Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Lund.

Lund – staden, historien, kulturen, arkiteturen och naturen

Lund – staden, historien, kulturen, arkiteturen och naturen, en kultur- och naturkrönika i 26 bilder från en av Skånes absolut finaste pärlor.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd och Daniel Damberg, Lund, under juli månads sista dag 2013.

 

Det vackra och mäktiga Universitetshuset är Lunds universitets huvudbyggnad och är ritat av arkitekt Helgo Zettervall. Det ligger centralt i Lund precis norr om parken Lundagård och med den i anslutning till byggnaden anlagda universitetsplatsen framför sig. Det invigdes år 1882 och präglas mycket av Helgo Zettervalls förtjusning av antikens stil och form, med kolonner och ståtliga krön.

Under 1800-talet växte Lunds universitet. De gamla lokalerna i Kungshuset hade blivit för trånga. Därför flyttades delar av universitetet och man beslöt slutligen att uppföra en ny universitetsbyggnad och låta universitetsbiblioteket överta hela Kungshuset.

Den nya byggnaden skulle uppföras snett norr om den gamla och som till arkitekt utsåg man år 1874 Helgo Zettervall, som även var verksam som arkitekt vid genomgripande ombyggnationer av domkyrkor i Sverige. Hans första förslag till nytt universitetshus innehöll flera rundbågar, men på den slutgiltiga ritningen fanns inte rundbågarna med.

Därefter drog byggandet ut på tiden några år och först år 1877 beviljade riksdagen ett anslag till universitetet på 450 000 kronor för ändamålet. Byggnaden kunde så invigas den 27 september år 1882 av kung Oscar II.

På universitetets framsida, som vetter mot universitetsplatsen, dominerar entréns risalit, som är fasadens svaga framskjutande parti, med dess fyra kolonner och dessas kapitäler, det vill säga, översta utsmyckade delar. På attikan, byggnadens övre halvvåning, ovanför entrén finns en inskription som lyder ”REGIA ACADEMIA CAROLINA” i gyllene bokstäver.

Ovanpå attikan finns fyra sfinxer och dessa sfinxer är inte de ursprungliga från år 1882, vilka på grund av dålig cementkvalitet av säkerhetsskäl fick avlägsnas år 1959. Nuvarande repliker sattes upp under år 1993 och möjliggjordes delvis genom privata donationer. Ett återstående, något skamfilat, exemplar av de ursprungliga sfinxerna kan dock beses i Botaniska trädgården där det uppställts av Uarda-akademien.

Uarda-akademien är en lundensisk akademi stiftad år 1958 av Sten Broman med syfte att ”verka för den lundensiska spextraditionens bevarande i kombination med nyskapande produktivitet”. Akademien har fått sitt namn efter det klassiska lundaspexet ”Uarda” från år 1908 och instiftades i samband med att detta firade sitt 50-årsjubileum.

Längs Universitetshuset alla gavlar finns border och andra utsmyckningar med blad, kransar, stjärnor och rosor i antikens stil. Förr stod fyra stycken mäktiga statyer av kvinnofigurer framför universitet och de symboliserade universitets fyra fakulteter. Trots dessa majestätiska damer så fanns det, tyvärr, ytterst få kvinnliga studerande vid universitetet vid denna tid.

Direkt efter ingången genom entrén till Universitetshuset i Lund kommer man till atriet där husets tre delar möts. Dess centrala del omgärdas av gångar av pelare och detta atrium täcks av ett vackert glastak som ni ser på nästa bild.

Här se man atriets vackra glastak inne på Universitetshuset i Lund, och förra bildens stora och tunga ljuskrona hänger just från detta skira glastak.  

Bilden visar entrén till Universitetshusets aula sett från atriet och över ingången finns inskriften ”ΜΗΔΕΝ ΑΜΟΓΣΟΝ” vilket betyder ”Intet omusiskt”, det vill säga, ”Intet för musorna främmande”.

I grekisk mytologi och romersk mytologi voro muserna ursprungligen poesins gudinnor men de blev sedan de gudinnor som inspirerade även andra konstnärer, filosofer och intellektuella. De omnämnas som gudinnor redan i de tidigaste källorna och tvekade inte att döda personer som försökte sätta sig upp emot dem.

De 9 musorna eller muserna voro följande: Clio, historieskrivningens musa, Erato, lyrikens och kärlekspoesins musa, Euterpe, musikens eller flöjtspelandets musa, Kalliope, den episka poesins musa, Melpomene, tragedins och lyrans musa, Polyhymnia, dansens eller geometrins musa, Terpsichore, dansens och den lyriska poesins musa, Thalia, komedins musa samt Urania, astronomins musa.

Här ser man aulan som ligger i Universitetshusets västra del, rakt fram från atriet. Inne i den stora aulan finns läktare vid sidorna och ytterligare flera pelare och det väldekorerade valvtaket. Aulans bottenvåning är mer sparsmakat dekorerad än läktarvåningen, och här tar man bland annat sin civilingenjörsexamen.

Här ser man aulan i Universitetshuset med takmålningar av Svante Thulin. Svante Theodor Thulin, född den 15 mars år 1837 och avled den 3 september år 1918, och han var bland annat en svensk dekorationsmålare.

Efter studier i Tyskland, Italien och Frankrike kom Svante Thulin att bli en av landets mest framstående dekorationsmålare. Ofta utförde han målningar i samarbete med arkitekter, bland andra tidigare nämnde Helgo Zettervall för vilken han utförde arbeten i Lunds domkyrka, Allhelgonakyrkan i Lund samt här i Lunds Universitetshus.

Bilden visar Universitetshusaulans vackra tak och takkronor men även Universitetshuset i Uppsala, Grand Hotel i Lund, Karsholms slott, Knutssalen i Malmö Rådhus, Bolinderska huset i Stockholm samt Trelleborgs och Landskronas kyrkor dekorerades av Svante Thulin. Vid en restaurering på 1960-talet avlägsnades dock Svante Thulins valvmålningar i Lunds domkyrka.  

Konsistoriet, styrelserummet i Universitetshuset, med gamla rektorer i bakgrunden, ”Rector magnificus” är deras fina titel.

Konsistorium kommer av latinets ”consistorium”, och betyder egentligen ”samlingsplats för rådsförsamling”, som i sin tur kommer av ordet ”consisto” för ”bli stående”, ”stanna”, här dock snarast att ”sammanträda”, och är en kyrklig eller akademisk myndighet.

I kyrkliga sammanhang är konsistorium detsamma som domkapitel och benämningen infördes från Tyskland på 1600-talet och har levt kvar vid sidan av benämningen domkapitel. Kardinalkollegiet i Rom sammanträder till konsistorium.

Vid universiteten i Sverige var konsistorium till slutet av 1970-talet den församling av professorer som handhade vetenskapliga och ekonomiska angelägenheter samt tillsättningsärenden. Ett mindre organ inom konsistoriet var mindre akademiska konsistoriet, som hade till uppgift att övervaka undervisningen, handlägga disciplinmål et cetera.

Porträttet till vänster på min bild hänger i Universitetshuset i Lund och föreställer kung Karl XII.

Karl XII av Pfalz levde mellan åren 1682-1718 och blev sålunda bara 36 år gammal, han var svensk kung under åren 1697-1718, det vill säga i 21 år, och hans valspråk var ”Med Guds hjälp”

Karl XII föddes på Stockholms slott den 17 juni år 1682 som son till Karl XI och Ulrika Eleonora den äldre av Danmark. Samma morgon han föddes anmärkte astronomerna att stjärnan ”Lejonets hjärta” gick upp över horisonten, och på eftermiddagen rasade en häftig storm, och man förutspådde honom en ärofull, men stormig framtid.

Karl fick en omsorgsfull uppfostran, och av sin mor lärde han sig gudsfruktan, mildhet, rättvisa, ordhållighet och sanningskärlek men han visade också tidigt en envishet och ett stort självförtroende. Han studerade historia, matematik, statskunskap, teologi, krigskonster, konsten att rita fästningar, och han talade helt flytande tyska och latin, franska, och även lite italienska, finska och turkiska.

Han var särskilt intresserad av matematik och den militära undervisningen och från sin tidiga ungdom älskade han också jakt, ritter och soldatmönstring. Han sköt sin första björn redan vid tolv års ålder och det sägs att han var en mycket intelligent man och hade ett utmärkt bra minne, han glömde aldrig ett namn eller ett ansikte.

När Karl var elva år i juli år 1693 så dog han mor, Ulrika Eleonora, och tre år och åtta månader senare i april år 1697 dog även hans far. Karl blev därmed kung redan när han var fjorton år och nio månader gammal.

En förmyndarregering sattes emellertid in, men den regerade bara i åtta månader, för redan i december samma år, 1697, tog Karl, bara femton och ett halvt år gammal, över regeringen själv. Drygt två år därefter, i april år 1700, lämnade han Stockholm för att aldrig mera återkomma till huvudstaden.

Det stora nordiska kriget hade startat och Danmark, Polen och Ryssland hade startat krig mot Sverige. Karl XII var under större delen av sitt liv ute i krig, bland annat förde han försvarskrig mot Ryssland och hade framgångar vid Narva och motgångar vid Poltava. I kriget red han nästan alltid på sin häst som hette Brandklipparen och så hade han även med sig sina fyra hundar som hette Caesar, Pompe, Turk och Snushane.

Efter slaget vid Poltava år 1709 flydde Karl tillsammans med några hundra svenskar och kosacker till Turkiet där de sedan tillbringade en lång tid i Bender men till slut fick turkarna nog och anföll deras läger. Han höll stånd mot turkarna med hjälp av ett femtiotal karoliner, men efter att han blivit sårad blev han tillfångatagen och svenskarna fick ge upp. Därifrån kommer uttrycket ”Kalabaliken i Bender”.

Den 13 december år 1715 var han åter hemma i Sverige, efter femton år utomlands. Han hade planer att erövra Norge, vilka han satte i verket i slutet av oktober år 1718 då hans armé gick över gränsen in till Norge. Han belägrade fästningen Fredriksten vid Fredrikshald, nu kallad Haldens fästning.

På kvällen den 30 november år 1718 träffades han av en kula i tinningen som genast dödade honom. Det är ännu idag ovisst om han blev mördad av sina egna, eller om det var en kula från fienderna som dödade honom. Hans kvarlevor fördes till Tistedalen och sedan vidare hem till Sverige och begravningen hölls i Riddarholmskyrkan i Stockholm den 26 februari år 1719.

Karl blev bara 36 år gammal och eftersom han aldrig gift sig och fått några barn, fick hans syster Ulrika Eleonora ta över styret som svensk drottning.

Porträttet till höger på min bild hänger i Universitetshuset i Lund och föreställer kung Karl XI.

Karl XI av Pfalz levde mellan åren 1655-1697 och blev sålunda bara 41 år gammal och var Sveriges kung under åren 1660-1697, det vill säga i 37 år av sina 41 levnadsår. Hans valspråk var ”Herren är vorden min beskyddare”.

Karl XI föddes på Stockholms slott den 24 november år 1655 som son till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp.

Karls far avled redan i februari år 1660, och Karl blev då kung i Sverige endast fyra år och 2 månader gammal. Han hade därför en förmyndarregering som leddes av Magnus Gabriel De la Gardie och den 18 december år 1672, då han var sjutton år gammal, ansågs han vara tillräckligt vuxen för att tillträda regeringen. Hans uppfostran hade emellertid blivit försummad och han hade inte blivit insatt i de ämnen som han borde kunna som kung.

Så till en början så la han sig inte i vad regeringen gjorde utan den fick skötas av dem som förut haft hand om den, det vill säga den gamla förmyndarregeringen.

För att stärka Sveriges försvar hade förmyndarregeringen slutit förbund med Frankrike, vilket innebar att Sverige blev indragen i krig mot Frankrikes fiender, så år 1675 förklarade Danmark-Norge krig mot Sverige i det som kom att kallas för Karl XI:s krig. Karl var då endast tjugo år gammal och hans nyutnämnde amiralgeneral Lorentz Creutz förlorade ett sjöslag utanför Öland, och därmed var Danskarna härskare över Östersjön.

Vid slaget vid Lund, en kall decembermorgon år 1676, vann han i alla fall, efter en förfärligt hård kamp där hälften av de kämpande på vardera sidan stupade. På slagfältet i Lund har i vår tid svenskar och danskar tillsammans rest en minnesvård över de stupade med inskriften, ”Den 4 december 1676 stridde och blödde här folk av samma stam. Försonade efterkommande reste minnesmärket”.

Efter slaget vid Lund, återtog Svenskarna Skåne mer och mer, och i freden år 1679 fick Sverige behålla det redan erövrade landskapet med flera.

Den 6 maj år 1680 gifte han sig på Skottorps slott i Halland med Ulrika Eleonora av Oldenburg som var dotter till det Dansk-norska kungaparet Fredrik III och Sofia Amalia av Braunschweig-Lüneburg.

Med Ulrika Eleonora fick han barnen, Hedvig Sofia av Pfalz-Zweibrücken 1681-1708, Karl XII av Pfalz-Zweibrücken 1682-1718, Gustav av Pfalz-Zweibrücken 1683-1685, död som 2 åring, Ulrik av Pfalz-Zweibrücken 1684-1685, död som 1 åring, Fredrik av Pfalz-Zweibrücken 1685-1685, död samma år, Karl Gustav av Pfalz-Zweibrücken 1686-1686, död samma år samt Ulrika Eleonora d.y. 1688-1741.

Karl XI sägs ha varit mycket intresserad av hur så kallat ”vanligt folk” hade det i Sverige och vad de tyckte och tänkte, och han ville att folket skulle må bra. Han reste därför mycket omkring i Sverige och blev en omtyckt regent samt en av Sveriges mest arbetsamma och plikttrogna kungar. Han var också mycket mån om Sveriges försvar och inspektionsrundor till regementen förekom också ofta.

Efter att Karls gemål Ulrika Eleonora avlidit år 1693 ägnade han nästan hela sin tid åt sonen Karl, sedermera Karl den XII, som han tog med på jakter, ritter och mönstringar. Fyra år efter hustruns död, den 5 april år 1697, dog Karl XI på Stockholms slott efter en längre tids sjukdom. Han hade drabbats av magcancer och hans dödskamp uppges ha varit lång och svår, men han sades finna sig i sitt öde. Han blev bara 41 år och fyra månader gammal och ligger begravd i Riddarholmskyrkan i Stockholm.

Tavlan visar Karl X Gustav av Pfalz som levde mellan åren 1622-1660 och blev sålunda bara 37 år gammal. Han var svensk kung under 6 år mellan åren 1654-1660 och hans valspråk var, ”I Gud mitt öde – Han skall göra det”.

Karl X Gustav föddes den 8 november år 1622 på Nyköpingshus som son till pfalzgreven Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken och hans gemål Katarina Vasa som var dotter till Karl IX. Hans föräldrar hade en kort tid före hans födsel kommit till Sverige från Tyskland för att undkomma det trettioåriga kriget, som varade mellan åren 1618-1648, och som härjade där, och de återvände aldrig. Hans far, Johan Kasimir, fick Stegeborgs slott som förläning av sin svåger Gustav II Adolf.

År 1632 stupade Karl Gustavs morbror Gustav II Adolf vid Lützen, och hans dotter Kristina, som då bara var fyra år gammal, fick då vara vid Karl Gustav och hans familj på Stegeborgs slott, tills att Kristinas mor Maria Eleonora kom och hämtade henne året därpå. Fyra år senare flyttade Kristina åter hem till familjen, där hon sedan växte upp under Katarina Vasas ledning.

Från och med år 1637 fick Karl tillsammans med sin kusin Kristina, undervisning av Axel Oxenstierna, och från år 1638 studerade han på Uppsala universitet. Han begav sig sedan, enligt den tidens sed, ut på en resa till främmande länder, där han ökade sina insikter och sina erfarenheter, och dessutom lärde sig det fina ”umgängessätt” som det ansågs att en bildad man skulle ha. Största delen av de två år han var borta från Sverige tillbringade han vid hovet i Paris.

År 1640 vid arton års ålder var Karl åter tillbaka i Sverige, och sökte då anställning i rikets tjänst, men mötte ett stort motstånd av förmyndarregeringen, och hans ansökan avböjdes. Vid nästan tjugo års ålder, i oktober år 1642, gick han istället in som frivillig i Lennart Torstenssons armé, där han redan efter tre veckor var med om bataljen vid Breitenfeld den 23 oktober år 1642.

Under Torstenssons ledning fick han lära sig krigskonsten, och han fick även medverka i krigsplaner och hemliga överläggningar vid högkvarteret. Han tågade också med den svenska hären mot Danmark år 1643 och var med vid Jüterbog i Tyskland år 1644 och Jankov år 1645 och överallt visade han stor personlig tapperhet och mod och en lysande begåvning när det gällde krigsföring.

Under åren 1646-1647 var han vid drottning Kristinas hov, där han försökte att ”vinna hennes hjärta”, vilket inte lyckades så bra. Hon gav honom emellertid en massa fina titlar, till exempel blev han i januari år 1648 utnämnd till svenska härens generalissimus i Tyskland och år 1649 drev Kristina igenom, mot högadelns vilja, att Karl Gustav blev vald till svensk tronföljare, eftersom hon inte hade några planer på att gifta sig och skaffa barn.

Så på 1650 års riksdag lät hon ständerna förklara kronan ärftlig inom den manliga linjen av Karl Gustavs ätt och eftersom han inte lyckats vinna Kristinas hjärta, tröstade han sig med en älskarinna som hette Märta Allerts, född 1628, och som var dotter till en rådman i Stockholm. Med henne fick han år 1647 sonen Gustav Karlsson, som i vuxen ålder blev överste för Upplands regemente.

Från år 1651 uppehöll han sig på Borgholms slott på Öland som han fått i förläning. Där väntade han på att hans tid skulle komma, vilket den också snart gjorde. På morgonen den 6 juni 1654 avsade sig drottning Kristina regeringen då hon abdikerade. Och på eftermiddagen samma dag kröntes Karl Gustav i domkyrkan till Sveriges kung med namn Karl X Gustav.

Fyra månader senare, den 24 oktober år 1654, gifte han sig med Hedvig Eleonora som då bara var 18 år gammal och dotter till hertig Fredrik III av Holstein-Gottorp, han var då nästan 32 år gammal. Med henne fick han år 1655 sonen Karl som sedermera kom att bli Karl XI, se föregående bild och text.

På riksdagen år 1655 började han att genomföra den reduktion som fått namnet ”fjärdepartsräfsten”, vilket gick ut på att en fjärdedel av allt som sedan år 1632 hade donerats från staten, främst till adeln, skulle tas tillbaka till staten.

Hans föregångare drottning Kristina hade nämligen varit väldigt givmild och givit bort många gods och gårdar till adeln men de gick med på detta återtagande då de förstod att detta var nödvändigt.

Karl X Gustav tillbringade sedan större delen av sin tid som kung, och även resten av sitt liv, med den svenska armén i Polen, Tyskland och Danmark. Armén var mycket framgångsrik och tåget över Stora Bält år 1658 som ledde till freden i Roskilde i februari 1658 är en av Sveriges största krigsframgångar någonsin, där Danmark avstod Skåne, Bohuslän, Blekinge, Bornholm, Halland och Trondheims län.

I början av februari år 1660 var han i Göteborg, dit han kallat ständerna för ett möte, då han blev sjuk och dog efter endast några dagars sjukdom den 13 februari, endast 37 år gammal. Han hade då varit kung i fem år och åtta månader. Han begravdes på hösten år 1660 i Riddarholmskyrkan i Stockholm och näst att bli kung var hans son Karl som blev Karl XI.

Universitetshuset i Lund färdigställdes år 1882 och Universitetsplatsen framför huset var också då delvis färdigställd, med terrass och balustrader och en bassäng i betong för en tänkt fontän. Anslagna medel hade dock ej räckt till själva fontänen, och tillkomsten av en sådan fontän tog närmare sex och ett halvt år.

Samma dag som universitetshuset invigdes överlämnade färgerifabrikören Carl Otto Borg och hans maka ett gåvobrev till universitetet på 20 000 kronor för uppförande av ”en fontän av ädel form och varaktigt ämne”. Universitetshusets arkitekt Helgo Zettervall hade ritat fontän för Universitetsplatsen med fabeldjur, vattenkaskader och en hög kolonn, vilken av kostnadsskäl var tänkt att utföras av betong, krönt av en skulptur föreställande Minerva.

Efter Carl Otto Borgs donation utarbetade Helgo Zettervall ett nytt förslag eftersommaren år 1883, med en stor granitskål vilande på en åttkantig granitpiedestal, omgiven av figurer, sfinxer och snäckor gjutna i zink. Överst tänktes en skulptur av en figur med ymnighetshorn. Projektförslaget beräknades kosta 26 500 kronor, vilket var betydligt mer än då tillgängliga medel.

Skulptören Per Hasselberg inkom efter anmodan av universitetets rektor Gustaf Ljunggren med ett förslag sommaren år 1884, efter att själv ha slagit igenom år 1883 med fontänen ”Såningskvinnan” i Brunnsparken i Göteborg. Modell och skisser till fontänen i granit och brons, som skulle ha blivit den vid denna tid största fontänen i Sverige, finns inte bevarade, men det är känt att Per Hasselberg beräknat kostnaden till mellan 50 000-60 000 kronor men även detta förslag lades åt sidan.

Bilden visar fontänen på Universitetsplatsen i Lund, färdigställd i januari år 1889.

Ett tredje förslag på en fontän inkom sommaren år 1885 från stenhuggerifirman Kullgrens Enka i Uddevalla, vilket visade sig vara en kopia av den av företaget tidigare levererade ”Kaisersplatzbrunnen” i polerad porfyrisk granit till Frankfurt am Main i Tyskland och kostnaden höll sig inom tillgängliga 20 000 kronor.

Skålen skulle ha en diameter på tretton fot, det vill säga ungefär lika stor som skålen i Zettervalls förslag. Höjden var emellertid endast ungefär hälften av fontänen i det Zettervallska förslaget.

I sitt remissyttrande över Kullgrens Enkas förslag kritiserade Helgo Zettervall den lägre höjden och kallade den för en ”pygméhistoria”, varefter också detta förslag förföll.

En bearbetning gjordes därefter av Helgo Zettervalls tidigare förslag med förenklingar för att nedbringa kostnaden. Konsistoriet godkände detta förslag i mars år 1886, varefter ett kontrakt skrevs med Graversfors Stenhuggeri och Sliperi i Graversfors om en skål med tre och en halv meters diameter i röd porfyrisk graversforsgranit och en kolonn i grå granit från Skälvs stenbrott i samma område.

Den tio och ett halvt ton tunga fontänskålen färdigställdes våren år 1888 efter tio månaders huggning och formning samt polering under nästan lika lång tid. Fontänen monterades i Lund i juni år 1888, varefter Skånska Cementgjuteriet göt den nedre skålen i mosaikinblandad betong.

För figuren återstod en mycket begränsad budget, och slutligen inköptes från Bolinders Mekaniska Verkstad i Stockholm för endast 680 kronor ett antal figurer i målat gjutjärn. Fontänen togs för första gången i bruk under en timmes tid på kung Oscar II:s födelsedag den 21 januari år 1889.

Bilden visar fontänen på Universitetsplatsen i Lund, färdigställd i januari år 1889 med start redan år 1882.

Lundagård, på latin ”Curia lundensis”, är sedan 1200-talet en känd benämning på ärkebiskopens residens i Lund, vilket denne troligen innehaft redan under 1100-talet. Av såväl skriftliga källor som enstaka arkeologiska undersökningar framgår att Lundagård under senmedeltiden var en kraftigt befäst borg. I sydöst låg ärkebiskopens eget hus och ett palats med direkt förbindelse till domkyrkan, i väster fanns olika ekonomibyggnader och i nordöst köksregionen.

Efter reformationen år 1536 blev Lundagård residens för kungens länsman, som under åren 1579–1580 lät uppföra det ännu idag bevarade Kungshuset. Under 1600-talets första hälft förföll dock de medeltida byggnaderna snabbt.

Lundagård donerades därför år 1688 till Lunds universitet, som lät riva de sista medeltida resterna i samband med att den nuvarande parken Lundagård anlades på 1740-talet.

Bilden visar Kungshuset med Lunds domkyrka i bakgrunden.

Kungshuset byggdes redan år 1578 och stod färdigt år 1584, men bestod då bara av två våningar. Det tjänade ursprungligen som residens för danske kungens länsman och vid besök i staden bodde danske kungen i regel själv också i huset.

Under en period på 1600-talet ägdes och beboddes huset av superintendenten, biskopen, Peder Winstrup men indrogs år 1688 genom Karl XI:s reduktion till kronan. Kort därefter överlämnades huset till Lunds universitet och användes som universitetets huvudbyggnad fram till år 1882 då den nuvarande huvudbyggnaden stod färdig. Universitetsbiblioteket blev dock kvar i huset till år 1907, då den nya byggnaden vid Helgonabacken stod klar.

Kungshuset byggdes om av Carl Hårleman mellan åren 1740-1742 och Carl Georg Brunius mellan åren 1837-1839. Vid den senare ombyggnaden fick huset sin tredje våning, och ett betydligt ålderdomligare utseende än det någonsin egentligen haft tidigare. Under åren 1877-1879 genomfördes åter vissa förändringar i fasaden efter ritningar av Helgo Zettervall.

I äldre tid rymde huset bland annat astronomiskt observatorium i tornet samt en anatomisk teater. Under 1700-talet fanns universitetets naturaliesamlingar, som grundats av Kilian Stobæus, den äldre, i huset och idag ligger Filosofiska institutionen här.

En gammal seglivad sägen är att Karl XII skall ha ridit uppför trappan i husets torn till häst, men detta brukar avvisas som en myt eftersom trappan inte var byggd när Karl XII levde.

Bilden visar Kungshuset med sina vackert vildvinsbevuxna rödtegelmurar. Vildvinsläktet ”Parthenocissus” är ett växtsläkte i familjen vinväxter. Släktet innehåller cirka 10 arter, som växer naturligt i tempererade områden i Nordamerika och Asien.

Arterna klättrar med hjälp av klängen medan en del arter även utvecklar häftskivor i klängenas spetsar, som gör att de kan klättra upp på relativt släta ytor, som berg, stammar och husfasader, vilket ni kan se på min bild.

De flesta av arterna har femfingrade, sammansatta blad som blir mellan 5-12 centimeter långa, men andra bladformer förekommer också. Flera av arterna blir intensivt och vackert röda på hösten och några arter är också vanliga som prydnadsväxter i Sverige.

Exempel på vildvinsarter är vanligt vildvin eller jungfruvin, ”Parthenocissus inserta”, klättervildvin, ”Parthenocissus quinquefolia” och rådhusvin, ”Parthenocissus tricuspidata”.

Statyn föreställer Esaias Tegnér, den yngre, som levde mellan åren 1843–1928 och var språkforskare, professor i österländska språk i Lund, chef för Svenska Akademiens ordboks redaktion, ledamot av Bibelkommissionen och ledamot av Svenska Akademien.

Han är författare till ett antal ännu mycket läsvärda skrifter om språkfrågor, bland annat ”Språkets makt öfver tanken” från år 1880 och ”Om genus i svenskan” från år 1892.

Statyn föreställer Otto Lindblad som levde mellan åren 1809–1864 och var tonsättare och körledare. Han kom år 1829 som student till Lund, där han blev känd som ledare för Lunds studentsångförening, som han tillhört sedan starten år 1831. Genom honom fick studentkörsången i hela Norden nya viktiga impulser.

Med sin studentkvartett gjorde Otto Lindblad år 1846 en bejublad turné genom stora delar av Sverige men en ekonomisk konflikt fick honom att samma år lämna ledarskapet för studentsångarna och från år 1847 var han klockare i Norra Mellby.

Några av Otto Lindblads mest kända sånger är ”Längtan till landet” eller som den heter i folkmun ”Vintern rasat ut” samt ”Kungssången” det vill säga ”Ur svenska hjärtans djup en gång”.

Universitetsbiblioteket, UB, är ett specialbibliotek inom nätverket Lunds universitets bibliotek. Nätverket består av ett 30-tal bibliotek, där Universitetsbiblioteket har rollen som specialbibliotek med ansvar för de historiska samlingarna, specialsamlingar och det svenska trycket. UB är ett tvärvetenskapligt studie- och forskningscentrum.

UB grundades år 1666, samtidigt med universitetet, och den förste bibliotekschefen var Christopher Rostius, medicine professor. Men det var först år 1671 när domkapitlets bibliotek överlämnades till universitetet, som verksamheten kom igång.

År 1684 köpte och donerade Karl XI sin lärares, Emund Gripenhielms, bibliotek om 6 000 band till UB, detta innehöll till största delen krigsbyten. Sedan år 1698 är det stadgat att biblioteket skall utbekomma ett exemplar av allt material som trycks i Sverige, så kallade pliktexemplar, och dessutom inneha ett nationellt uppdrag som lånecentrum för detta material.

I biblioteket förvaras flera stora arkiv, till exempel De la Gardieska arkivet samt en stor mängd enskilda arkiv, till exempel från Esaias Tegnér, Hjalmar Gullberg och Victoria Benedictsson. Idag pågår också ett antal större digitaliseringsprojekt på biblioteket, till exempel är samtliga medeltida handskrifter fritt tillgängliga på nätet och samlingen ”Lundabilder” av fotografen Per Bagge läggs ut inom kort.

Likaså kan man läsa breven till Esaias Tegnér och till Linnélärjungen Erik Gustaf Lidbeck. Internationellt intressant är också publicering av intervjuer med överlevande från koncentrationslägret Ravensbrück liksom publiceringen av papyrusfragment och medeltida handskrifter.

Bibliotekets samlingar omfattade år 2009 totalt cirka 130 hyllkilometer eller mer än 5 miljoner titlar och den årliga tillväxten är cirka 700 hyllmeter.

Liberiet söder om Lunds domkyrka brukar ses som bibliotekets första lokal. Därefter flyttades verksamheten till Kungshuset i Lundagård. Den nuvarande biblioteksbyggnaden på Helgonabacken, ritad av Alfred Hellerström, stod klar år 1907. Den har sedan kompletterats med ett boktorn på 30-talet och en större tillbyggnad, ritad av Klas Anshelm, på 1950-talet.

Denna i sin tur kompletterades med en extra våning under åren 1994-1995, då det också gjordes en mer genomgripande renovering i huset. Biblioteket har också flera depåer där mindre frekvent material förvaras.

Under ett antal år var biblioteket uppdelat på fyra serviceställen, UB1 på Helgonabacken, UB2 på tekniska högskolans område, UB3 för kursböcker och UB4 för dagstidningar. Sedan omorganisation av biblioteksverksamheten vid Lunds universitet, finns åter all verksamhet samlad på Helgonabacken.

Inne på Universitetsbiblioteket, UB, står den gamla runstenen Lundagårdsstenen eller som den också kallas Allhelgonastenen. Runorna på denna sten berättar följande, ”Torgisl, son av Asgeir Björnsson, reste dessa stenar till minne av sina båda bröder, Olaf och Ottar, goda landsmän”, ristningarna är daterade till perioden år 1000-1025.

Stenen har en höjd av drygt fyra meter och är den största, men inte det äldsta, dokumentet i Universitetsbibliotekets samlingar.

Stenens ursprungliga placering är inte känd, men utgrävningar på Helgonabacken antyder förekomsten av en gård från sen vikingatid på platsen. Kanske har stenen stått här tillsammans med andra stenar. Texten på stenen nämner att det ursprungligen var flera stenar som hörde ihop.

Det första omnämnandet av stenen är från år 1690, då den ännu intakt togs ut ur Allhelgonaklostrets murar men 50 år senare år 1740 omnämns den som sönderfallen i tre delar, och omkring 1750 placerades delarna vid ingången till det dåvarande Universitetshuset.

År 1868 fogades delarna samman igen och stenen placerades på den då anlagda runstenshögen i Botaniska trädgården och sedan år 1957 har stenen funnits på Universitetsbiblioteket.

Bilderna och ornamentiken på stenen är både av hednisk och av kristen karaktär. Djurornamentiken är typisk för vikingatiden, men det finns även kristna kors på stenen. En liknande blandning av ornamentik finns på en runsten vid Åkers kyrkby, sydväst om Skillingaryd i Vaggeryds kommun, se min krönika ”Tusenåriga stenar med tusenåriga tecken” från maj 2009.

Bilden visar den Zettervallska villan som uppfördes av arkitekten Helgo Zettervall år 1871. Byggnaden fungerade både som bostad åt honom och hustrun, samt som kontor åt Helgo Zettervall. I villan testade han flera arkitektoniska idéer och detaljer som sedan förverkligades i större skala på universitetsbyggnaden i Lund, ritad här i villan på 1870-talet. På så vis har Zettervallska villan både personhistoriska och arkitekturhistoriska värden.

Villan är uppförd i tre våningar och har fyra tillbyggnader inåt gården, tillsammans kallade ”Italienska längan”. Zettervallska villans fasad mot Sandgatan i väster är så kallat monumental, med kraftigt modulerade pilastrar, listverk, friser och stora rundbågiga fönster. Två svagt framspringande risaliter flankerar mittpartiet och fasaderna är vita medan fönsterbågarna mörkt gröna.

Huset är placerat djupt indraget från gatan och förgården avgränsas från Sandgatan av en mur med järnstaket mellan cementpelare. Här finns en trädgård med buxbomshäckar, grusgångar och fontän i mitten. Framför byggnaden finns en halvmåneformad balustrad som markerar en sittplats som flitigt användes av den Zettervallska familjen och som i sin utformning är mycket lik den som finns framför universitetsbyggnaden i Lund.

Bakom byggnaden finns en innergård som är indelad i tre terrasser. De två översta är stenbelagda medan den nedre till största delen består av gräsmatta men också träd och buskar däribland med exotiska inslag.  De tillbyggda gårdslängorna är uppförda i flera olika etapper och rymmer idag bostäder och kontor.

Den första tillbyggnaden gjordes redan på Zettervalls tid år 1891 och kom att inrymma kök, rum för tjänstefolk och varulager. De övriga tillbyggnaderna har tillkommit vid okända årtal.

Det är oklart hur byggnaden brukades åren efter att familjen Zettervall lämnade villan år 1896 och fram till att makarna Thulin tog över år 1906. Thulins bodde dock i villan fram till år 1966 och drev här också studenthem fram till år 1960 speciellet för Sydsvenska Gymnastikinstitutets elever. Under denna tid fick byggnaden sitt speciella namn ”lufthopperiet”.

Detta namn ”lufthopperiet” syftar troligen på de gymnastiska övningar studentskorna ägnade sig åt för att komma över staketet till friheten via Johan Thomanders studenthem för gossar, majoren Thulin låste nämligen grindarna till gården på nätterna.

Av äldre foton att döma har byggnaden genomgått flera interiöra förändringar under makarna Thulins tid och sedan slutet av 1960-talet har Zettervallska villan använts främst som kontor, men fortfarande finns Zettervalls gamla bostadsutrymmen kvar högst upp i byggnaden.

Bilden visar Johan Henrik Thomanders studenthem, även Thomanders, som är ett studenthem för manliga studenter i Lund som instiftades år 1895. Det ligger på Sandgatan, granne med Zettervallska villan och under hela 1900-talet har ”hemmet”, som det kallas i folkmun, betytt mycket för Lunds unga kulturliv.

Lundakarnevaler, Lundaspex och Toddyspex har skapats innanför hemmets väggar och många av de boende är ofta engagerade i ideella studentföreningar. Inval är baserat på lämplighet och görs genom intervju efter ansökan.

Studenthemmet har varit en plantskola för både lokala och kända komiker, till exempel Hans Alfredson, Stellan Sundahl och Johan Wester.

De senaste åren har Thomanders studenthem fått en hel del uppmärksamhet då den ursprungliga donation till Lunds universitet som skulle täcka hemmets kostnader, inte förvaltats på ett sätt som gör detta möjligt längre, varför de boendes hyror numera subventioneras av universitetet.

Stalaktit, av nylatinets ”stalactites”, som i sin tur kommer av grekiskans ”stalaktos” för ”droppande”, som kommer av ordet ”stala” för just ”droppa”. Stalaktiter är istappsliknande droppstensbildningar som är vanliga i kalkstensgrottor men även förekommer i källare, valv eller som här under broar, en järnvägsbro i centrala Lund.

En stalaktit hänger ner från taket i grottan eller motsvarande och bildas genom utfällning av den kalk, eller om ni så vill kalciumkarbonat, som lösts upp av vattnet på dess väg genom kalkstenen eller murbruket.

Den rumsliga motsatsen till stalaktit är stalagmit som är en droppsten som växer som en kon från golvet i exempelvis en grotta.

Äkta kastanj, ”Castanea sativa”, är ett träd i familjen bokväxter som förekommer i Syd- och Centraleuropa och Balkan till Turkiet och Kaukasus samt i nordvästra Afrika. Äkta kastanj växer också i Östanglen, alltså i området omkring de engelska städerna Ipswich och Norwich, där de bildar mindre skogar.

Arten kan överleva i sydligaste Sverige och ibland också få mogna frukter där, åtminstone under år med lång växtsäsong. Frösådda unga exemplar drabbas i Sverige ofta av frostskador, vilket nödvändigtvis inte dödar dem, men leder till ett mer buskliknande växtsätt.

Kastanjeträdet liknar i form och storlek arter i eksläktet ”Quercus” och blir nästan lika gamla, men växer snabbare till full storlek. Blommorna växer för övrigt i stora upprättstående klasar.

Den äkta kastanjens frukt är en nöt och sitter gruppvis två eller tre i ett mycket tjockt och taggigt skal. Nötter från äkta kastanj är ätliga och har på grund av detta under lång tid odlats av människan. Från romartiden och framåt kom kastanjen till nordligare breddgrader och odlades ofta av munkar i klosterträdgårdar. Idag kan man hitta sekelgamla träd runt om i Central- och Västeuropa och den smakrika nöten används till konfekt eller äts rostad med salt och smör, vilket är populärt i England, Frankrike och Italien, särskilt på Korsika. Nötterna kan också kokas eller malas till kastanjemjöl, som används i olika maträtter, vidare används kastanjer också som djurfoder. Den äkta kastanjen skall inte förväxlas med den snarlika hästkastanjen, ”Aesculus hippocastanum”, vars nötter är giftiga.

Kastanjens ved är tät och tung, och virket kan användas till snickeriarbeten och vinfat medan barken kan användas för att tillverka tannin.

Tannin är polyfenoler från växter som länkar samman proteiner så att de antingen fälls ut eller krymper. I växten förvaras tanninet i vakuoler som går sönder om någon äter av den. Detta är ett skydd för att göra växten svårsmält och illasmakande, främst för insekter.

Garvsyra är en tanninblandning som traditionellt används för garvning av läder, genom att proteinerna i lädret förändras blir det svårsmält för mikroorganismer och håller därmed längre.

Tanniner ger bland annat den bittra smaken i rött vin, ibland även vita viner. Kaffe innehåller också garvsyra men det är dock inte den syra som dominerar i kaffe utan det är klorogensyra. Kaffe är sålunda en ”sur” produkt. Det finns flera organiska syror i kaffet, men vid hårdare rostning såsom i espresso så bryts en del syror ner och kaffet blir därmed mindre ”surt”, det vill säga, kaffets pH-värde blir högre. Den bittra smaken i kaffe kommer främst från klorogensyror.

Den bittra smaken i te däremot kommer istället från pH-neutrala tanniner, så kallade flavonoider i tebladen och det är dessa som ökar produktionen av saltsyra i magen, därav missförståndet att det skulle röra sig om garvsyra i te, som orsakar den ökade saltsyraproduktionen.

Bilden visar den gula nunneörten, ”Pseudofumaria lutea”, är en lågväxt, ljusgrön, flerårig ört med flikiga blad och små gula blommor som blommar under hela sommaren, från juni till september med blommor som sitter samlade i klasar.

Gul nunneört kan knappast förväxlas med andra arter, den likaså gulblommiga arten sibirisk nunneört, ”Corydalis nobilis”, är betydligt större och har blekare gula blommor med mörka spetsar och lång sporre.

Växten är en odlad art som förvildats i södra och mellersta Sverige och kommer ursprungligen från södra Europa och den första fynduppgiften som förvildad publicerades så sent som år 1943.

Denna vackra korgblomma heter cikoria, ”Cichorium intybus”, och är en två- till flerårig ört med ljusblå blommor som blommar under juli och augusti. Efter blomningen sitter holkfjällen kvar upprätta och skyddar de små pensellösa frukterna. I Skåne kallas den dialektalt för blåbinkegräs och blåblinka och en äldre regional namnform är ”Jernört”.

Cikoria är ganska vanlig på torr kulturpåverkad mark i sydligaste Sverige, i Mellansverige är arten mer sparsamt förekommande och är ofta tillfällig. Den växer ofta i vägkanter, vilket gjort att den också kallats vägvårda och den första fynduppgiften publicerades år 1685 i Olof Rudbeck den äldres ”Hortus Botanicus”, men arten var känd redan under medeltiden.

Olika sorter av cikoria odlas som sallat och saluförs under namnen ”endive” och ”rossisallat” eller ”radicchio”. Den torkade och malda roten har under kristider, som till exempel under 2:a världskriget, använts som kaffesurrogat, så kallat cikoriakaffe och i äldre tider ansågs cikoria vara verksam mot bland annat gikt och gulsot.

Artnamnet ”intybus” var namnet på cikoria hos romaren Vergilius och antas komma av att den odlade cikorian har ihålig stjälk, sålunda ”in-tubus”.

Notera även de två vackra hovrande blomflugorna på var sin sida om den vackra cikoriakorgen.

Publius Vergilius Maro eller bara Virgilius, levde mellanåren 70–19 före Kristus och var en romersk poet. Vergilius storverk var det romerska nationaleposet ”Aeneiden” och här berättas om hur den trojanske hjälten ”Aeneas” efter hemstadens undergång på gudarnas befallning ger upphov till det romerska riket. Centrala avsnitt i dikten är det tragiska kärleksmötet mellan ”Aeneas” och den kartagiska drottningen ”Dido”, och deras besök i underjorden.

”Cichorierot har stor användning som kaffesurrogat och tjenar till förfalskning af arabiskt kaffe. Af allmogen samlas roten och torkas. Den säljes i städerna, der den sönderskäres, rostas på samma sätt som kaffe och pulveriseras genast efter rostningen. Pulvret fås vanligen fuktigt, emedan det lätt drager till sig fuktighet ur luften. Roten innehåller intet ämne, som liknar kaffet, men den vid rostningen bildade flyktiga oljan antar en vidbränd lukt, som har en viss likhet med den af rostat kaffe.”

Ur ”Ordbok. Förklaringar öfver 40 000 främmande ord och namn” av C. M. Ekbohrn år 1885.