Vår naturkrönikör Dan Damberg dokumenterar vägkantsfloran.
Sommarfibblor och missne
Sommarfibblor och missne, en naturkrönika i 4 bilder om vägkanternas
biologiska mångfald.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i juni 2010.
För drygt 10 år sedan gav Vägverket ut en så kallad vägkantsflora som på
ett trevligt och lättläst sätt presenterade just vägkanternas många gånger
unika flora. Våra vägkanter är viktiga refuger, från latinets ”refugium” för
”tillflyktsort”, för många av våra växter och spelar en mycket viktig roll
för den biologiska mångfalden. Boken finns fortfarande att beställa från
Vägverket för 120 kronor.
Flora är för övrigt blomstrens och blomningens gudinna i antikens Rom
vars kult enligt legenden introducerades av sabinerkungen Titus Tatius
och hade gamla italiska anor. Ett tempel nära Circus Maximus tillägnades
Flora den 28 april år 238 före Kristus och detta blev sedan utgångspunkten
för omfattande, senare årligen återkommande, festligheter.
På min väg hemåt från Gärahovs storäng härom veckan, se min krönika
”I en glänta i den småländska storskogen del 4, Gärahovs storäng”, inlagt
den 13 juli 2010, fastnade mina ögon på dessa stora och vackra
sommarfibblor som växte i vägrenen vid Byarums hembygdsgård.
Sommarfibbla, ”Leontodon hispidus”, blommar med klargula blommor
som sitter samlade i korgar. Blomkorgarna är stora, omkring tre
centimeter breda och sitter ensamma i toppen av stjälken. Holkfjällen är
tegellagda, mörkgröna och gleshåriga. Den första fynduppgiften är från
Vadstena i Östergötland och publicerades av Carl von Linné i ”Kongliga
Swenska Wetenskapsacademiens Handlingar” år 1741.
”Wäxer wid Wastena.
Fast jag denna icke funnit annorstädes, har jag dock ei bort henne
utelämna, såsom hon intet i Sverige förut warit bekant.”
Ur ”Samling af Et Hundrade Wäxter upfundne på Gothland, Öland och
Småland” av Carl von Linné, Kongliga Swenska Wetenskapsacademiens
Handlingar år 1741.
I mötet mellan Stödstorpsån och Lagan utmed cykelvägen alldeles öster
om Vaggeryd Cell växer ett stort och vackert bestånd med Missne eller
Vildkalla, miss(n)a inte detta när Ni cyklar mellan Skillingaryd och
Vaggeryd.
Missne, ”Calla palustris”, är en lågväxt men tämligen kraftigt byggd,
flerårig ört. Den har en grov krypande jordstam från vars spets det utgår
både blad och en blomstjälk. Blomställningen är en kort och tjock kolv
med oansenliga blommor som omges vid basen av ett stort hölsterblad
som är grönaktigt på utsidan men vitt på insidan. Frukterna är röda bär
som sitter många tillsammans på blomkolven och som är giftiga för
människor.
Den art med stora vita hölsterblad som i blomsterhandeln går under
namnet kalla, eller begravningskalla, tillhör dock ett annat släkte och
dess vetenskapliga namn är ”Zantedeschia aethiopica”.
Hela växten missne är giftig, men jordstammen har enligt uppgift använts
till nödmjöl då giftet uppenbarligen bryts ned när jordstammen torkas,
men testa inte detta!
I familjen ”Araceae” eller kallaväxter ingår fem släkten, ”Acorus” eller
kalmusar, ”Arum” eller munkhättor, ”Calla” eller missnar, ”Lysichiton”
eller skunkkallor och ”Orontium” eller guldkallor.
Missnens släktnamn, ”Calla”, var för övrigt ett växtnamn redan hos
romaren Plinius den äldre, som för övrigt dog vid Vesuvius utbrott år 79
efter Kristus.