Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skogsfors stångjärnshammare.

Skogsfors stångjärnshammare

Skogsfors stångjärnshammare, en naturkrönika i 10 bilder om gammal svensk industrihistoria på höjderna mellan Grytås och Rumperyd, nordväst om Skillingaryd i Vaggeryds kommuns västra delar.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd nio dagar in i månaden juli 2013.

Denna lilla anspråkslösa informationstavla, strax invid grusvägen upp till Pålskog, mellan Grytås och Rumperyd i Vaggeryds kommuns västra delar, låter bara antyda det gamla historiska paradis som träder fram ur skogen några hundra meter in på den lilla vägen, dock var det förmodligen allt annat än ett paradis för de som arbetade här en gång

När man kommer fram till Skogsfors bruk möts man av denna fantastiska syn, en damm som är en fördämning av Österån och vars strömmande vatten gav den rörelseenergi till stångjärnshammaren som i sin tur gjorde det möjligt att bearbeta det masugnssmälta järnet till stångjärn.

Skogsfors Stångjärnshammare eller Skogsfors bruk, fick sina tillstånd år 1860 och var ett av de minsta bruken i Småland och uppfördes så sent att konkurrensen från Mellansveriges större bruk gjorde förutsättningarna till lönsamhet minimal, bruket var dock igång fram till år 1928.

Grundarna till Skogsfors bruk var bönder och skogsägare i närheten så tillgången till kolningsved var säkrad. Flera av grundarna hade också egna vagnsmedjor som behövde det framställda järnet.

Bilden visar den gamla mangårdsbyggnaden som hörde till bruket och som fortfarande än idag är en prydnad för platsen.

Mycket av järnet som förädlades här såldes med andra ord till lokala vagnsmedjor men en del gick åtminstone i början på export till Danmark. Transporten till exporthamnen Helsingborg kördes med oxar i par och tog tre hela veckor.

Bilden visar fördämningarna och nedfarterna för dammens vatten. Här finns både strömstare och forsärla men vid mitt besök fick jag bara se spillningen på stenarna.

Som mest kunde man på ett skift här vid Skogsfors bruk förädla 500 kilo järn från masugnssmälta till stångjärn. Numera har dock tidens tand gjort stor åverkan på platsen.

.

År 1937, cirka 10 år efter nedläggningen, startades verket tillfälligt upp igen och arbetet filmades. Därefter monterades maskineriet ned och fraktades till länsmuseet, blåsmaskinen kan man dock se på Byarums hembygdsgård. De gamla plankorna som ligger på järnbalkarna håller så sakta på att återbördas till naturen.

Numera rinner Österåns vatten från Skogsforsdammen helt fritt nedför de dammluckor som inte längre finns.

Det är verkligen en liten idyll som gömmer sig i skogen vid Skogsfors gamla bruk och det skulle verkligen vara roligt att få se den film som uppenbarligen spelades i år 1937, hoppas den har ljud för en sak är säker verksamheten var allt annat än ljudlös vilket ledde till att lomhördhet var ett vanligt fenomen bland de människor som arbetade vid en stångjärnshammare.

Bilden visar resterna av de fundament där stångjärnshammaren fanns och där själva järnbearbetningen ägde rum mellan åren 1860 och 1937. Ännu en industriepok som gott i graven i den dynamiska värld som vi lever i.

Utmed vägen inte lång från Skogsfors, på min väg hemåt, växte dessa märkliga svampar som heter svart hattmurkla.

Svart hattmurkla, ”Helvella lacunosa”, är en mycket vacker, grå till gråsvart murkla med ribbor och djupa fåror på foten vilka antyds på den främre svampen. Den uppges ibland som ätlig, men skall dock inte vara någon läckerhet.

Den svarta hattmurklan är en svamp i familjen murklor och växer på ängsmark samt i skog från sommaren till hösten. Den är betydligt vanligare än släktingen vit hattmurkla, ”Helvella crispa”, samt ska uppenbarligen inte behöva förvällas innan man äter den vilket man absolut måste om man ska äta den mycket giftiga släktingen stenmurklan, ”Gyromitra esculenta”.

Slut för idag, tack för idag.