Vår naturkrönikör Dan Damberg har träffat på en svartvingad glada.

Rar spanjor på ”dumme” mosse

Rar spanjor på ”dumme” mosse, en naturkrönika i 6 bilder från
Tranebo i nordöstra kanten av Dumme mosse om en rar rovfågel från
Spanien och Nordafrika.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i april 2012.

Dumme mosse är ett av länets största, mest varierade myrområden med
många olika våtmarkstyper. Vida kala mossar av olika slag, glest
trädbevuxna kärr, öppna mader och sumpskogar är några exempel. Den
stora och orörda mossen har mycket högt värde för både
vattenförhållanden och fågel-, djur-, insekts- och växtliv. Mossen är ett
omtyckt friluftsområde och bland annat går den 6 kilometer långa
”Dumme mosse-leden” i sydvästra delen av mossen. Ute på
mosseplanet häckar ljungpipare, grönbena och trana. Här ingår också
Axamo mosse som dock bitvis är starkt skadad av dikningar.

Bilden visar gården Tranebo som ligger alldeles i kanten av Dumme
mosse och alldeles till höger på bilden ner emot mossen satt den rara
svartvingade gladan som närmast finns i Spanien. Att fågeln var en
raritet visade inte minst antalet tillresta ornitologer och de jag pratade
med som var mest långväga hade kommit direkt från Östersund.

Den vackra informationsskylten är verkligen värd att stanna upp
framför, dels för att njuta av de vackra bilderna men också för att läsa
den informativa och intressanta texten.

Något hundratal meters promenad förbi gården Tranebo, innan
landskapet öppnar sig och fågeltornet reser sig mot skyn, sitter
den svartvingade gladan i en torraka bara ytterligare tvåhundra meter
bort ner emot mossen.

Med dagens högkvalitativa tubkikare med 70-80 millimeters
öppningsdiameter, fluoritglas och zoom- okular från 20-60 gångers
förstoring ser man fåglarna på mycket långa avstånd lika fint som om
de satt alldeles intill.

Detta är Sveriges andra fynd av svartvingad glada, det första fyndet
gjordes på Balgö, utanför Varberg i Halland, den 27 april 2004, med
andra ord, nästan på dagen åtta år tidigare. Detta kan för övrigt vara
samma fågel som dagen innan upptäcken i Tranebo, väster om Jönköping,
sträckte ut från Danmark mot öster.

Svartvingad glada, ”Elanus caerulus”, är en art i familjen hökfåglar.
Den är 30-33 centimeter lång med ett vingspann på 84-90 centimeter
vilket gör den ungefär så stor som en lärkfalk. Den är vit med grå
översida och hjässa, svarta armtäckare och på undersidan svarta
handpennor. Arten häckar i öppna marker med spridda buskar och små
träd på västsidan av Iberiska halvön, i nordvästra Afrika, Egypten,
Afrika söder om Sahara och från Arabiska halvön till Nya Guinea. Den
livnär sig mest av gnagare och ryttlar ofta under jakten.

Den svartvingade gladan har relativt sent koloniserat sydvästra Europa
från Marocko och den brukar delas upp i fyra underarter,

Elanus caeruleus caeruleus, som förekommer i sydvästra Europa,
Afrika och sydvästra Arabiska halvön och vilket vi får utgå ifrån är
fågeln på bilden.

Elanus caeruleus vociferus, som förekommer från Pakistan till östra
Kina, Indokina och Malackahalvön.

Elanus caeruleus hypoleucus, som förekommer på Stora- och Små
Sundaöarna och på Sulawesi och Filipinerna.

Elanus caeruleus wahgiensis, som förekommer på Nya Guinea.

Glador är ett sammanfattande namn på ett antal rovfågelssläkten som
ibland betraktas som en underfamilj, ”Milvinae”, men som enligt
andras uppfattningar inte är närmare besläktade. Gruppen omfattar
cirka 20 arter utbredda över både Nya och Gamla världen.

Glador kännetecknas i första hand av att stjärten är grunt, eller i några
fall mycket djupt, kluven, till exempel som hos vår röda glada. Till de
släkten som kallas glador hör bland annat ”Milvus” med två arter, röd
glada och brun glada, ”Haliastur” med två arter i Sydostasien och
Australien, bland annat brahminglada, ”Rostrhamus” med två arter i
Amerika, bland annat snäckglada, ”Elanus” med fyra arter utbredda
över alla världsdelar, bland annat bildernas svartvingade glada,
”Chelictinia” med en art i Afrika, afrikansk svalstjärtglada samt släktet
”Elanoides” med en art i Amerika, svalstjärtglada. Även
fladdermusvråken räknas ibland till gruppen glador, och många för till
och med samman glador och bivråkar till en gemensam grupp.

Behöver jag tillägga att jag ”kryssade” den svartvingade gladan!
Kryssa är för övrigt något som ornitologer gör i sin personliga artlista
när de får se en fågelart som de aldrig sett förut.