Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på elefanter.

Elefanter, nutidens landlevande jättar

Elefanter, nutidens landlevande jättar, en natur- och kulturkrönika i
4 bilder från en dag i slutet av maj då ”cirkusen kom till stán”.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i maj månads sista dagar
2013.

Själva ordet elefant kommer av latinets ”elephantus”, ”elephas” eller
”elephans”, som i sin tur kommer av grekiskans ”elephas” som dock
är av osäkert men sannolikt av orientaliskt ursprung.

”Elephantidae” den enda nu levande familjen inom ordningen
elefantdjur och familjen omfattar tre nutida arter, vilka är
savannelefant, ”Loxodonta africana”, skogselefant, ”Loxodonta
cyclotis” samt indisk eller asiatisk elefant, ”Elephas maximus”.

Ibland räknas savannelefanten och skogselefanten som underarter av
samma art, afrikansk elefant, ”Loxodonta africana”. Till familjen
räknas också ett antal utdöda arter, bland annat mammutar och den
endast 90 centimeterm höga dvärgelefanten, ”Elephas falconeri”, som
levde under pleistocen på några av de större öarna i Medelhavet.

Pleistocen är den geologiska epok, cirka 2,6–0,012 miljoner år före
nutid, som omfattar den äldre delen av perioden kvartär.

Elefanter är de i dag största landlevande djuren och har en mankhöjd
av mellan 2,4–4 meter och en vikt av mellan 2–6 ton. Det hittills
största exemplaret av afrikansk elefant vägde 10 ton och var 4 meter
högt och den hittills största uppmätta beten vägde 130 kg och var 3,5
meter lång.

Elefanter har raka pelarlika ben och mycket stort huvud med stora
öron, kort hals och lång böjlig snabel. Överkäken har två framtänder
som är förlängda till betar. Dessa använder elefanterna framför allt när
de sliter av bark från träd och när de gräver efter rötter men även vid
styrkedemonstrationer och strider mellan rivaliserande hanar.

Betarna består till största delen av elfenben och är betydligt större hos
afrikansk än hos indisk elefant och hos ceylonelefanten är det bara
cirka 10 % av djuren som överhuvudtaget får betar. Honor har hos alla
tre arterna avsevärt mindre betar, och hos indisk elefant är dessa inte
synliga framför läpparna.

Kindtänderna är mycket stora och i varje käkhalva är bara en kindtand
i bruk åt gången. När den är nedsliten tränger nästa fram och
förslitningen på tänderna är mycket kraftig eftersom elefanter livnär
sig av framför allt vedartade delar av träd och buskar.

Snabeln, som består av den förlängda överläppen sammanväxt med
nosen och fungerar som ett verkligt universalredskap. Med den kan
elefanter plocka föda från marken, buskskiktet och träden. De dricker
genom att suga upp vatten, cirka 10 liter åt gången, i snabeln och
därefter spruta in det i munnen, och de kan också duscha sig med
vatten eller stoft och damm med snabelns hjälp.

Savannelefanten lever på öppna savanner i Afrika söder om Sahara.
Den har stora triangulära öron som underlättar avkylning i hettan på
savannen, svankig ryggprofil, enkelt välvd panna, och snabel med två
fingerflikar i spetsen. Betarna är långa, ända upp till 3,5 meter hos
fullvuxna tjurar, och kroppen är större än hos indisk elefant.

Savannelefanttjurar väger upp till 6 ton och är 3,3 meter höga, i
undantagsfall upp till 4 meter medan honor väger upp till 3,5 ton. Den
har fem naglar på framfötterna men bara tre på bakfötterna.

Skogselefanten lever i regnskogsområden i centrala och västra Afrika,
där den håller sig inne i skogen och ger sig ut i gläntor och
träskmarker för att äta. Den liknar savannelefanten men är mindre,
tjurarna är upp till 2,9 meter höga och väger 3,5 ton, och har runda
öron och smalare betar, den har dessutom tre eller fyra naglar på
bakfötterna.

Indisk elefant, som ni ser på mina bilder, förekommer i Syd- och
Sydostasiens skogar. Den delas upp i tre eller eventuellt fyra
underarter enligt följande, indisk elefant, ”Elephas maximus indicus”,
ceylonelefant, ”Elephas maximus maximus”, sumatraelefant, ”Elephas
maximus sumatrensis” och eventuellt borneoelefant, ”Elephas
maximus borneensis”.

Borneoelefanten, som tidigare antagits vara en förvildad tamelefant, är
sannolikt ursprunglig på ön Borneo, och kan ses som en fjärde
underart.

Indisk elefant har små öron, välvd ryggprofil, dubbelt välvd panna
med en fåra i mitten, och snabel med bara en fingerflik i spetsen och
korta betar. Betarna kan vara mycket korta hos en del individer och
knappt synliga hos honor.

Kroppen är något mindre än hos savannelefant, tjurar väger upp till
5,4 ton och är 3 meter höga medan honor väger upp till 2,7 ton. Den
har fem naglar på framfötterna och fyra på bakfötterna.

Elefanter livnär sig av framför allt vedartade delar av träd och buskar.
De äter också mer näringsrika växtdelar, såsom frukter, rötter och
färskt gräs, när sådant finns att tillgå. En elefant äter upp till 150 kilo
växtmaterial per dygn.

I områden med hög elefanttäthet kan de omvandla skogar till öppna
savanner. Men samtidigt som elefanter tär på vegetationen gynnar de
den också genom att gödsla den och sprida frön. Frön, och ibland även
frukter, passerar oskadade genom elefantens tarm och avlevereras
tillsammans med spillningen som fin gödsel.

Frönas grobarhet gynnas genom passagen genom tarmen och av att
etableras tillsammans med gödseln och vissa frön gror bara på detta
sätt.

Elefanter håller samman i grupper av honor och unga djur med en
erfaren ko som ledare, med andra ord ett matriarkat.

Unga tjurar lämnar gruppen när de blir könsmogna och slår sig
samman till små grupper eller lever ensamma. De växer nu betydligt
snabbare än honorna, men det dröjer som regel ännu många år innan
de är stora nog att ta upp kampen med fullvuxna tjurar om att få para
sig med brunstiga honor.

Elefanter kan i det vilda bli upp till 60–65 år gamla och i fångenskap
över 80 år. De blir könsmogna först vid 7–15 års ålder. Honan eller
kon blir brunstig flera gånger om året, och brunsten varar i cirka 4
dygn.

Hos tjurarna förekommer perioder med ökad produktion av
testosteron, hanligt könshormon, vilka varar mellan 2 veckor och 5
månader. Under dessa perioder, som kallas musth, är de aggressiva
och mer sexuellt aktiva, men parning kan ske oberoende av musth.

Efter parningen går honan, kon dräktig i 22 månader och föder
därefter en unge, någon gång två eller tre, som vid födseln väger
mellan 50–150 kilo och är mellan 90–100 centimeter höga. Honan kan
få en unge vart tredje eller vart fjärde år tills hon blir ungefär 50 år
gammal. Hanarna hos åtminstone afrikanska elefanter börjar normalt
inte fortplanta sig förrän vid 25–35 års ålder.

Elefanter kommunicerar bland annat med infraljud på mellan 14–24
Hertz, människans hörområde börjar vis 20 Hertz och går upp till
20 000 Hertz. Med hjälp av dessa lågfrekventa, och för människan
ohörbara, ljud kan de hålla kontakt på flera kilometers håll. Vissa av
deras ljud har något högre frekvens och kan höras som ett dovt muller.
En upprörd elefant ger också ifrån sig starka trumpetande ljud.

Indisk elefant har domesticerats, förtamats, av folken i Asien sedan
cirka 5 000 år tillbaka. Den har ett betydligt lugnare temperament än
sina afrikanska släktingar och lär sig lätt olika kommandon som ges
av skötaren, som kallas mahouten.

Själva infångandet kan ske enligt olika metoder, instängning av en
hjord i en fålla, infångning av ett ensamt djur med en fångstgrop eller
infångning med snara om huvudet eller foten. Djuret binds sedan ofta
med benen isär och svälts under ett par dagar, varefter dressyren
börjar. Senare binds den mellan två tama elefanter för att lära sig
kommandoorden och efter 2–3 år kan den vara fullärd och arbeta i upp
till 40 år.

Tack vare sin styrka har indisk elefant i stor utsträckning använts inom
skogsindustrin för att bära och släpa stockar.

Stridselefanter, som bar torn för bågskyttar, förekom i de persiska och
indiska arméerna redan på Alexander den stores tid, liksom i den här
med vilken Pyrrhos invaderade Italien 280 före Kristus, medan
Hannibal i det andra puniska kriget medförde 37 afrikanska
stridselefanter.

Under 1800-talet använde brittiska trupper elefanter för transport av
bland annat fältartilleri i kolonialkrigen, och under andra världskriget
hade den japanska armén i Burma flera elefantskvadroner.

Redan på de romerska cirkusarenorna uppträdde elefanter, dock mest i
djurhetsningar och liknande aktiviteter. Under medeltid och renässans
blev innehavet av en tam elefant en statussymbol bland europeiska
furstar, och under 1700-talet ingick ofta elefanter i de kringresande
menagerierna, den första elefanten i Sverige anlände för övrigt år 1804
med ett sådant, medan en dresserad cirkuselefant i modern mening
visades i Europa första gången år 1827.

I dag råder både import- och exportrestriktioner på alla elefanter.

Som symbol för kyskhet figurerade elefanter i konsten under medeltid
och renässans, medan det snarare är som sinnebild för styrka som den
i dag återfinns i flera afrikanska statsvapen. I sydöstra Asien är ”vita”
elefanter, det vill säga, albinoelefanter eller mycket ljusa normala
elefanter, alltjämt kultobjekt.

I USA symboliserar elefanten Republikanska partiet medan åsnan
symboliserar det Demokratiska partiet.

Det demokratiska partiets maskot är Åsnan och är sprunget ur Andrew
Jacksson presidentvalskampanj år 1828 då han kom fram som en
uppstickare och utmanade det dåvarande politiska eliten med sin
populistiska politik. Jackson fick skällsordet ”jackass”, åsna, för att
hans slagord ”Let the people rule”, ”Låt folket styra”.

En som i högsta grad bidrog till åsnans popularitet var den politiske
karikatyrtecknaren Thomas Nast som år 1874 använder sig av den
populära åsnan i en berömd karikatyr i tidskriften Harpers Weekly.
Anledningen till hans teckning var ett felaktigt rykte som spreds av en
lokal tidning om att djur från New Yorks Djurpark hade rymt och sökt
sig mot Centralpark.

Under rubriken, ”Third time panic”, som syftar på det demokratiska
partiets frustration över ett ständigt återkommande rykte kring att den
populäre republikanske krigshjälten från inbördeskriget general
Ullysses S Grant skulle ställa upp för en tredje mandatperiod och
därmed bryta en outtalad regel och hederskodex om att presidenter
sitter maximalt två mandatperioder, något som infördes av USA s 1:a
president Georg Washington.

I karikatyren klär Thomas Nast ut åsnan i en lejonkostym med texten
”Ceasar” som skrämmer upp alla de andra djuren i djungeln varnande
för att man stod inför en ny kejsar Ceasar, med anspelning på den
bekanta historien om hur krigshjälten Julius Ceasar först valdes till
beskyddare av den romerska demokratin för att sedan som diktator se
till att avskaffa densamma.

Alla djur springer sålunda i vild panik utom elefanten, som inte verkar
imponerad över åsnans skrämseltaktik utan slår tillbaka och går sin
egen väg även om den som Thomas Nast väljer att visa i sin teckning
går ner sig i en fångstgrop med de föga smickrande skyltarna
”Inflation” och ”Kaos”.

Thomas Nast ger elefanten beteckningen ”den republikanske väljaren”
och därmed var också den andra partisymbolen ”Elefanten” lanserad.
Republikanerna gillade elefanten som symbol då de ansåg den vara
värdig, stark och intelligent och införde senare på 1880-talet
”Elefanten” som offentlig partisymbol.

Åter till ”verkligheten”, jakten på elefanter för att komma åt elfenben
fortsätter, framför allt i Afrika, trots skyddslagar och stränga straff.
Jakten inriktas framför allt på tjurar, eftersom dessa har större betar än
honorna, korna.

Många elefanttjurar hinner därför aldrig fortplanta sig och på lång sikt
innebär denna brist på fullvuxna tjurar och att populationen utarmas.

Under större delen av 1900-talet minskade antalet afrikanska elefanter
kraftigt på grund av jakt efter elfenben. Man räknar med att det år
1990 bara fanns cirka 600 000 djur kvar i hela Afrika mot cirka 1,3
miljoner i början av 1970-talet. Under 2000-talet har
elefantpopulationerna i östra och södra Afrika dock återhämtat sig,
tack vare olika skyddsåtgärder.

I uppodlade trakter betraktas elefanter ofta som skadedjur, då de
förstör grödor, och detta begränsar deras utbredning till skyddade
områden. I flera sådana områden har tätheterna blivit så höga att den
naturliga vegetationen påverkas kraftigt av elefantbetet.

Flera länder i södra Afrika vill därför lätta på restriktionerna för
internationell elfenbenshandel och tillåta ett hållbart nyttjande, men
detta skulle enligt kritiker försvåra skyddet av Väst- och
Centralafrikas elefanter, som fortfarande hotas av den illegala jakten.

Bestånden av indisk elefant är svårare att uppskatta, eftersom arten
lever mer tillbakadraget i tät skog. Den har blivit sällsynt i de flesta
områden och man förmodar att det finns totalt mellan 40 000–50 000
vilda djur kvar, och populationen minskar i antal och utbredning. Det
största hotet mot den indiska elefanten är förlusten av naturliga
biotoper.