Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på granar.
Gran i gran hos gran(n)en
Gran i gran hos gran(n)en, en naturkrönika i 2 bilder om när naturen
återgår i ursprungligt skick.
Text Dan Damberg, Skillingaryd, bild Bo Stenfors, Värnamo i maj
2013
En bekant till mig i Värnamo undrade om det börjat växa en gran i
”enebusken” där han bor, och visade följande två bilder. Saken är den
att ”enebusken” inte är en ”enebuske” utan en så kallad
sockertoppsgran, ”Picea glauca ’Conica’”.
Sockertoppsgran är en mycket tätväxande mutation av en vitgran,
”Picea glauca” och den kan vara ympad på en grundstam som inte har
detta växtsätt och varifrån ett skott har vuxit ut och bildat en ny gren
som kommer att bli en ny topp. Jag har sett detta vid ett flertal
tillfällen genom åren och fenomenet har alltid väckt förundran och
nyfikenhet hos betraktarna.
Sockertoppsgran, ”Picea glauca ’Conica’”, är en medelstor buske eller
uppstammad till ett litet träd, cirka 2 meter högt och 1,2 meter brett
vid basen, med ett kompakt och symmetriskt konformat växtsätt.
Naturlig mutation från Kanada, närmare bestämt från Albertas
bergstrakter. Barren är mörkt blågröna medan de nya skotten är ljust
gräsgröna, små nållika, upp till 2 centimeter samt tätt samlade.
Mutation är en förändring i det genetiska materialets mängd eller
kemiska struktur. Mutationer i en kroppscell kallas somatiska och förs
vidare bara till dotterceller till den muterade cellen.
Mutationer i en könscell förs vidare till avkomman och alla dess
celler. Mutationer sker spontant vid omkring var tionde celldelning till
följd av felaktigheter vid nybildning av DNA.
Så kallade inducerade mutationer framkallas av yttre faktorer, till
exempel joniserande strålning eller vissa kemikalier. Förändringen
kan ske inom en enskild gen eller i kromosomers uppbyggnad eller
antal. Många mutationer korrigeras dock av cellen.
Ursprungsformen vitgran, ”Picea glauca”, är ett storväxt träd från
Nordamerika som hos oss inte når full storlek utan vanligen bara blir
fem till sex meter i höjd. Arten blir dock vanligen 15–30 meter hög i
Kanada, men kan bli ända upp till 50 meter och ha en stamdiameter på
omkring 100 centimeter.
Kronan är tätgrenig och konisk med utåtriktade grenar på vackert
vuxna exemplar, medan den i vindpinade lägen blir busklik och mer
eller mindre risigt grenad. Årsskotten är vitgröna och kala, liksom
vinterknopparna. Barren är blågrå, ganska trubbiga och fyrkantiga i
tvärsnitt. Kottarna är smalt elliptiska och ganska små, ungefär en
centimeter breda och fyra till fem centimeter långa. De är som unga
grönaktiga eller med rödaktig anstrykning, senare blankt ljusbruna.
Arten är hos oss företrädd av underarten vanlig vitgran, ”Picea glauca
glauca”.
Vitgran skiljs från andra i Sverige förekommande granar ur släktet
”Picea” på de trubbiga, knappast stickande, blågrå barren.
Vitgran hör, som sagt, hemma i norra Nordamerika men har
introducerats till vårt land som skogsträd och för att användas i
skyddsplanteringar vid havet eftersom den har hög salttolerans. Där
den påträffas är den huvudsakligen kvarstående och planterad, men
den tycks även kunna fröså sig på vissa håll. Den är nära släkt med
svartgran, ”Picea mariana”, och kan i sällsynta fall hybridisera med
denna.
Den första fynduppgiften som förvildad är från Göteborg och
publicerades år 1963.
Vitgranen är av stor ekonomisk betydelse för Kanadas pappersindustri
och arten används också som ersättning för japansk torreya, ”Torreya
nucifera” vid tillverkning av go-bräden.
Artnamnet ”glauca” kommer av latinets ”glaucus” för ”blågrå” och
syftar på de unga skottens och barrens färg.
Go är ett strategiskt brädspel för två spelare. Spelet är känt för sin
strategiska mångfald trots sina enkla regler.
Torreya är ett släkte av barrväxter och ingår i familjen idegransväxter.