Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Hässlehultshöjden. 

I historiens spår – Hässlehultshöjden

I historiens spår – Hässlehultshöjden, en natur- och kulturkrönika i
27 bilder från Skillingaryds skjutfält på östra kanten till Lagadalen.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, första aprilveckan under
vargavintern 2013.

Lämningar av förfäder och förmödrar, som här ett gravfält, finns i
rikliga mängder även i våra trakter, som här uppe på
Hässlehultshöjden vid Lagadalens östra sluttningar.

Gravfältet består av fem kvadratiska stenkretsar men endast en av
stenkretsarna har samtliga fyra hörnstenar bevarade i ursprungligt
läge. Tre stenar är skadade av vägen som genomkorsar gravfältet.

De fyrsidiga stenkretsarna kan till sin typ jämföras med domarringar
som dock har en rund form. I Jönköpings län förekommer dessa båda
gravtyper ofta på samma gravfält.

En arkeologisk undersökning av gravarna skulle förmodligen ge fynd
av kol, sot, brända ben, järnknivar, keramikskärvor och kanske
smycken och dräktdetaljer.

Ofta ligger fyndmaterialet i ett lerkärl eller i en grop i marken men det
kan också ligga utspritt i mindre brandlager.

Gravarna på bilden hör till den äldre järnåldersmiljön cirka 500 år före
Kristus till 450 år efter Kristus, dock var dessa människor ovetande
om kristendomen och Kristi födelse och andra trosuppfattningar var
förhärskande såsom så kallade polyteistiska religioner med flertalet
olika gudar, idag ofta refererad till som asatro.

Skiftet från yngre järnålder till medeltid avseende Skandinavien och
Sverige kan dock inte helt enkelt tidsbestämmas till ett visst årtal. Ur
ett flertal aspekter, inte minst såväl sekulära som
religionsskiftesmässiga, kvardröjer vikingatiden, yngre järnåldern, i
exempelvis Sverige till en god bit in på 1100-talet, kanske till och med
ända in på Gustav Vasas 1500-tal.

Ett närliggande exempel på detta är den märkliga runstenen i Åker,
sydväst om Skillingaryd som jag skrivit om i min krönika ”Tusenåriga
stenar med tusenåriga tecken” från maj 2009.

På gravstenarna växer rikligt med lavar som här på bilden kartlav,
svedlav, navellav och färglav.

Den lilla skylten säger, ”228A Ra 176 Hålväg”, vilket är rid- och
vandringsvägar här på sluttningarna ner emot Lagadalen,

Som en svag välvd urgröpning visar sig hålvägen genom granskogen.
Hålväg är en arkeologisk benämning på äldre färdväg som nötts upp
genom användning och vattenerosion, särskilt i sandig och sluttande
mark, precis som här. Sådana vägar kan faktiskt anta närmast
tunnelartad karaktär.

Hålvägar anknyter ofta till andra fornlämningar, såsom gravfältet på
bilden. Genom att vägar lagts om när äldre sträckningar blivit djupa
och sumpiga har stora system av hålvägar bildats vid livligt
trafikerade farvägar, hos oss i Sverige bland annat längs delar av den
medeltida Eriksgatan i Västergötland och vid det gamla vadstället
Flottsund söder om Uppsala.

Som ni kan se finns det mängder med fornlämningar av olika slag på
Hässlehultshöjden på Skillingaryds skjutfält vilket visar att många
människor framlevt sina liv i dessa trakter genom historien gång.

Relativt sett ”nya” rester efter en gammal ladugård där numera endast
stenbron upp till rännet finns kvar.

Det är mycket möda nedlagd bakom stenbron upp till rännet eller
höskullen där innertaket ofta var av stänger. Stenarna av granit täcks
numera till stora delar av olika arter mossor där cypressflätan eller
bergklomossan dominerar.

Den gamla sälgen återgår så sakta till de urgamla kretsloppen,
kretslopp som alltid kommer att finns så länge livet, i någon form,
existerar.

Död ved lever, här ser man eldtickan som lever i och av den gamla
döda sälgen. Sälg finns för övrigt rikligt i markerna på
Hässlehultshöjden.

Sälgen är en lövfällande busk- eller trädformad art som kan bli upp till
tio meter högt. Stammen har en gråaktig, skrovlig bark och
vinterknopparna är tilltryckta och ovala, nästan kala eller tätt håriga.
Sälgen kan producera rikligt med stubbskott, men inga rotskott och
blommar i april-maj, före eller under lövsprickningen, och är en
mycket viktig födokälla för vårens och försommarens flygande
insekter.

Rester från tiden när det bodde människor på platsen, rostig taggtråd
och galvaniserat hönsnät ligger väl dolt av gräs och grenar.

Kan det möjligtvis vara den gamla galvaniserade diskbaljan som vi
kan se på bilden, vem vet. Förmodligen kvarlämningar inte äldre än
sedan andra världskrigets dagar då många gårdar på Skillingaryds
skjutfält köptes upp av kronan och övergavs av, sedan generationer
tillbaka, lantbrukande människor.

Guldlocksmossan, ”Homalothecium sericeum”, är guldgrönt
silkesglänsande och påträffas hårt fästad vid underlaget på
trädstammar, särskilt på rikbarksträd som alm och ask, och på
solbelysta klippor. De krypande skottens sidogrenar böjer sig i torka
båglikt inåt och ger mossan ett lockigt utseende. Arten finns i södra
och mellersta Sverige.

Guldlocksmossan ingår i släktet guldlocksmossor, ”Homalothecium”,
som är ett släkte bladmossor med tre arter i Norden. De växer
nedliggande och är regelbundet förgrenade. Till färgen är de
glänsande gulgröna. Arterna påträffas främst på klippor eller
kalkförande jord men bildens art växer också på trädstammar.

Bladen är strimmiga och sporkapslarna, som är sällsynta, sitter vågrätt
till uppåtriktade på 1-2,5 centimeter långa skaft.

Ett kort stycke från guldlocksmossan står denna lilla skylt med texten
”Nr 53 Gravröse ca 17 meter i diameter Bronsåldern ca X000 fKr
RAE nr 53”.

Bronsåldern, den mellersta perioden i det förhistoriska
treperiodsystemet, allmänt använt i den gamla världen, i synnerhet i
Europa. I södra Skandinavien infaller denna period 1800–500 före
Kristus och i Sydeuropa och Främre Asien 3000–1100 före Kristus.

Den skandinaviska bronsåldern är indelad i sex perioder, som bygger
på en typologisk kronologi utarbetad av arkeologen Oscar Montelius i
slutet av 1800-talet. De tre första perioderna benämns den äldre
bronsåldern, de tre senare den yngre bronsåldern.

Under bronsåldern tillverkades vapen och smycken av brons, även om
stenmaterial också användes som råmaterial till vardagliga redskap. I
slutet av bronsåldern började man i Skandinavien även importera
järnföremål. I det arkeologiska materialet utmärker sig bronsåldern
genom rika offerfynd. Boplatserna är dock i stora delar av
Skandinavien fortfarande relativt outforskade.

Den skandinaviska bronsåldern är en dynamisk period, där
kontakterna med kontinentens och medelhavsområdets kulturer
tydliggörs såväl materiellt som ideologiskt. Gravskicket präglas under
den äldre bronsåldern av skelettgravskick och monumentala gravhögar
som ni kan se på bilderna, den yngre av brandgravskick i olika former.
De flesta av södra Skandinaviens hällristningar kan även dateras till
bronsåldern.

I anslutning till bronsåldershögen ligger resterna av det lilla torpet
Borgen 1:2 och som på så många platser där livet har flytt vet
besökaren inget bara att här funnits liv.

Här ser ni resterna av det lilla torpet Borgen 1:2, det vill säga, några
stenar och torpskylten som markerar var boningshuset en gång låg.
Tre meter till vänster på bilden ligger en hålighet som kan vara rester
av en jordkällare.

Återigen ett oändligt stort tack till alla Er som helt frivilligt och utan
ersättning via olika hembygdsföreningar ser till att denna ovärderliga
gamla lokalhistoria inte glöms bort.

Ytterligare rester av husgrunder, dessa finns i stor mängd utmed hela
Hässlehultshöjden nord-sydriktning och vittnar om en annan tid då
dessa vackra marker var rika på familjer och familjemedlemmar som
här fann sin utkomst.

Den lilla metallskylten säger, ”349 Svenningstorp Sven Pettersson
Hjulasven 1845 1901”. Detta betyder att denne Sven framlevde sina
dagar här på platsen under cirka 56 år.

År 1845 blir Florida USA:s 27 delstat, revolution utbryter i Ecuador,
gummisnodden uppfinns och Skellefteå får stadsprivilegier.

År 1901 avlider Storbritanniens regerande drottning Viktoria efter
63 år på tronen blir hennes son Edvard VII blir ny kung, ett
rekorddeltagande i första maj-demonstrationerna i Sverige med 18 000
deltagare i Stockholm, 5 000 i Göteborg och 6 000 i Malmö och de
första Nobelprisen delas ut i Stockholm med en prissumma som för
varje belönad uppgår till 150 800 kronor och bland pristagarna finns
Wilhelm Röntgen, som upptäckt röntgenstrålarna, Francois
Prudhomme får litteraturpriset och fredspriset som delas ut i Kristiania
delas av Henri Dunant och Frédéric Passy samt avslutningsvis är det
ingen som vill köpa när 18-årige spanjoren Pablo Picassos tavlor visas
på galleri i Paris.

Som jag sade vid ett tidigare tillfälle i denna krönika så finns det
mängder med fornfynd i trakterna runt Hässlehultshöjden på
Skillingaryds skjutfält, här visas vägen till en fångstgrop.

Den lilla skylten säger, ”238:B 1:17 Hultsgärde Fångstgrop Varggrop”
och att vargstammen var större då än nu, om detta råder det inget
tvivel.

Fångstgrop är en grävd fallgrop som förr användes för fångst dels av
klövdjur som älg och vildren, dels av rovdjur, främst varg och björn.
De är ofta anlagda över viltets säsongmässiga vandringsleder,
vanligen i långa system, där groparna varit maskerade och
mellanrummen försedda med stängsel, men de kan även vara spridda
inom goda älgbetesmarker.

Groparnas botten har haft olika konstruktioner för att hålla kvar bytet.
Fångstgropar användes inom den nordskandinaviska fångstkulturen
minst från omkring 3000 före Kristus och därefter inom
bondekulturen in i nyare tid. Jakt med fångstgrop förbjöds i lag år
1864.

Över 27 000 fångstgropar för klövdjur är nu kända i Sverige, varav en
tredjedel i Jämtland. Innan vargen utrotades användes varggropar i
hela landet. De ligger enstaka inom bebyggda trakter, är ofta
kallmurade av sten och var maskerade och gillrade med en för vargen
begärlig åtel.

Vargen i Skandinavien har funnits i betydande utsträckning alltsedan
istidens slut för mellan 12 000-9 000 år sedan. I Skandinavien finns
det för närvarande vargbestånd bara i Sverige och Norge. I Danmark
är vargen utrotad, då den sista sköts år 1813.

Vargen kategoriseras enligt Artdatabankens rödlista från år 2010 som
starkt hotad i Sverige, vilket är den näst mest hotade kategorin. Vid en
inventering vintern 2010-2011 uppskattades Sveriges och Norges
gemensamma vargstam till mellan 289-325 individer, varav de flesta
fanns hos oss i Sverige.