Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.

Skillingaryds skjutfält i strålande marssol

Skillingaryds skjutfält i strålande marssol, en naturkrönika i 21 bilder
om denna unika och biologiskt rika samt historiskt bevarandevärda
natur- och kulturmiljö.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på mars månads sista dag
långvargavintern 2013.

Den vidunderliga ljungheden med Hässlehultshöjden i bakgrunden där
fordom den berömda utsiktsläktaren fanns. Detta är just nu, i
sträcktider, en spännande och bra plats att observera de efterlängtade
fåglarna från söder.

Bilden är tagen nordväst om ljungheden och leder i sinom tid till
Berget och Bohult med den gamla Väderkvarnen, som var en berömd
målkuliss för länge sedan, se bilden i min krönika ”Skjutfältet –
Väderkvarnen 23 februari 2008”.

Ytterligare en målkuliss på Spännebergen, en husgavel, dock långt
ifrån så vacker som Väderkvarnen på Berget vid Bohult en gång var.

Dessa stora vackra sköldlavar växer rikligt på sälgar nordväst om
ljungheden. Sköldlavar är ett släkte bladlavar som på latin heter
”Parmelia”. Här ingår cirka 35 olika arter, bland annat färglav,
silverlav och letlav samt bildens glänsande sköldlav, ”Parmelia
fuliginosa”, som numera är omdöpt till ”Melanelixia fuliginosa”.
Sköldlavar kan användas till växtfärgning.

Det är inte svårt att hitta stora täckta betongvärn upp på
Spännebergen, dessa är naturligtvis kalkhaltiga och därför är de
intressanta när det gäller bland annat lavar och mossor.

Späd gräsmossa, ”Brachythecium reflexum”, eller som den heter
numera, ”Sciuro-hypnum reflexum”, är en mossa som ger ett något
okammat intryck på trädstammar där den ofta växer, i detta fall en
grov asp.

Mjölig brosklav, ”Ramalina farinacea”, är en lavart som först beskrevs
av Carl von Linné och fick sitt nu gällande namn av Erik Acharius.
Den växer ganska rikligt på framför allt aspstammar uppe vid Bohult
och Väderkvarnen. Soral kallas de mjölliknande små utskotten som
sitter på de plattade grenarna. Soral är asexuella, vegetativa,
förökningsorgan hos lavar och i soralet bildas soredier.

Även den nära släktingen rosettbrosklav, ”Ramalina fastigiata”, växer
rikligt på lokalen och är en lavart som först beskrevs av Christiaan Hendrik
Persoon, och fick sitt nu gällande namn av Erik Acharius. De
stora ”knapparna” är fruktkropparna eller apothecierna.

Luddig skägglav, ”Usnea hirta”, är en lavart som först beskrevs av
Carl von Linné, och fick sitt nu gällande namn av Friedrich Weber.  

Friedrich Weber föddes den 3 augusti år 1781 i Kiel, och avled även
där den 21 mars år 1823. Han var en tysk läkare och botaniker och
blev år 1801 filosofie doktor, år 1805 professor i filosofi vid Kiels
universitet samt medicine doktor år 1805. Han var föreståndare för
botaniska trädgården år 1810 och professor i medicin år 1811.

I sina skrifter beskrev Friedrich Weber företrädesvis kryptogamer, till
exempel i verket ”Prodromus historio muscorum hepatìcorum” år
1815.

Uppe på ett krön på Spännebergen bland vedlav, ”Parmeliopsis
hyperopta”, och glatt navellav, ”Umbilicaria polyphylla”, har järpen,
”Bonasa bonasia”, gjort ett besök och efterlämnat tydliga bevis på
detta och är med andra ord bunden till platsen.

Järpen är den mista arten av skogshönsen och jämstor med en kaja.
Den främsta förväxlingsrisken föreligger kanske med en orrhöna. Men
den ljusare dräkten i kombination med mindre storlek och ett svart
band på stjärtspetsen brukar ge god vägledning vid uppflog. Järpen
flyger inte särskilt långt efter den skrämts upp utan landar redan efter
mellan 30-50 meter lågt i ett träd.

Tuppen skiljer sig från hönan på att han har en svart strupe, hönan har
en gråvattrad strupe. Ofta upptäcker man järpen på dess
karakteristiska läten. Det mest kända lätet är spellätet som hörs främst
under våren men kan faktiskt höras året runt. Det kan beskrivas som
en ramsa med nålvassa pipanden ”tsiiy tsiiy tsi tsi tsi siiit” där ramsan
slår en ”kullerbytta” på mitten och sedan faller i styrka. Detta läte kan
faktiskt förväxlas med kungsfågelns sång.

På klippor uppe på Spännebergen växer ganska rikligt vedlav,
”Umbilicaria deusta”, som är en art som först beskrevs av Carl von
Linné och fick sitt nu gällande namn av Johann Christian Gottlob
Baumgarten.

Johann Christian Gottlob Baumgarten levde mellanår en 1765 – 1845
och var specialist på lavar och svampar. Han var en tysk läkare och
botanist som studerade i Dresden och Leipzig och flyttade år 1793 till
Siebenbürgen, där han tillbringade resten av sitt liv. Utan
vetenskapliga studier började han där forskning om landets flora som
dittills knappast hade förekommit och gav år 1816 ut den första delen
av ett verk i fyra band om landets flora. Till hans minne har den
lansettbladiga klockan ”Campanula baumgartenii” fått sitt namn.
Detta är dock numera en synonym till ”Campanula rotundifolia”, det
vill säga, liten blåklocka, varianten ”baumgartenii”.

Påskrislavar, på bilden arten påskrislav, ”Stereocaulon paschale”, är i
många fall iögonfallande lavar där de växer på hällmarker och grusiga
och sandiga ställen. Det finns cirka 125 arter i världen varav 26 arter
finns i Sverige. Växtplatserna är oftast öppna och ljusa, de växer på
jord, sand och grus samt på sten av sura bergarter som här på bilden.

Även den magnifika tjädern, ”Tetrao urogallus”, där ”urogallus” för
övrigt betyder” tjurtupp”, rör sig i området runt och uppe på
Spännebergen, här ser man den typiska spillningen efter fågeln.

Olaus Magnus klassade tjädern som rovfågel på grund av den kraftiga
krökta näbben och menade att den var en av rävens värsta fiender.

Olaus Magnus föddes i oktober år 1490 i Östergötland och dog den 1
augusti år 1557 i Rom. Han var son till borgaren Måns Petersson i
Linköping och Kristina samt bror till den svenske katolske
ärkebiskopen Johannes Magnus. Olaus Magnus var en svensk
kyrkoman, katolsk titulärärkebiskop, diplomat, humanist, etnolog och
kartograf.

Otäcka och hemska hjulormar, som var en sorts drakliknande varelser
i den småländska folktron, kan kanske ha sitt ursprung i observationer
av spelgalna tjädertuppar.

Det är vackert uppe på höjderna på Spännebergen, här står jag på en
av de högsta höjderna några hundra meter söder om Bohultasjön.

Utsikten åt väster från förra bildens bergstopp får tala för sig själv i
den vackra men mycket kyliga avslutningen av mars månad 2013.
Höjderna i fjärran borde vara Pålskog.

Nordanvinden är verkligen hemsk.

Hedlav, ”Cetraria aculeata”, är en busklik lav med trinda, styvt
uppstående och mörkt bruna lober. Fruktkroppar, apothecier, är
sällsynta och bildas i spetsen på enskilda grenar. Arten har placerats i
en mängd olika släkten beroende på att den delar olika egenskaper
med olika släkten. Hedlaven förekommer över hela Sverige och växer
i små tuvor på marken eller som här på mossiga stenar.

Daggrå kantlav, ”Lecanora rupicola”, hjälper verkligen till att
förstärka begreppet gråsten och gråberg.

Har ni läst Gustaf Frödings dikt ”Gråbergssång”, ur Mattoidens
sånger, från 1914, om inte så kommer den här, vertikalt som den ska
vara enligt reglerna.

Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.

Dikterna i Mattoidens sånger skrevs under Frödings tid på Uppsala
hospital mellan åren 1898-1905 och utgavs första gången år 1914 i
”Frödings Efterlämnade skrifter”.

Gråstenslav, ”Aspicilia cinerea”, är en grå skorplav som växer på
stenar och berghällar och naturligtvis även på Spännebergen på
Skillingaryds skjutfält. Lavens grå utseende och skorplika bål gör den
ganska oansenlig i jämförelse med många andra lavar, men den är
trots att den kanske inte alltid uppmärksammas en vanlig lavart och
ger ofta karaktär, som tidigare nämnts, åt stenen den växer på. Dess
vetenskapliga artnamn ”cineria” kommer av ”cinereus” som uttytts
som ”askgrå”. Gråstenslav har ansetts som en bra färglav av Johan
Peter Westring i Svenska lafvarnas färghistoria.

Gråstenslaven är en skorplav och har en bål som bildar som en skorpa
över underlaget och skorplavar kallas lavar som växer som en skorpa
över underlaget och som således fäster sig med hela undersidan.

Dessa har ibland en antydan till lober i kanterna och övergångar till
bladformer förekommer också. Benämningen skorplavar betecknar
endast växtformen och har inget med släktskapet mellan lavarterna att
göra. Åtskilliga släkten innehåller dock endast skorplavar, till exempel
kantlavar, kartlavar och skivlavar.

Det lite slarviga namnet ”gråsten” kommer av att stenar är bevuxna
med ett antal skorplavar som ofta är färgade enligt gråskalan, här på
bilden av gråstenslav närmast till vänster och färglav i bakgrunden till
höger.

Bergarterna under våra fötter i Skillingarydstrakten är oftast granit och
Vaggerydssyenit och dessa bygger mest på mineralerna rosa fältspat,
svart- och ljusglimrande glimmer, muskovit och biotit, samt kvarts i
färgskala från rosa, genomskinlig, mjölkvit och grått. Kvarts saknas
dock i princip helt i Vaggerydssyeniten därav är den mycket
lättvittrad.

Glatt navellav, ”Umbilicaria polyphylla”, ingår i släktet navellavar, på
latin ”Umbilicaria”, som i sin tur tillhör gruppen bladlavar. Dessa
fäster vid underlaget i en punkt, en så kallad, ”navel”. De är grå, bruna
eller svarta och växer endast på sten. Släktet omfattar bland annat
arterna glatt navellav som ni ser på bilden och svedlav, som ni såg på
bilderna 10 och 11.

Gräsulv, ”Macrothylacia rubi”, är en relativt stor, kraftig och
rundvingad ädelspinnare och bilden visar den håriga larven. Trots
nattkyla på under tio minusgrader och snö så är den lilla larven aktiv.

Larverna är sammetssvarta med gula ringar kring lederna, men efter
sista hudömsningen försvinner dessa, och ryggsidan blir rödbrun av
tätt stående filthår precis som på bilden. Den lever på olika slags
växter, övervintrar och förpuppas oftast tidigt på våren. Bildens lilla
”hårkorv” ska strax förpuppa sig.

En liten varning dock, dess hår lossnar lätt vid beröring och kan
orsaka svår klåda eller eksem på händer.