Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på elritsan.
Elritsan eller älingen
Elritsan eller älingen, en naturkrönika i 4 bilder om min barn- och ungdoms betesfiskar fångade i Kinnekulleflaskor med havregryn.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av juli 2013.
Den lilla men vackra dammen strax norr om järnvägsstationen i Skillingaryd är, som jag sagt tidigare i min krönika ”Järnvägsdammen-krönikan”, från september 2008, en riktig pärla och den innehåller inte bara intressanta växter utan också en intressant fauna.
Ety när jag vid ett tillfälle i väntan på tåget till Värnamo stod och såg ner i vattnet var där plötsligt rörelser. Ett stim med minst ett 50-tal små fiskar stod tätt tillsammans där strömmen var som starkast och jag såg ganska omedelbart att det var ett stim med älingar, eller som de egentligen heter, elritsor. Idag är dessa fiskar mer eller mindre ovanliga på grund av olika vattenföroreningar, eller om ni så vill, på grund av oss människor och våra aktiviteter.
Dessa små fiskar är lite av ett barndomsminne för mig eftersom jag och mina kamrater från barn- och ungdomsåren fångade dem med hjälp av kinnekullefaskor med havregryn i vid bäcken vid ”Ormöa” mellan Skillingaryd och Fastorp eller vid bäcken i Häradsköp, sydväst om Skillingaryd. Därefter cyklade man snabbt med spannen full med äling samt diverse fiskredskap till närmaste fiskevatten där man ”máade”, eller om ni så vill agnade, med älingen.
Elritsa, på tyska ”Elritze”, som troligen är bildat av orden ”Erle” eller ”Elre” som betyder ”al”, eftersom fisken gärna uppehåller sig mellan alarnas rötter.
Elritsan, ”Phoxinus phoxinus”, är en art i familjen karpfiskar och blir mellan10-12 centimeter lång och finns i sötvatten i större delen av Europa. I Sverige är den allmän i inlandet och förekommer även i svagt bräckt vatten längs östkusten.
Den föredrar rinnande vatten med stenbotten och uppträder i stim, precis som vid järnvägsdammen här i Skillingaryd.
Under lektiden i juni-juli får elritsahanen grönglänsande sidor och röd buk och utvecklar också små vita knölar, så kallade lekvårtor. Födan utgörs av ryggradslösa djur, men elritsa äter också fiskrom och fiskyngel. Arten är utrotad i delar av Centraleuropa på grund av vattenföroreningar.