Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Hindsen.
Invid Hindsens norra strand
Invid Hindsens norra strand vid Näsbyholm och Lidnäs kapell öster
om Värnamo, en natur- och kulturkrönika i 24 bilder om vackra vyer
och gamla och ståtliga ekar, askar och lönnar i ett mycket biologiskt
rikt område.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i januari månads sista dagar
2013.
Näsbyholms gård har anor från mitten av 1100-talet då det var munkar
från Clairvaux, bosatta i Nydala, som bevisligen började odla de
marker som idag ingår i Näsbyholms areal.
Fynd från såväl stenåldern, järnåldern och bronsåldern har gjorts på
Näsbyholms marker och det lär finnas ungefär 140 gravar från
stenåldern på gårdens ägor.
I mitten av 1500-talet drog den danske härföraren Daniel Rantzau
genom Småland med avsikt att inta Stockholm men vid gränsen mot
Östergötland gav Rantzau upp planerna på att nå Stockholm. Hans
trupper var nämligen i dåligt skick och i stort behov av förstärkningar
så en reträtt inleddes och den 9 februari år 1568 slog hären bivack vid
gården Froling, dagens Fryele. I Wernamo skulle förstärkningar
tillföras Rantzaus här och under en hård strid slog sig Rantzau fram
till Värnamo där dock bara en nedbränd by väntade honom.
Den tilltänkta danska förstärkningen blev tvungen att retirera före
Rantzaus ankomst och man kan av dessa uppgifter dra slutsatsen att
dagens golfbana, eller vissa delar av den, varit slagfält under denna
reträtt. Den så kallade Trumpetarekullen, den plats där idag utslaget på
hål nummer 2 ligger, fick eventuellt sitt namn under detta krig.
Trumpetare blåste kanske till anfall just från denna plats för 445 år
sedan.
I mitten av 1800-talet ägdes Näsbyholms gård av häradshövding
Clemens Hebbe och han var gift med prästdottern Wendela från Norra
Sandsjö. Till denna trebarnsfamilj på Näsbyholm kom ofta biskop
Esaias Tegner på besök.
Wendelas man Clemens Hebbe hade mycket vidlyftiga och krångliga
affärer, vilka till slut tvingade honom i konkurs. Clemens övergav
Wendela, som lämnades ensam med de tre barnen. Sedermera flyttade
hon till Stockholm och blev anställd som Sveriges första kvinnliga
yrkesjournalist av Lars Johan Hierta på Aftonbladet. De inledde ett
förhållande och i lönndom födde Wendela år 1852 utomlands sitt och
Lars Johan Hiertas barn, en son som fick namnet Edvard.
Näsbyholms gods ägs idag av Rolf Andersson och makan Kerstin
samt döttrarna Annika och Monika med familjer. Denna vackra vy åt
söder över sjön Hindsen är en av utsikterna från Näsbyholms gods.
Lidnäs kapell och gård förvärvades år 2006 av Pingstförsamlingen
från Svenska Kyrkan. Lidnäs ligger vackert beläget vid Näsbyholms
gods med en underbar utsikt över sjön Hindsen. Kapellet har plats för
cirka 100 personer och innehåller vackra inredningsdetaljer såsom
altare och ljusstakar designade av den kände konstnären och designern
Erik Höglund.
Den lilla vackra klockstapeln med den stolta tuppen på toppen ligger
endast 50-talet metrar från kapellet.
Just denna dag var Gröndalsskolan på besök med elever och lärare
under en friluftsdag med pulkaåkning och långpromenad.
Bilden visar frodiga bestånd av rosettbrosklav, ”Ramalina fastigiáta”,
som tillhör släktet brosklavar, på latin ”Ramalina”. Släktet omfattar
cirka 150 arter över hela världen, varav 15 arter finns i Norden. De är
busklika med tillplattade grenar och till sin konsistens broskartade. De
växer upprätt eller hängande på trädstammar eller klippor och är till
färgen gröngrå medan fruktkropparna är gulaktiga.
Vackra och säregna bägarlavar eller trattlavar i släktet ”Cladonia” är
lavar vilkas bål består av en basal fjällik del från vilken det utgår
uppåtriktade längre eller kortare utskott. På utskottens toppar, som
ofta är bägar- eller trattlika, utvecklas fruktkropparna, som kan ha röd,
brun, gul eller gråaktig färg, dessa är konvexa eller klotrunda.
Bägarlavarna växer på murken ved, jord, berghällar och mellan
mossor. Släktet är representerat i alla världsdelar och omfattar cirka
250 arter, i Sverige finns cirka 60 arter, bland annat pigglav, stubblav,
pinnlav, kochenillav, syllav, rislav, trattlav och fnaslav. Bilden visar
förmodligen någon av arterna ”Cladonia fimbriata” eller ”Cladonia
diversa”.
På denna björkstam växer rikligt med lavar, bland annat näverlav,
blåslav, slånlav och skägglav, vilket indikerar en god luftmiljö.
Bilden visar lavarten brämlav, ”Tuckermannopsis chlorophylla”, förut
”Cetraria chlorophylla”, som först beskrevs av Carl Ludwig von
Willdenow, och fick sitt nu gällande namn av Hale. Brämlaven ingår i
släktet Tuckermannopsis, förut ”Cetraria”, och familjen
”Parmeliaceae”. Brämlaven växte rikligt på framför allt björk vid
Lidnäs kapell.
Bilden visar laven kort skägglav, ”Usnea subfloridana”, som är en
lavart som ingår i släktet ”Usnea” och familjen ”Parmeliaceae”.
En nyhet för mig är att vissa forskare numera anser att kort skägglav,
”Usnea subfloridana”, är en art som numera är, eller kan vara, identisk
med den vackra och märkliga blomskägglaven ”Usnea florida”.
Skrynkellav, ”Parmelia sulcata”, är en gråvit lav som främst växer på
bark av lövträd, men som ibland även kan växa på sten. I Sverige är
den en allmänt förekommande lav som kan hittas i hela landet. Den är
dessutom relativt tålig mot luftföroreningar och kan därför växa även
inne i städer.
Skrynkellaven är en bladlav och har lober som kan bli 5 millimeter
breda och ett kännetecken för laven är att det på lobernas yta finns
åsar som bildar ett nätformigt mönster. Detta har gett laven dess
svenska namn, då dess lober utifrån denna egenskap kan upplevas som
lite skrynkliga. På dessa åsar och längs lobkanterna utvecklas så
småningom soral, områden där soredier, med andra ord, vegetativa
förökningskroppar för asexuell förökning, bildas.
Det är dock sällan som skrynkellaven bildar apothecier vilket den
dock gör ganska rikligt här invid Hindsens norra strand. Den bruna
knappliknande tingesten i mitten av bilden är just en apothecie. Jag
har inte sett skrynkellavsapothesier på mycket länge och förmodligen
aldrig så rikligt som här.
På bilden se ni lavarten svart klotterlav, ”Opégrapha átra”, som med
lite fantasi tycks klottra hemliga budskap, på ett hemligt språk med
ännu ej tydda skrivtecken, på stammar av ädla lövträd som ask och
alm, undrar vad de betyder.
Var skola man hitta en allélav om inte på de gamla kraftfulla
alléträden i en allé, och var hittar man en allé om inte i anslutning till
Näsbyholms gods invid Hindsens norra strand.
Allélaven, ”Anaptychia ciliaris”, är en bladlik till nästan busklik lavart
med smala lober som har långa utskott som kallas cilier i kanterna.
Ovansidan är grå, i väta grön som på bilden, och tätt besatt med korta
hår. Fruktkropparna, apothecierna, är stora, vackra och vanliga samt
kan bli upp till 10 millimeter i diameter. Laven är som sagt vanlig på
alléträd men även på andra lövträd i öppna lägen i södra och mellersta
Sverige.
Sotlav, ”Cyphelium inquinans”, är en skorplav med små urnlika
fruktkroppar med svart spormassa som svärtar vid beröring.
Fruktkropparna är oskaftade och cirka 1,5 till 2,5 millimeter breda och
har en vit puderlik skålkant. De sitter ovanpå eller något nedsänkta i
en tjock, vårtig knölig, rent grå bål. Sotlavar är nära släkt med
knappnålslavar, vilka dock har skaftade fruktkroppar.
Sotlaven förekommer på näringsfattiga substrat, framförallt på torr
ved och grovsprucken bark av jätteekar, vårtbjörk samt gran. Ett förr
betydligt vanligare substrat var obehandlat virke i det gamla
odlingslandskapet, till exempel gamla trälador och stolpar.
Motsvarande växtplatser i skogslandskapet är torrträd och torra,
avbarkade grenar av barrträd, vilka stått ljusexponerade under lång tid.
Sotlaven trivs för övrigt framför allt i ljusöppna miljöer som här vid
Näsbyholms gods och Lidnäs kapell.
Sotlaven har en vid utbredning och finns i nästan hela landet, men
arten avtar i frekvens norrut. Den är fortfarande ganska vanlig i östra
Småland på bland annat trägärdesgårdar men i övrigt är arten mindre
allmän.
Följearter till sotlaven kan vara rara arter såsom nästlav, ”Bryoria
furcellata”, gulpudrad spiklav, ”Calicium adspersum”, brun nållav,
”Chaenotheca phaeocephala” och gul dropplav, ”Cliostomum
corrugatum”, men dessa hittade jag tyvärr inte, därmed inte sagt att
dessa arter inte finns här i området. Kanske ett återbesök vore på sin
plats framåt våren och sommaren.
Bilden visar grön knappnålslav, ”Calicium viride”, som är den
vanligaste arten i släktet ”Calicium” och förekommer över hela landet
och växer på bark av både löv- och barrträd samt gammal ved. Arten
är dessutom ganska föroreningstålig och den av knappnålslavarna i
släktet ”Calicium” som tål luftföroreningar bäst.
Laven har en grönt och grynig bål samt fruktkroppar som blir upp till
2 millimeter höga. Huvudets undersida är brunt precis som på bilden
och arten förekommer, som sagt, ofta även i stadsmiljö men utvecklar
då sällan fruktkroppar.
Bilden visar blekspikar i släktet ”Sclerophora” som är skorplavar med
nästan osynlig bål eftersom den är nedsänkt i underlaget. Från bålen
utvecklas små knappnålslika fruktkroppar som är bleka till färgen,
vanligen i gulaktig ton. Det finns fem arter i Sverige och flera är
uppförda på rödlistan över hotade växter. Alla dessa arter växer på
ädla lövträd, exempelvis ek, ask, alm, eller på död ved.
Dessa 5 arter blekspikar heter, liten blekspik, ”Sclerophora peronella”,
rödbrun blekspik, ”Sclerophora coniophaea”, sydlig blekspik,
”Sclerophora amabilis”, brunskaftad blekspik, ”Sclerophora farinacea”
samt arten på bilden som heter gulvit blekspik, ”Sclerophora nivea”,
synonymt ”Sclerophora pallida”.
Ytterligare en bild på gulvit blekspik, ”Sclerophora pallida”,
synonymt ”Sclerophora nivea”, som här växer vid Näsbyholms gård
vid Hindsen, substratet som dessa växer på är gamla rikbarksträd som
ek och ask. Arten har varit rödlistad men är numera ”bara” en
signalart. Rödlistekategorin är numera ”Livskraftig”, LC.
Bilden visar den lilla svampen barkhätta, ”Mycena meliigena”, och
dessa 3-5 millimeter stora småttingar växer vanligtvis, som här, på
levande träd. Dessa växte på en grov ek invid samlingssalen på Lidnäs
gård, bara några tiotals meter från Lidnäs kapell.
Här ser vi arten kantarellmussling, ”Plicaturopsis crispa”, som är en
signalart som påträffas mest under vinterhalvåret och då
huvudsakligen på död ved av hassel. Växtplatsen för
kantarellmussling har normalt en långvarig kontinuitet som just
hassel- eller lövträdsbevuxen mark. Svampen är ovanlig utom på
Öland och dessa exemplar växte i anslutning till Näsbyholms gods.
Bilden visar ett gullkrös, ”Tremella mesenterica”, som är en
gelésvampsart i basidiesvampsordningen ”Tremellales” och som
bildar gula till orangefärgade, mellan 1–8 centimeter breda, gelatinösa,
dynlika eller oregelbundet veckade fruktkroppar. De unga, något
mörkare fruktkropparna bildar endast könlösa konidiesporer, medan
de äldre, något blekare också bildar basidiesporer, de äldsta bildar
bara basidiesporer.
Arten gullkrös är allmän året om i hela Sverige och den växer på döda
kvistar och grenar av lövträd och är parasit på andra svampar i den
döda veden.
Min bild visar svampen vinternagelskivling, ”Flammulina velutipes”,
som är en art i basidiesvampsordningen ”Agaricales”. Den har en vid,
tunn, seg, klibbig eller slemmig, mer eller mindre utbredd och röd,
rödgul eller brungul hatt, ofta med mörkare mitt. Hattkanten är i väta
något strimmig. Skivorna är vita till gulvita och den böjda foten är
mörkbrun och sammetsluden men närmast hatten ljusgul.
Arten, som är ätlig och som blir godast knaprigt hårdstekt, påträffas
tuvad på stammar, stubbar och rötter av lövträd, främst under vintern
men ibland också under hösten. Svampen tål minusgrader och tinar
vid töväder upp och fortsätter då att växa. Den är allmän i hela Sverige
och arten kan möjligen förväxlas med den giftiga arten svavelgul
slöjskivling.
Bilden visar svampen eldticka, Phellinus igniarius, som är en art i
basidiesvampordningen ”Hymenochaetales” och är allmän i hela
Sverige. Svampen växer parasitiskt på björkar och andra lövträd, till
exempel som här på klibbalar, där den orsakar svår röta.
De fleråriga, mycket hårda fruktkropparna, som dock sitter löst
fastvuxna på trädstammarna, blir 5–20 centimeter breda och
2–12 centimeter tjocka, dessa är först knölformiga men blir så
småningom hov- eller konsollika. Fruktkroppens ovansida är grå till
svart med koncentriska fåror och sprickor medan porlagret är
rödbrunt.
Eldtickans fruktkroppar brinner mycket långsamt och förr användes
den till att under natten hålla spisens eld vid liv, därav namnet.
På ett av alléträden, för övrigt en lönn, fram till Näsbyholms gods
växer denna stora och vackra lönnticka ganska högt upp i en
stamdelning. Lönntickan, ”Oxyporus populinus”, har en fruktkropp
som är både perenn och annual, och bildar ett nytt hymeniumlager året
runt.
Lönntickan orsakar kärnröta och man ser ofta fruktkropparna i gren-
och stamklykor, håligheter, precis som på min bild. Det verkar dock
som lönntickan inte är särskilt aggressiv mot värdträdet och
fruktkropparna kan därför leva mycket länge. Vanligast är lönntickan
på lönn, men den förekommer även på andra lövträd.
Avslutningsvis för denna gång en bild som visar en av hättemossorna i
släktet ”Orthotrichum”, kanske är det arten strimhättemossa, eller som
den hette förr strimmig hättemossa, ”Orthotrichum affine”, eller är det
kanske arten hårhättemossa, ”Orthotrichum diaphanum”. Vet någon –
hör gärna av Er.
Kring mynningen av mossans sporkapsel kan man för övrigt tydligt se
tänderna som förhindrar att alla sporerna trillar ut samtidigt.