Vår krönikör Dan Damberg har varit i Långasand. 

Långasand i skymning

Långasand i skymning, en naturkrönika i 8 bilder från västkustens biologiska mångfald en kvällning i semestermånaden juli, den härliga sommaren 2013.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av juli 2013.

Bilden visar en hona av lövvårtbitaren, ”Leptophyes punctatissima”, vackert inslagen i vår klängros på västersidan av sommarhuset allt medan solen så sakta börjar dala borta i väster mot Fiskar-Eriks stuga.

Lövvårtbitaren, ”Leptophyes punctatissima”, är en av de sällsynta vårtbitarna som främst förekommer i Sydsverige. Den förekommer framför allt hos oss längs Västkusten från Kullaberg i söder upp till norra Bohuslän samt på ostkusten upp till södra Kalmar län. Dessutom är den vanlig på Öland och sällsynt på Gotland.

Vårtbitare, gräshoppor och syrsor tillhör insektsordningen ”Orthopera” som i översättning till svenska ger, ”orthos” för ”rät” och ”ptera” för ”vinge”, vilket gett oss det svenska namnet ”rätvingar”. Deras närmaste släktingar är för övrigt tvestjärtar och kackerlackor.  

Vårtbitarna känns igen på långa tunna antenner och honans kraftiga svärdliknande äggläggningsrör, vilket syns tydligt på min bild. Vårtbitarhanen spelar genom att gnida vingbaserna mot varandra.

De är aktiva såväl under dagen som sena kvällen och natten samt är rovdjur men äter även gärna växtdelar. Vi har ett 10-tal arter i Sverige och det svenska namnet vårtbitare har funnits i vårt språk sedan år 1619 då Carl von Linné uppmärksammade att allmogen på Gotland använde den gröna vårtbitaren till att ta bort just vårtor med. Därför gav han arten det vetenskapliga namnet ”verrucivorus” för ”den som äter vårtor”.

Vildkaprifolen, även kallad höstkaprifol, ”Lonicera periclymenum”, är bitvis marktäckande i Långasand när något att klänga på saknas, och när den blommar, som på bilden, fylls luften av dess underbara doft, men ät inte de vackert röda bären ty dessa är giftiga och ger kräkningar, ansiktsrodnad, överdriven törst och vidgade pupiller.

Bildens strätta, ”Angelica sylvestris”, är en högväxt, flerårig ört som kan bli upp till två meter hög. Den blommar i juli-augusti med små vita eller rödlätta blommor som sitter samlade i välvda eller ibland platta flockar som blomställningen kallad.

Den nära släktingen kvanne, ”Angelica archangelica”, skiljs från strättan genom nästan klotformade blomflockar, grönaktiga blommor, kala flockstrålar, samt trinda basala bladskaft.  

”Bland helt vanliga växter äro många ganska vackra, så att både detta och deras stora antal göra dem till väsentliga prydnader för eller utmärkande drag i vegetationen under kortare eller längre tid. En sådan är Skogspipan, som länge hvilar och först vid vårens slut eller sommarens början öppnar den stora svällande knopp, som på en gång innesluter både blad, stjelk och de många blommorna. Först fram på sommaren har den resliga, till en del violetta eller brunaktiga, stjelken hunnit utväxa. Den utskickar icke sällan grenar. Då de talrika, i början slokande blomflockarna utvecklat sig, bilda de stora och kullriga samlingar, hvilka, upphöjda på nu raka skaft, erbjuda insekterna den ymniga honing, som deras många blomdiskar utsöndra.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Plötsligt står jag framför en rymling, en trädgårdsrymling, på modiga 3 meter i höjd, nämligen en ganska ansenlig bambu-buske som tillhör familjen gräs.

Många viktiga kulturväxter tillhör för övrigt familjen gräs. Frukterna är mycket stärkelserika och innehåller även proteiner och har därför stor betydelse för oss människor. Förutom våra fyra sädeslag, havre, korn, råg och vete, hör också arter som majs, ”Zea mays”, ris, ”Oryza sativa”, durra, ”Sorghum bicolor” och hirs, ”Panicum miliaceum” till familjen.

Sockerrör, ”Saccharum officinarum”, som också tillhör familjen gräs, svarar för ungefär hälften av världens sockerproduktion, och det är märgen som används för sockerframställning.

Bildens bambu är ett samlingsnamn för omkring 40 olika grässläkten som växer i tropiska, subtropiska och tempererade områden i Asien och Amerika, varav vissa kan bli upp till 40 meter höga och är de allra högsta gräsen på jorden. Några få arter av bambu odlas som trädgårdsväxter i Sverige, till exempel bergbambu, ”Sinarundinaria murielae” eller ”Fargesia murieliae” och japansk bambu, ”Sasa pumila”.

Bambuarten på bilden är bergbambu, ”Sinarundinaria murielae” eller ”Fargesia murieliae”, arten är utan tvekan en av de tåligaste arterna och kan växa i stora delar av Skandinavien förutom de kallare delarna av Norge och Sverige. Den hör ursprungligen hemma i Kina och Japan.

Under denna kvällspromenad hittade jag tyvärr ett 10-tal döda och stora sandskäddor uppspolande på stranden i Långasand, dessa var mer än 25 centimeter långa och sålunda fullvuxna. Jag undrar fortfarande varför, då detta var en ny företeelse för stranden, åtminstone för mig.

Sandskäddan, ”Limanda limanda”, har en tämligen långsträckt kropp, ögonsidans kroppsfärg är grön-, grå- till gulbrun beroende på det underlag som fisken vistas på, blindsidan, undersidan, är vit.

Sandskäddan kan väga upp mot 1,5 kilo och bli 50 centimeter lång samt 12 år gammal, men den blir sällan över 30 centimeter lång här hos oss.

Det halländska urberget upp emot den vidunderliga utsikten på Boabjer ger tillfälle till spännande och lite krävande passager utmed stigen som kantas av bland annat stensöta, blodrot, ljung, flockfibbla och kråkbär. På berget växer olika brosklavar ur släktet ”Ramalina”, såsom strandbrosklav och ibland också fågeltoppsbrosklav, som gör att detta berg bitvis ser skäggigt och orakat ut.

När jag så sakta närmar mig slutet av min vandring denna kväll så har jag sällskap av en halv måne, eller snarare halvmåne, för halv är den verkligen inte.

För ungefär 4,5 miljarder år sedan, eller om ni så vill 4500 miljoner år sedan, kolliderade en himlakropp som var ungefär lika stor som planeten Mars med jorden som då höll på att bildas. En bit av jorden slogs av och spreds som fragment i en bana runt vår planet och efter en tid, läs lång tid, samlades dessa fragment med hjälp av gravitationen till en större kropp, som efter ytterligare cirka 90 miljoner år blev fast och blev vår kära måne som är ungefär lika stor som världsdelen Afrika, men till skillnad från Afrika visar månen bara fotspår av en sorts varelse, nämligen oss människor.

Tyvärr måste jag meddela att månen är på väg bort från oss och mätningar visar att avståndet ökar med några centimeter om året. Eftersom avståndet till månen är dryga 384000 kilometer, eller 38400 mil, kommer detta att ta flera miljarder år.

Att vår måne flyttar sig bort från oss beror troligen på att lite av jordens rotation, på grund av gravitationen, överförs till månens bana. Detta beror på tidvattenkraften mellan jorden och månen. Jorden bromsas sakta in, då blir dygnet längre och energin överförs till månens bana som då får en högre hastighet och följaktligen ”vill” den bort från oss, eller snarare tvingas den bort från oss.

Dock kommer solen att hinna dö innan månen kommer tillräckligt långt bortifrån jorden för att försvinna. Med dagens takt hinner månbanansmedelavstånd inte öka med ens 50 procent innan hela vårt solsystem går under. För att ge en antydan om tidsperspektiven bör nämnas att solen beräknas ha cirka 5miljarder år kvar som ”levande” stjärna.

Slutligen, helt apropå svamp och svampsäsongen 2013 som just har börjat.

I Sverige finns det runt 10 000 svamparter, bara drygt 100 av dem är bra matsvampar, varav kanske bara 20 är riktigt läckra.

När man är ute och plockar svamp så ska man plocka hela svampen ur marken, grovrensa den ute och lägg olika svampsorter var för sig så långt det går.

Plocka inte svampar med ring och strumpa, ej heller vita eller bruna svampar med skivor, icke svampar med röd eller rosa undersida, eller svampar som är mindre än tre centimeter höga.

Rensa svampen på en gång när du kommer hem, så plocka aldrig med dig mer än du orkar rensa på en gång.

Första gången du äter en ny matsvamp, ät då inte så mycket, man vet aldrig riktigt vad man tål eller är allergisk emot.

Bilden visar en ensam björksopp, denna hittills mycket magra svampsäsong på moarna i trakterna av Skillingaryd, mellan Värnamo och Jönköping.

Björksopp, ”Leccinum scabrum”, är en ätlig sopp som är vanligt förekommande i hela Sverige. Den hör till gruppen strävsoppar och kallas ibland bara för just strävsopp.