Äntligen kommer de, spillkråkeparet, som förmodligen häckar i någon
av de stora asparna i Mörkebo ängar, och som jag hört till och från
under hela mitt besök på platsen. Honan är rastlös och flyger strax sin
väg men hanen sitter kvar länge nog för att jag ska hinna ta ett par
bilder. Om ni tittar noga så ser ni att hela hjässan och ner emot nacken
är vackert röda vilket betyder att detta är hanen.

Bilden är verkligen inte bra men man ser ganska tydligt den kraftfulla
spillkråkenäbben och den helröda hjässan. Spillkråkehanen sitter minst
hundra meter bort i en stor asp alldeles öster om ”Irma och Lennarts”
och vid några tillfällen låter den höra sitt vårläte, det ”vilt klyande”,
ibland till förväxling likt gröngölingens läte, det ”avstannande
tveksammare klyandet”.

Spillkråkan, ”Dryocopus martius”, är en art i fågelfamiljen hackspettar
och är Europas största hackspett med en kroppslängd på hela 45–57
centimeter. Fjäderdräkten är helsvart, med hos hanen röd hjässa och
hos honan bara rött på nacken. Det är för övrigt den enda
representanten för släktet ”Dryocopus” hos oss i Europa.

Arten häckar i gammal barr- och lövskog i större delen av norra
Eurasien och i Sverige finns den i hela landet utom i fjällkedjan.
Spillkråkans övergivna bohål är dessutom viktiga för andra stora
hålhäckare som till exempel skogsduva och olika arter ugglor.