Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på mosippan.

Femton blommande individer

Femton blommande individer, en naturkrönika i 11 bilder om de vita
och skära mosipporna invid Härån i Svenarums socken.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, arbetarnas dag, den 1 maj
2013.

Detta är min fjärde krönika sedan år 2008 från det fantastiskt vackra
och biologiskt rika Södra Torarp invid Häråns lika hänförande dalgång
och vid detta mitt besök den 1 maj 2013 räknade jag in 15 blommande
mosippor. Övriga krönikor säger som följer nedan;

”Vårens primörer i en vacker del av världen”, den 27 april 2008, ”Vid
detta besök räknade vi 27 blommor”.

”Mosippor, en naturkrönika om tallmoarnas och lavmarkernas rosavita
skönheter och rariteter”, i maj 2010. ”I år kunde vi räkna 27
blomstänglar i den lilla vackra sydostsluttningen”.

”Häråns vackra dalgång, inte långt från det medeltida Torarp, i
Svenarums socken”, i påskens tid 2011. ”I år var det dock bara ett
fåtal mosippor, det vill säga 5 blommande stänglar, och bara på den
södra sidan av vägen, tyvärr”.

”Femton blommande individer”, onsdagen den 1 maj 2013 räknade
jag 15 blommande stänglar.

Detta ger vid handen mosippetalserien 15-27-27-5-15, det vill säga, de
varierar i antal på en låg nivå men de sprider sig inte, tyvärr.

Och i fjärran går korna och strosar, ängar och hagar lever upp på nytt
efter den långa vargavintern 2013.

En vy över den lilla korvsjön eller ävjan som snörpts av från den
mäktiga Häråns kraftfulla åfåra, huvudfåran med sin stora vattenström
ligger numera några tiotals meter längre åt öster. Åar och älvar gör
som land och hav, de rör på sig över tid.

Det kulliga landskapet utmed Härån är bara alldeles hänförande, detta
landskap är en av Vaggeryds kommuns absoluta pärlor. Var rädd om
detta landskap, vårda det ömt och låt kommande generationer få
uppleva detta också.

Sent omsider kom hen, tussilagon lät nämligen vänta på sig i år och
undra på det när markerna var frusna och tjälen låg tung långt in i
slutet av april.

Tussilago, ”Tussilago farfara”, där släktnamnet ”Tussilago”, som
givits av Carl von Linné, betyder förjagare av hosta. Artnamnet
”farfara” syftar på en art av poppel, vars löv har en vag likhet med
tussilagons jätteblad. Äldre namn på blomman är Skreppe,
Lerskreppe, Skrep, Hovgräs och Hästhov.

Torsklav, ”Peltigera aphthosa”, växte sparsamt i anslutning till
mosipporna. Lika blekt ljusgrön som arten är i torka, lika mustigt och
friskt grön blir den i väta.

Mosippa, ”Pulsatilla vernalis”, är en art i familjen ranunkelväxter. Den
är en flerårig ört med tjock jordstam, som i sin topp bär en rosett av
vintergröna, läderartade, parbladigt delade blad med breda flikar. Nya
blad utvecklas efter blomningen i maj–juni.

De först hängande, sedan upprätta blommorna, som är vita på insidan
och rödaktiga, skära eller svagt violetta på den silkeshåriga utsidan,
sitter ensamma i toppen av mellan 5–15 centimeter höga stjälkar.
Mosippans frukter är nötter med långa spröt.

Mosippa är en mycket vacker och relativt sällsynt art i Sverige, där
den också är fridlyst. Blomningen sker i april-maj, varefter bladen
utvecklas. Mosippa är för övrigt Härjedalens landskapsblomma.

Arten, som hör hemma i Nord- och Mellaneuropa, växer på tallhedar
och sandåsar samt förekommer sällsynt norrut till Jämtland.

De andra tre arterna i släktet ”Pulsatilla”, det vill säga, backsippa,
”Pulsatilla vulgaris”, fältsippa, ”Pulsatilla pratensis” och nipsippa,
”Pulsatilla patens”, har ej vita utan violetta blommor.

Mosippan kan för övrigt korsa sig med såväl backsippan som
fältsippan.

Den första officiella fynduppgiften av mosippa i Sverige publicerades
av Olof Rudbeck den äldre redan år 1666.

Rudbeck, Olof eller som han egentligen hette Olaus, den äldre, levde
mellan åren 1630–1702. Han var far till Olof Rudbeck den yngre som
i sin tur levde mellan åren 1660-1740.

Olof Rudbeck den äldre var naturforskare och historiker med mera
och upptäckte lymfkärlssystemet, anlade den nuvarande
Linnéträdgården i Uppsala, lät bygga en anatomisk teater med kupol
på universitetets huvudbyggnad Gustavianum samt påbörjade projektet
Campus Elysii, vars syfte var att avbilda all världens växter.

Han förespråkade och drev en reformering av universitetet för mer
tillämpad undervisning mindre dominerad av prästutbildning. I sitt
största verk ”Atland” eller ”Manheim”, på latin ”Atlantica”, som han
skrev mellan åren 1679–1702, framställde han Sverige som världens
äldsta rike samt urhem för alla senare kulturer.

Mosippa finns på den svenska rödlistan över hotade arter och är
placerad i kategorin sårbar, VU. Den är även fridlyst. Arten har under
de senaste årtiondena minskat betydligt i utbredning och antal
växtplatser.

För att försöka bryta den negativa utvecklingen har Naturvårdsverket
låtit utarbeta ett åtgärdsprogram som har som mål att gynna arten.

Mosippan växer numera nästan uteslutande på isälvsmaterial i anslutning
till rullstensåsar och sandfält. Glesa, torra tallhedar är den
vanligaste biotopen men den förekommer också på ljunghedar och
andra hedartade betesmarker. Växtplatserna är ofta sydvända gläntor
eller vägslänter i lugnt och soligt läge med tidig snösmältning.
Vanliga följearter är lingon, mjölon, ljung, väggmossa och olika
renlavar.

Mosippan trivs inte bland blåbärsris eller i tät ljung och för att kunna
gro är den beroende av markstörningar som ger blottor i
vegetationstäcket. Under de senaste femtio åren bedöms arten ha
minskat med åtminstone hälften. Minskningen beror sannolikt på
förändrat skogsbruk och ökad kvävebelastning. Halvöppna,
olikåldriga och betade skogar är sällsynta idag. Igenväxning med ris
eller gräs och tätnande mossmattor är ett hot. Många lokaler har
förstörts genom grustäkt.

Mosippan gynnas starkt av skogsbete och bränning. Det är också
viktigt att man röjer och gallrar och ser till att det är tillräckligt ljust på
lokalerna. Kan man inte bränna så kan ”förnakrattning” vara en hjälp
om man vill behålla sina mosippor. Krattningen bör göras när den
blommat och bildat frön. Kratta dock mycket försiktigt bort
mosstäcket så att nya blottade ytor skapas.

Under hela mitt besök hade jag ett charmerande men intensivt sällskap
av denne gentleman, först var han en vakthund och skällde ut mig,
sedan bytte han taktik och gjorde ständiga skenanfall där han, den
fegisen, vände minst fem meter från mig, ytterligare en stund senare
försökte han stirra bort mig från området och när inte detta heller
hjälpte beslöt han sig för att bli en sällskapshund vilket han gjorde
med den äran då jag hela tiden talat mycket vänligt med honom och
hade jag inte motat bort honom vid bildörren under kommandot ”Gå
tillbaka till husse och matte omedelbart” så hade han tveklöst hoppat in
i bilen.

Tack för sällskapet.