Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på grodor.
Knarrande grodljud och vedkapande finksång
Knarrande grodljud och vedkapande finksång, en naturkrönika i 22
bilder från Sörgårdsskolan i Skillingaryd en dag när våren visade sig
från sin bästa sida.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i dryga mitten av april
2013.
Just nu borde alla besöka den lilla dammen vid Sörgårdsskolan i
Skillingaryd för där utspelar sig en grodlek som är alldeles fantastisk.
Det är tusentals individer av arten vanlig groda, ”Rana temporaria”,
som håller hov.
Dammen ligger alldeles invid Sörgårdsskolan med perfekta
möjligheter till naturstudier, här ser man en av två utelaborationssalar.
I dessa utelaborationssalar finns indraget vatten, diskbänk och
elektricitet samt laborationsbänkar och bord. Bättre kan det knappast
bli.
En vacker bro med belysning leder över en liten bäckravin direkt in
till Sörgårdsskolan som är en så kallad F-4 skola.
När man står på bron in till skolan har man några tiotals meter in till
lektionssalarna och ungefär lika långt till den lilla dammen och den
stora bäcken i bakgrunden. Vilken studiemiljö.
Vanlig groda, ”Rana temporaria”, är en art i familjen äkta grodor.
Arten kan bli upp till 10 centimeter lång och är gul, grå, brun eller
olivgrön med i regel mörka fläckar.
Vanlig groda liknar åkergrodan men har bland annat mer avrundad
nos. Vanlig groda är i huvudsak landlevande och påträffas i vatten
endast under parningsperioden som infaller just nu.
Arten vanlig groda förekommer i stora delar av Europa och österut till
Uralbergen. I Sverige saknas den bara i östra Småland och östra
Blekinge samt på Öland och Gotland. Visst ser den också glad ut för
att våren har kommit.
Bildens art vanlig groda liknar som sagt åkergroda, ”Rana arvalis”,
som också är en art i familjen äkta grodor. Den arten kan dock bara bli
cirka 8 centimeter lång och varierar från grå till brun, hanen kan under
parningsperioden vara kraftfullt ljusblå. Åkergroda har bland annat
spetsigare nos än vanlig groda.
Bildens art vanlig groda och åkergroda har en liknande förekomst, det
vill säga, i centrala och norra Europa samt österut till Sibirien och
påträffas i fuktiga miljöer. I Sverige saknas den dock bara i fjällkedjan
och delar av Norrlands inland. Även denna groda ser glad och nöjd ut.
Grodor är ett vanligt samlingsnamn på arterna inom ordningen
stjärtlösa groddjur, utom paddor. Det är även ett annat namn på
familjen äkta grodor.
I Sverige finns åtta grodarter varav fem arter ingår i familjen äkta
grodor, dessa är bildens vanlig groda, åkergroda, långbensgroda, ätlig
groda och gölgroda. De övriga grodarterna är lövgroda, lökgroda och
klockgroda. Här ligger de i mängder av nylagd grodrom.
Äkta paddor eller paddor, är en annan familj inom stjärtlösa groddjur
med knappt 350 arter i världen. Familjen har världsvid utbredning
men saknades ursprungligen ibland annat Australien, dit den
sydamerikanska agapaddan dock har införts för att den skulle
bekämpa skadeinsekter men har nu blivit ett stort problem.
I den lilla dammen ligger arten vanlig groda i stora koncentrationer
där de i princip klättrar på varandra.
Mitt på dammens norra sida finns enorma mängder av grodrom och
naturligtvis också grodor och här låter deras knarrande spelläte som
mest. Detta skiljer sig från åkergrodans skällande läte som liknas vid
avlägset skällande hundskall, ”woop woop ”.
En liten sak till om paddor, de kännetecknas av kort och kraftig kropp,
korta ben samt tjock, körtelrik och vårtig hud som är giftig. Längden
varierar från ett par centimeter till drygt 20 centimeter. I Sverige
förekommer bara tre arter paddor, grönfläckig padda, stinkpadda och
vanlig padda.
Det finns många historier om paddor, bland annat att de suger mjölk
från korna och har två levrar, vilket de troddes behöva för att inte dö
av sitt eget gift, paddlever användes därför länge som motgift. Paddor
har också i folktron dels förbundits med djävulen och med häxor, som
ansågs kunna förvandla sig till paddor, dels har de uppfattats som
former av de ”underjordiska”. Paddorna hörde till de djur man
”spottade för” vid möte. Förtrollade människor uppträder också i flera
sagor i paddgestalt.
Efter parningen lägger grodorna tusentals ägg i stora klumpar och
vanlig groda är naturligtvis inget undantag. Äggen är små svarta kulor
omgivna av ett geléhölje och det dröjer upp till tre veckor innan man
ser yngel komma fram. Dessa lever av djur- och växtrester och efter
2-3 månader kan man se färdiga grodor som söker sig upp på land.
Vanliga grodans äggklumpar flyter på vattenytan medan den nära
släktingen åkergrodans ägg sjunker och hamnar på botten. Här syns
tydligt att rommen flyter.
Ibland ser man ägg som ligger i långa strängar, likt snören kring
vattenväxter. Då är det paddans ägg man hittat.
Ägg som sitter ensamma på vattenväxter tillhör vattensalamandrarna.
Äggen läggs ett och ett på blad, som ofta viks samman om ägget. I
Sverige har vi två arter salamandrar, större och mindre
vattensalamander.
Vanlig groda kan också vara vackert rödbrun som här men näst intill
svarta individer förekommer också.
Det är mycket svårt att skilja vanlig groda från åkergroda, som också
är en brungroda, om man inte hör dess läten. Det enda säkra
kännetecknet är fotrotsknölen vid basen av den innersta tån på
bakfoten, som är högst 1/3 av tåns längd. Denna knöl är tydligt längre
hos åkergrodan.
Under hela mitt besök vid Sörgårdsskolan och den lilla groddammen
underhölls jag av sjungande bergfinkar som låter som fjärran
vedkapar. Efter en stunds letande hittade jag ett exemplar i en stor
klibbal alldeles invid skolan.
Bergfinken heter på latin ”Fringilla montifringilla”, och är en art i
fågelfamiljen finkar. Den är närmast släkt med bofinken, men
bergfinken har alltid en vit övergump.
Sommartid har bergfinkshanen svart huvud och rostorange bröst, men
vintertid blir den liksom honan mindre kontrastrik och mer bofinkslik.
Bergfinken häckar i Eurasiens tajgabälte och i Sverige är den allmän i
hela Norrland. Den flyttar i stora täta flockar över södra Sverige på
hösten. Under rika bokollonår kan den dessutom övervintra i mycket
stora flockar i Skånes bokskogar.