Vår naturkrönikör Dan Damberg har varit på Gärahovs storäng.

I en glänta i den småländska storskogen,
del 4

I en glänta i den småländska storskogen, del 4, Gärahovs storäng och
Byarums Hembygdsgård, en naturkrönika i 23 bilder om ett fantastiskt
möte mellan natur och kultur, mulens marker, forntida stensättningar,
biologisk mångfald och den oerhört vackra och välbevarade Byarums
hembygdsgård.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i juni 2010.

Det är svårt att inte se kopplingen mellan natur och kultur när man
besöker en av Vaggeryds kommuns vackraste platser nämligen Byarums
Hembygdsgård och det intilliggande Gärahovs storäng. Här finner man
vidsträckta gammaldags odlingsmarker och en mycket artrik flora.

En dag som denna när solen skiner, temperaturen är dryga 24 grader och
junisommaren är som vackrast är det få saker som är så vackra och
besöksvärda som nyss nämnda platser.

Gärahovs storäng ligger alldeles söder om samhället Byarum, två
kilometer norr om Vaggeryd, alldeles öster om gamla E4 och järnvägen
mellan Jönköping och Växjö. Du svänger av från gamla E4 alldeles söder
om Byarums samhälle, kör in till Byarums hembygdsgård och sätter bilen
på parkeringsplatsen där. Här finns det under sommaren kaffeservering,
konstutställningar och försäljning av hemslöjd med mera och jag
rekommenderar verkligen ett besök. Genom området går också den vackra
Munkaleden och med jämna mellanrum finner man dessa vackra och
tänkvärda skyltar. På denna skylt kan man bland annat läsa några ord av
Harry Martinsson som lyder och jag citerar;

”De blomster som i marken bor kan aldrig själen glömma. Hur skönt att
djupt bland gläntors flor se solens fingrar sömma en vacker klädnad till
den säng som vi ger namnet sommarns äng och som med solens gyllne
tråd hopsömmas våd för våd”.

Berggrunden inom området består till största delen av lättvittrad
vaggerydssyenit, som går i dagen på flera ställen. Mellan de för denna
bergart karaktäristiska kullarna ligger kärr och fuktängar. Utmärkande
arter är gullviva, solvända och ängshavre, men inom området finns ett
rikligt sortiment av mer eller mindre sällsynta växter som trivs på skilda
marktyper från torräng till fuktäng och kärr samt från helt öppen mark till
lundartad. Nämnas bör växter som ormrot, nordlundarv,
backsmörblomma, vårfingerört, vildlin, springkorn, dvärghäxört,
rödkämpar, brudborste och skärmstarr. Klasefibbla har här sin enda
växtplats i kommunen, och vätteros förekommer mycket rikligt. I södra
delen av ängen växer hartmansstarr vid ängens gräns, kring stängslet ut
mot järnvägen. Här finns även en lokal för älvmyskgräs, en ras av
myskgräs som i Småland annars bara är hittad i Nissans sandiga
strandbrinkar i Gislaved. Ängen hyser också en intressant ängssvampflora
med gul vaxing, mönjevaxing, scharlakansröd vaxing och naggnopping.

Inom området Gärahovs storäng finns även en större fornlämning. Den
består av en domarring, tre kvadratiska stensättningar och sexton resta
stenar, vilka representerar outgrävda gravar och härstammar från äldre
järnålder. Gravfältet uppmärksammades redan under tidigt 1800-tal av
bland annat Adlerbeth samt av Allvin i dennes bok ”Beskrifning Östbo
härad, Jönköpings län” från 1852. Fornlämningsområdet ligger alldeles
öster om järnvägen i linje med Byarums hembygdsgård och mitt i den
stora domarringen växer vissa år rikligt med fältgentiana.

Ängen ligger, som sagt, omedelbart öster om hembygdsgården och efter
att i slutet av 1900-talet kraftigt ha vuxit igen är den nu åter uppröjd,
bränd och betad samt sedan år 2003 naturreservat.

Jungfrulin, ”Polygala vulgaris”, heter denna vackra lilla blomma som
rikligt lyser i ängen. Blommorna är ganska stora, vanligen sju till åtta
millimeter långa och oftast är de, som på bilden, blå men rosa eller vita
blommor förekommer också.

Jungfrulin kan bara förväxlas med de två nära släktingarna toppjungfrulin
och rosettjungfrulin, båda dessa är dock småblommiga med blommor som
bara är upp till en halv centimeter långa.

”Enligt LECOQ sluta sig Fogelörternas blomfransar och vingar om qvällen;
blomman somnar och vaknar åter nästa morgon. ’Men efter två eller tre
sådana vexlingar mellan sömn och vaka, har den slutat sin bestämmelse.
Fodret bortlägger då den högre färgade klädnad, som det påtagit för att
bivista blommans bröllop och blir åter nästan grönt; det anlägger en
drägt, som bättre kan gagna och skydda den mognande frukten’.”

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman år 1867.

Den lilla vackert gula ängsskallran, ”Rhinanthus minor”, med de små blå
”tänderna” är en karaktärsart i ängen. På tyska och engelska heter den
Kleiner Klappertopf respektive Yellow-rattle vilket syftar på, likt det
svenska namnet, att en ”Rhinanthus vid frömognaden blir mycket torr och
styv, så att fröna vid skakning höras prassla och skallra inne i frukten och
synas då såsom skallrande tjäna som en anvisning för lantboen att slåttern
icke bör längre uppskjutas”, dessa ord står att läsa i Carl Lindmans böcker
”Bilder ur Nordens flora”.

När befruktningen är klar vissnar de vackra kronbladen snabbt bort och all
energi går åt för fröna att mogna. Ängsskallran är en 1-årig halvparasit
som än förs till snyltrotsväxterna och än förs till lejongapsväxterna.

Snyltrotsväxter, ”Orobanchaceae”, är en familj med trikolpater (betyder
förenklat att dessa växters pollen har tre stycken svagare punkter i
pollenets skal) som omfattar ungefär 2060 arter i 99 släkten. De
förekommer i hela världen och i Sverige finns ett flertal släkten
representerade. Många av dessa har tidigare först till lejongapsväxterna,
numera kallade flenörtsväxterna, men genetisk forskning har visat att de
hör hemma bland snyltrotsväxterna.

Flenörtsväxter, ”Scrophulariaceae”, är en växtfamilj där blommorna är
placerade i ax eller klase och kronan är sambladig. Tidigare omfattade
familjen omkring 220-300 släkten och 4 000-4 500 arter, men många av
dessa har nyligen flyttats till andra familjer. I familjen ingår numera bland
annat arterna kungsljus och syrenbuddleja.

Tidigare hette, som sagt, familjen lejongapsväxter på svenska, men
eftersom arten lejongap inte längre tillhör familjen var det motiverat med
ett nytt namn.

Ormrot, ”Bistorta vivipara”, är lätt att känna igen på sitt smala ax med
vita eller ljusrosa blommor. Arten kan knappast förväxlas med någon
annan svensk växt, men kan möjligtvis påminna något om någon av de
mindre, småblommiga orkidéerna. Den är vanlig i landets norra delar,
särskilt i fjälltrakterna, från Dalarna till Torne Lappmark och är mindre
allmän söderut till Småland men förekommer sällsynt även längre
söderut. Ormroten är ganska vanlig på Gärahovs storäng.

Jordstammen och groddknopparna lär, enligt Nyman år 1868, kunna
användas för att framställa nödbröd. Artnamnet ”vivipara” kommer av
latinets ”vivus” för levande och ”parire” för föda och betyder sålunda
”föda levande”, vilket syftar på groddknopparna i blomställningen.

”Inga verkliga frukter alstras efter blommorna, utan efter de undre
smålökar, efter de öfre alls ingenting. Mer än en gång har jag sett löken på
själfva örten utveckla ett litet äggrundt blad, såsom det afbildas i Tournef.
inst. tab. 291 f. G, H, I, hvadan denna varietet med rätta kan kallas
vivipara.”

Ur Flora Lapponica av Carl von Linné år 1737, i svensk översättning av
T. M. Fries år 1905.

Smörboll, ”Trollius europaeus”, är lätt att känna igen på sina klargula,
bollformade blommor. Den tillhör samma familj som smörblommor och
kabbleka och har samma gula färg på blommorna, men kan genom sina
nästan klotrunda blommor knappast förväxlas med någon annan art.
Smörboll är nordlig och är vanligast i fjälltrakterna, men förekommer
sällsynt ända ner i Skåne och här på storängen är den mindre vanlig.
I Norrland kallades den laxblomster då blomningen sammanföll med
laxens ankomst.

”I våra fjälltrakter frodas ymnigt denna synnerligen ståtliga växt samt
förlänar deras slätter och kullar genom sina gula, bjärt i ögonen fallande
blombollar ett högst tilltalande utseende. Ej sällan visar den sig äfven vid
stränder i skogsbygden.”

Ur Flora Lapponica av Carl von Linné år 1737, i svensk översättning av
T. M. Fries år 1905.

En av rariteterna på Gärahovs storäng är halvgräset hartmansstarr,
”Carex hartmanii”, som växer i söder utmed järnvägen. Artnamnet
”hartmanii” hedrar botanisten Carl Johan Hartman, 1784-1849, och
betyder helt enkelt ”Hartmans starr”.

Hartmansstarren är en sydsvensk art som förekommer sällsynt från
Skåne till Uppland. Den växer på fuktig kalkrik ängsmark, och är oftast
sparsamt förekommande på sina växtplatser, så även här på storängen.
Lägg märke till att hanblommorna hos hartmansstarren sitter samlade
vid basen av det översta axet med honblommorna över, detta är ovanligt
hos ”starrarna” då hanblommorna vanligtvis sitter i toppen.

Den vackra grässtjärnblomman, ”Stellaria graminea”, förekommer rikligt
på ängen och blommar från juni till september. Blommornas stödblad är
hinnlika och oftast håriga i kanten medan blommorna är vita och sitter i
rikblommiga tvåsidiga knippen, de är omkring en halv centimeter breda
och har kronblad som är kluvna nästan till basen. Det är följaktligen bara
fem vita kronblad och inte, som det kan tyckas, tio.

Något malplacerat men likväl så hittar man enstaka lingonplantor,
”Vaccinium vitis-idaea”, i ängen och en vackrare blomma får man
verkligen leta efter. Man kan faktiskt påträffa hybrider mellan lingon och
blåbär också, så kallade blingon, men sådana är mycket sällsynta och jag
har endast sett dem en gång nere i Kronobergs län i naturreservatet
Bjurkärr.

”Öfwer hela Riket samlas de til hwarjehanda bruk i hushållen. Syltade
Lingon är det allmännaste af Swenska syltsaker. De syltas dels i Socker,
men mäst i Honung, en del tycka bäst om dem syltade i brun Sockersirap,
som alt kommer under namn af Lingonmos, och nyttjas dels som sylt,
dels som Sallat til Stekar.”

Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius år 1806.

Svartkämpar, ”Plantago lanceolata”, blommar redan i maj med oansenliga
blommor som sitter samlade i ett huvudlikt eller ibland långt utdraget ax
i toppen av ett något kantigt skaft. Kronbladen är fyrflikiga och vitaktiga
med bruna mittnerver, ståndarna är långa och har gulvita ståndarknappar
och arten är känd sedan medeltiden.

Teveronika eller Mormors glasögon, ”Veronica chamaedrys”, själv kallar
jag humleblomstret för Mormors glasögon, är vanlig från Skåne till
Ångermanland, och förekommer sparsamt ända upp till Torne Lappmark.
Teveronikans blad har använts till örtte och ansågs ge ett bättre te än den
nära släktingen ärenpris, se nedan.

”Under vårens vackraste tid, under dess sol och ljumma vindar, utvecklar
Théprisan sina blommor, hvilkas azur täflar med sommarhimmelens.
Kommer regn, lutar växten dem tills bättre väder inträdt, och hos denna,
liksom hos många andra, varar blomkronan blott en dag sedan den
utslagit. Théprisan uppträder vanligen sällskapligt. – Bladen äro, såsom
mindre beska, bättre till thé än Ärenprisans…”

Ur Utdrag ur svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman år 1867.

Det är en hane av rödfransad björnspinnare, ”Diacricia sannio”, som vi
ser på bilden från Gärahovs storäng. Den rastlösa och vackra hanen av
rödfransad björnspinnare satt inte många sekunder på samma ställe utan
jag var tvungen att jaga den en bra stund innan jag fick några hyfsade
bilder. Honan ser mycket annorlunda ut med en mycket rödare färg och
mörkare bakvingar. Denna vackra spinnare finns i hela landet trots att jag
aldrig sett den förut och är en av 40 arter i familjen ”Arctiidae” där också
den för mig vanligare björnspinnaren, ”Arctia caja” ingår.

Plattstarr, ”Carex disticha”, växer på fuktiga kärrängar, i diken och på
sjöstränder, inte sällan på kulturpåverkad mark, det är också i den
kärrängslika delen i söder på Storängen som den växer. Den förekommer
allmänt från Skåne till Uppland, men mer sällsynt norrut till
Ångermanland. På bilden blommar den som bäst.

Vitmåra, ”Galium boreale”, är en av de få arterna i släktet måror som har
styvt upprätta stjälkar och som sådan är den lätt att känna igen. Bladen
sitter fyra i krans och är mörkgröna, brett lansettlika med största bredden
närmast basen, dessutom är de trenerviga och saknar uddspets. Vitmåran
blommar från juni till september och en torkad och pulveriserad rot av
den ger röd färg.

En av mina favoriter bland gräsen är det märkliga och vackra darrgräset,
”Briza media”, som växer i fuktiga ängar, i beteshagar och på stränder.

”Bland de lysande blommorna på ängen gör sig en annan växt bemärkt
endast genom sina utomordentligt fina vippor och de på dem likom
upphängda, hjertlika, brun- och grönbrokiga småaxen. Minsta vindflägt
sätter dessa vippor i rörelse, en fjärils vinge kommer dess blommor att
dallra, och ändå motstår strået den starkaste blåst. Denna växt är
Darrgräset, kanske den vackraste bland våra vanligaste gräs.”

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman år 1868.

Det är för mig omöjligt att fotografera gult, men dessa höggula och vackra
solvändor, ”Helianthemum nummularium”, måste jag få visa Er ändå,
trots bildkvalitén. De växer ganska rikligt på kullen i nordvästra delen av
ängen, alldeles öster om Byarums Hembygdsgård och järnvägen och norr
om den stora fornlämningen.

Solvända är en lågväxt, nästan mattbildande dvärgbuske med motsatta
blad. Den är vedartad nedtill med krypande grenar, medan årsskotten är
upprätta och örtartade. Inom arten solvända brukar två underarter
urskiljas, huvudunderarten ljus solvända som vi ser på bilden har blad
som är filtludna på undersidan, medan de hos underarten mörk solvända
är gröna och borsthåriga. Den senare har jag hittat vid Hestra söräng men
inte på Gärahovs storäng så ut och vänd på solvändebladen på storängen
så kanske Ni hittar den här också.

Det vackra brudbrödet, ”Filipendula vulgaris”, blommar från maj till juli
med gräddvita blommor som sitter i en yvig, oregelbundet grenig samling
i spetsen av stjälken. Blomknopparna är klotrunda, ofta lite rödlätta, och
doftar starkt av metylsalicylat om man krossar dem, för övrigt ett ämne
som ibland ingår i tuggummi.

Rotknölarna har använts till nödbröd och grisar uppges också vara
mycket förtjusta i rotknölarna vilket givit upphov till många lokala
namn såsom galtört och soknappar.

”Brudbröd, på torra ställen. a. Af rötterne malne til mjöl, kan bröd bakas:
äro begärlige för swin, som derföre upgrafwa ängar: blommorne wisa sig
wid sommar-solståndet, lukta wäl och gifwa god smak åt mjölk, hwaruti de
kokas: röres ej af hästar.”

Ur Anwisning til Wäxt-Rikets Kännedom av C. F. Hoffberg år 1792.

Skrivet av Dan Damberg