I 45 minuter orkade IFK Värnamo ge Halmstads BK en verklig tankeställare. Men i den andra halvleken tog det roliga slut. Så stor som HBK:s segersiffror 5–2 antyder var dock inte kvalitetskillnaden mellan lagen.
Den om fotboll totalt ovetande som hade landat på Finnvedsvallen under den första halvleken hade alla gånger gissat att det var det vita laget, IFK Värnamo, som siktar mot allsvenskan, och inte det blå, Halmstads BK.
Stundtals fick hallänningarna ägna en stor del av första halvlek åt att jaga skuggor, IFK:arna spelade rörligt och finessrikt, bytte positioner på kanterna och i mitten och hittade framför allt framkomliga vägar ute på kanterna. De vittröjade var helt enkelt ett helt annat lag än för en vecka sedan.
Dzenis Kozica var särskilt lyckosam i hålet bakom spjutspetsen Behar Fehrizi men hela spelidén fungerade förträffligt för IFK , som när ytterbacken Peter Ericson kvitterade till 2-2 efter att HBK-försvaret med alla sina tungt meritade allsvenska försvarare blev helt upprullat.
I slutet på första halvlek blev IFK-övertaget accentuerat och vi inbillade faktiskt oss i paus att det fanns en god chans till en verklig skräll.
Vad vi bedrog oss själva! Det var ett helt annat Halmstads BK som kom ut efter paus. Mittfältet tätade till ytorna framför backlinjen som fick ordning på markering och samarbete och när gästerna väl fick ta i bollen kom rader av snabba kontringar.
Med en solid grund lagd kunde HBK:arna börja utnyttja sitt fysiska övertag, som efter den hörna som gav det viktiga 2-3–målet genom Johan Blomberg.
Återstoden av matchtiden handlade vägen mot femte raka segern mest om bevakning för Halmstads BK, vård av bollen när tillfälle till det gavs och väntan på kontringslägen mot ett allt mer uppgivet och resignerande hemmalag.
Stor segerorganisatör för HBK blev kraftfulle spjutspetsen Gudjon Baldivinsson, tio mål i Superettan i år. Han trivdes som fisken i vattnet mot IFKs fysiskt svaga försvarsspel där framför allt mittbackarna Andreas Hadenius och Johan Niklasson hade en nattsvart dag och får ta på sig minst ett av baklägesmål vardera. Inte heller målvakten Bill Halvorsen hade någon bra dag på jobbet, ett par av målen såg faktiskt långt ifrån otagbara ut.
Saknaden efter avstängde Martin Claesson och hans pondus var enorm i mittförsvaret som totalt saknade kraft och ett bollvinnande huvudspel.
På mitten prövades Carlos Gaete Motta i en central roll utan att göra så mycket väsen av sig. Vlado Zlojutro sköt och sköt men hade bössan totalt felinställd.
Bäst i IFK var Joel Löw och Dzenis Kozica men även Jonathan Ring ställde till vissa bekymmer för Michael ”Pillo” Svensson och kompani i HBK-försvaret. ”Pillo” övertygade verkligen inte före paus, han har väl en del ogjort i tränignsväg, men visade mera av sitt rätta jag i den andra halvleken.
AVGÅÅÅÅÅÅÅÅÅ GLENN!!