Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på mossor och lavar.

Mossor och lavar i vår närmiljö

Mossor och lavar i vår närmiljö, en naturkrönika i 13 bilder från
Västra lägrets kulturmiljöer på Skillingaryds skjutfält.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i början av ”vintermånaden”
mars 2013.

Mitt i Västra lägret på Skillingaryds skjutfält finns mycket natur men
naturligtvis också kultur. Bara några hundra meter söder om Miliseum
står några gamla almar och bär på många hemligheter i form av
biologisk mångfald.

Skogsalm, ”Ulmus glabra glabra”, är ett stort träd som kan bli upp till
30 meter högt. Dess krona är vid och huvudgrenarna är kraftiga och
uppåtsträvande med hängande eller utåtböjda spetsar.

Almen blommar redan i april och maj på bar kvist. Blommorna är
små, rödaktiga och sitter i små täta samlingar. Frukterna mognar
snabbt och sprids redan i juni.

Almar kan bli omkring 500 år gamla med en stamomkrets på sex
meter och liksom de övriga almarterna, angrips den ofta av almsjuka
vilket ofta dödar träden innan de når hög ålder.

Artnamnet ”glabra” kommer av latinets ”glaber” för ”kal” eller ”glatt”
och det svenska namnet alm eller elm är känt sedan medeltiden.

”Alm. w. wid byar i ängar: et ganska nyttigt träd både i trädgårdar och
til wirke: skepskölar, blankarder, hjul och pressar göres häraf: bladen
gifwa godt foder åt får och kor: späda nyss utspruckne kunna nyttjas
som spenat. Decokt af mellan-barken drickes med fördel mot utslag:
trädet wäxer frodigt, utan at widstående gräs deraf lider: blommar
wårtid tillika med Viola od.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg
år 1792.

På en av almarna växer allémossan, ”Leucodon sciuroides”, eller
ekorrsvansmossan som den också kallas, i centrum på bilden, samt
mossarten späd allémossa, ”Pseudoleskeella nervosa”, till höger på
bilden.

Ett litet stycke från förra bildens mossor växer dagglaven, ”Physconia
distorta”, som är en lavart som först beskrevs av William Withering,
och fick sitt nu gällande namn av J. R. Laundon. Dagglaven ingår i
släktet ”Physconia” som ingår i familjen ”Physciaceae”.

Oj, tänkte jag plötsligt, denna lav har jag aldrig sett förut i mina
hemmamarker. Lavarten i centrum på bilden är nämligen en
kyrkogårdslav, ”Pleurosticta acetabulum”. Busklaven till vänster på
bilden är en mjölig brosklav, ”Ramalina farinacea”.

Kyrkogårdslaven med de typiska bruna fruktkropparna, apothecierna,
ingår i släktet ”Pleurosticta” som i sin tur ingår i familjen
”Parmeliaceae”.

Kyrkogårdslaven räknas till de ganska känsliga barklavarna och
tenderar att försvinna vid alltför kraftiga luftföroreningar.

Kyrkogårdslaven är en av våra allra största lavar och kan bli flera
decimeter i diameter vilket gör den spektakulär att se, dock var Västra
lägret-exemplaren betydligt mindre. Bilden visar en apothecie i
närbild.

Kyrkogårdslaven är gynnad av näringsrikt damm och trivs därför bäst
utmed grusvägar men även, som namnet antyder, på kyrkogårdar.
Utbredningen är för övrigt koncentrerad till södra Sverige. Bilden
visar en närbild på den mycket vackra grågröna lavbålen hos
kyrkogårdslaven.

Bilden visar lavarten grön spiklav, ”Calicium viride”, som har en
grönt grynig bål och fruktkroppar som blir upp till 2 millimeter höga
och där huvudets undersida är brunt.

Laven finns över hela Sverige och växer på bark av både löv- och
barrträd samt gammal ved. Den tål luftföroreningar bra och
förekommer därför ofta i stadsmiljöer men utvecklar då sällan
fruktkroppar.

På min väg hemåt går jag förbi lindarna vid Oscars-stenen och det är
lindens frukter från förra året som ni fortfarande kan se på dess grenar
även under vintern.

Lind, ”Tilia cordata”, är ett lövfällande, upp till drygt 20 meter högt
träd med stor krona och hjärtlika blad. Från nedre delen av stammen
bildas ofta mängder med skott.

Linden kan bli upp till 22 meter hög och den största kända
stamomkretsen hade en lind i Närke som mätte 8,35 meter i brösthöjd.
Lindar i Tyskland uppges bli över 1000 år gamla.

Veden är mjuk och används ofta till snideriarbeten, flera av
regalskeppets Vasas skulpturer är till exempel gjorda av lind.

Lindblommor har använts i medicinen sedan medeltiden eftersom te
av lindblommor ansågs svettdrivande.

Carl von Linnés far tog sitt efternamn efter en ovanligt stor lind som
växte vid Stegaryd i Småland.

Artnamnet ”cordata” är från latinets ”cordatus” för hjärtlik eller
hjärtformig och syftar på bladformen. Det svenska namnet lind är för
övrigt känt sedan medeltiden

Bildens grå tagellav, ”Bryoria capillaris”, innehåller en kemisk
substans som reagerar starkt gult när man tillsätter KOH-lösning, det
vill säga kaliumhydroxid eller lut om ni så vill.

Långa hängande lavar som draperar träden är kanske en av de detaljer
som är mest förknippade med gammelskogar. Hänglavarna spelar
också stor roll i de nordliga skogsekosystemen som bomaterial åt
många fåglar och som föda.

Samernas renar äter till mycket stor del hänglavar under flyttningarna
mellan sommar- och vinteruppehållsområdena och under de
vinterperioder då skare och is hindrar dem från att komma åt växter
och lavar på marken under snön i skogen.

Den vanligaste gruppen av dessa hänglavar, tagellavarna i släktet
”Bryoria”, innehåller 16 svenska arter, men artuppfattningen varierar
starkt och artavgränsningarna är i många fall minst sagt oklar, se nästa
bild.

De vanligaste arterna bland tagellavarna är den vanligtvis mörkt
svartbruna manlaven, ”Bryoria fuscecens”, som ni kan se på bilden,
och den vanligtvis ljust gråvita grå tagellaven, ”Bryoria capillaris”, se
förra bilden. Bägge arterna varierar dock påtagligt mycket i färg och
är ofta svåra att skilja åt.

Manlaven kan dessutom betraktas som ett ännu outrett art-komplex, se
förra bilden.